Räntelagen

Direktivet ställer i artikel 3.1 första stycket a krav på att tvingande regler om betalningstider införs. UTP-direktivet kan i detta avseende genomföras i marknadsrättslig reglering (se vidare t.ex. avsnitt 6.3). Om annat inte har avtalats gäller inom civilrätten att en vara eller tjänst som huvudregel ska betalas när varan eller tjänsten levereras. Denna princip innebär att säljarens och köparens prestationer ska utväxlas i stort sett samtidigt. Säljaren är alltså berättigad att innehålla en såld vara till dess att köpeskillingen betalas. Köparen har på motsvarande sätt rätt att innehålla 10 _{Unionsrättens förbud mot konkurrensbegränsande avtal och missbruk av dominerande ställning} (artikel 101 och 102 FEUF) är direkt tillämpliga i Sverige, parallellt med motsvarande bestämmelser i konkurrenslagen.

Befintlig svensk reglering Ds 2019:19

köpeskillingen till dess varan levereras. För varutransaktioner framgår denna ordning av 10 och 49 §§ köplagen (1990:931). Om varan eller tjänsten levereras utan omedelbar betalning, ska gäldenären betala när borgenären kräver det. Betalning ska alltså ske vid anfordran. Principen kommer även till uttryck i t.ex. 5 § lagen (1936:81) om skuldebrev. Parterna i en avtalsrelation har emellertid möjlighet att genom avtal avvika från huvudregeln om omedelbar betalning. Villkor om betalningstider kan även inflyta i en avtalsrelation genom lag (se t.ex. lagen [1978:599] om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.). Ibland kan längre betalningstider följa av olika former av sedvänjor. Villkor som innebär att gäldenären inte behöver betala omedelbart innebär att gäldenären ges en kredit. Möjligheterna att avtala om längre betalningstider begränsas dock av 2 a § räntelagen (1975:635) som innehåller bestämmelser om när en fordran vid handelstransaktioner senast förfaller till betalning. Paragrafen stadgar en huvudregel om 30 dagars förfallotid från framställt krav. I ett förhållande mellan näringsidkare kan 30-dagarsregeln avtalas bort, förutsatt att borgenären uttryckligen har godkänt att betalning sker senare. I avtalsrelationen mellan sådana parter är det alltså fortfarande möjligt att enas om längre betalningstider, förutsatt att borgenären uttryckligen har gått med på det. Syftet med kravet på uttryckligt godkännande är att näringsidkare särskilt ska uppmärksamma frågan om långa avtalade betalningsperioder och aktivt ta ställning till förfallodagen. Ett uttryckligt godkännande kan ske genom att borgenären t.ex. skriver under en handling som tydligt anger betalningsperiodens längd, fyller i en särskild ruta i ett standardavtal eller på särskild fråga muntligen godkänner den längre betalningsperioden. Av regleringen i 2 a § räntelagen följer motsatsvis att en myndighet eller ett annat offentligt organ inte kan avtala om en längre betalningsperiod än 30 dagar. Särskilda bestämmelser om betalningsperiod vid undersökning av vara och vid avbetalningsplan finns i 2 b–c §§ räntelagen. Bestämmelserna i 2 a–c §§ räntelagen genomför delar av EU:s direktiv (2011/7/EU) om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner.12 _{Utredningen om}

snabbare betalningar hade ursprungligen föreslagit en 60- dagarsregel, i linje med direktivets minimikrav. Det framfördes 12 _{Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande} av sena betalningar vid handelstransaktioner, se SOU 2012:11, s. 184.

Ds 2019:19 Befintlig svensk reglering

emellertid kritik mot detta förslag. Det anfördes bland annat att en betalningsperiod om maximalt 30 dagar låg i linje med den faktiska genomsnittliga betalningstiden i Sverige. Det anfördes också att 60 dagar riskerade att uppfattas som den "normala" betalningsperioden och därmed kunde leda till längre betalningstider. Som ett resultat av kritiken infördes en huvudregel om maximalt 30 dagars betalningstid, i stället för den 60-dagarsregel som utredningen hade föreslagit.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att bestämmelsen i 2 a § räntelagen inte uppfyller UTP-direktivets krav på betaltider. Andra lagstiftningsinitiativ för förkortade betaltider i näringslivet är emellertid pågående. Justitiedepartementet tog 2013 fram promemorian Tvingande regler om betalningstider i näringslivet.13

Promemorian innehöll förslag om tvingande lagstiftning som inte tillåter längre betalningsfrister än 30 dagar i förhållanden näringsidkare emellan. Promemorian remitterades men mötte kritik. Invändningarna mot förslaget tog sikte på många olika aspekter. Kritiken avsåg bl.a. att förslaget begränsade avtalsfriheten på ett sätt som var direkt skadligt. Förslaget riskerade dessutom att leda till försämrad internationell konkurrenskraft för svenska företag. Vidare var en invändning som framfördes från flera remissinstanser att det kunde ifrågasättas om tvingande civilrättsliga regler om betalningstider överhuvudtaget kan leda till förbättringar för de små eller medelstora företag som reglerna avser att skydda. Detta eftersom de företag som reglerna främst avser att skydda är de företag som är mest beroende av att behålla vissa kunder. Tvingande civilrättsliga regler om betalningstidens längd har nämligen inte någon direkt inverkan på näringslivets aktörer, om förfördelade parter inte väljer att genomdriva sin rätt enligt dessa regler. Många mindre leverantörer anser sig emellertid inte kunna agera rättsligt mot sin motpart, eftersom de är beroende av att upprätthålla goda affärsrelationer med denne.14

Näringsdepartementet har emellertid tagit initiativ till åtgärder för att försöka få till stånd en självreglering inom näringslivet. Som ett resultat härav har näringslivet tagit fram en uppförandekod om betaltider (se avsnitt 5.8.2). För att kunna följa utvecklingen av 13 _{Ju 2013/00557/L2.}

Befintlig svensk reglering Ds 2019:19

betalningstiderna har Näringsdepartementet lagt fram ett lagförslag om krav på rapportering av betalningstider.15 _{I promemorian föreslås}

att företag med minst 500 anställda, enligt en ny lag, årligen ska redovisa uppgifter om avtalade betalningstider, faktiska betalningstider och försenade betalningar. Promemorian har remitterats, varefter regeringen i tilläggsuppdrag har beslutat om att ytterligare utreda vissa frågor i anslutning till promemorian.16

Tilläggsutredningen har remitterats under våren 2019. Promemorian har ännu inte lett till några lagstiftningsåtgärder. Utredarens överväganden beträffande genomförandet av artikel 3.1 första stycket a behandlas i avsnitt 8.2.