Förbud mot krav på betalningar för försämring eller

eller förlust

Förslag: Det ska införas ett förbud mot att köparen begär att

leverantören ska betala kostnaderna för den försämring eller förlust av jordbruks- och livsmedelsprodukter som sker i köparens lokaler eller efter det att äganderätten har övergått till köparen, när sådan försämring eller förlust inte beror på leverantörens försumlighet eller fel.

8.9.1 Direktivets krav och lagstiftningsbehovet

Artikel 3.1 första stycket e stadgar att följande handelsmetod är otillbörlig och därmed förbjuden: Köparen kräver att leverantören ska betala för den försämring eller förlust, eller båda, av jordbruks- eller livsmedelsprodukter som sker i köparens lokaler eller efter det att äganderätten har övergått till köparen, när sådan försämring eller förlust inte beror på leverantörens försumlighet eller fel. Direktivets regel framstår principiellt sett inte som olik den reglering som redan gäller dispositivt enligt 12–13 §§ köplagen (1990:931), enligt vilken köparen som huvudregel bär risken efter att varan har avlämnats. Den senare motsvarar emellertid inte helt direktivets regler (se vidare avsnitt 8.9.5) vilka dessutom är tvingande och det krävs därför lagstiftning.

27 _{Bilaga till Branschrekommendation: Principer för god affärssed, Exempel på otillbörliga affärs-}

Ds 2019:19 Otillbörliga handelsmetoder som ska vara förbjudna

8.9.2 Förhållandet till det dispositiva förbudet om retur av osålda varor

Bestämmelsen avser enligt utredaren att reglera kostnadsfördelning mellan köpare och leverantörer i jordbruks- och livsmedelskedjan. Det kan konstateras att det finns en gränsdragningsfråga mellan det absoluta förbudet i artikel 3.1 första stycket e och den dispositiva bestämmelsen i artikel 3.2 första stycket a som reglerar retur av osålda varor (se närmare härom i avsnitt 8.11.2).

Utredarens principiella utgångspunkt är därvid att, som framgår av direktivets ordalydelse, det absoluta förbudet avser reglera varor som har gått förlorade eller blivit försämrade hos köparen, medan däremot det dispositiva förbudet avser reglera varor som endast av andra skäl har förblivit osålda. Bakom en sådan gränsdragning finns naturligtvis logiken att de varor som är prima kan säljas vidare av den leverantör som tar dem tillbaka, medan däremot sekunda varor i huvudsak tas tillbaka för att avlasta köparen kostnaderna härför och att leverantören behöver ett starkare skydd i den senare situationen. Att ett absolut förbud med nödvändighet måste ges företräde framför ett dispositivt förbud ligger ofta i sakens natur.

I den praktiska hanteringen uppstår naturligen även mer komplicerade bedömningsfrågor, t.ex. avseende varor som är osålda efter utgången av bäst före eller sista förbrukningsdatum. Sådana frågor får lösas i rättstillämpningen. Enligt utredaren talar mycket för att en vara alltid måste anses försämrad när sista förbruknings- datum har gått ut men att detsamma inte behöver vara fallet efter utgången av ett bäst före datum. I det förra fallet kräver i så fall en retur att leverantören har varit försumlig i något avseende, medan det i det senare fallet torde vara tillräckligt att parterna varit överens om att en retur ska kunna ske.

8.9.3 Särskilt om brödreturer

Gränsdragningen framstår även som praktiskt betydelsefull för den tidvis tillämpade särskilda affärsmodellen för brödreturer: Affärsmodellen innebär att brödleverantören, enligt en överenskommelse mellan leverantören och köparen (butiken), ansvarar för hur det ser ut i butikens brödhyllor. Leverantören bestämmer hur mycket bröd som levereras till butik. Leverantören

Otillbörliga handelsmetoder som ska vara förbjudna Ds 2019:19

fakturerar därefter köparen för levererat bröd. Det bröd som inte säljs hämtar leverantören tillbaka och köparen krediteras för detta. I den mån det är möjligt använder leverantören det osålda brödet i alternativa avsättningskanaler där brödet blir till exempelvis djurfoder, jäst eller biogas. Det osålda bröd som tas tillbaka utgör med andra ord dels en försämring eller förlust som sker i köparens lokaler (3.1 första stycket e), dels en retur av osålda jordbruks- och livsmedelsprodukter (3.2 första stycket a). Oavsett under vilken bestämmelse betalning i samband med brödreturer sorteras, torde dock varken 3.1 första stycket e eller 3.2 första stycket a sätta upp några hinder för brödmodellen. Till stöd för detta kan anföras följande. Brödreturerna innebär att det är leverantören som styr över volymen in i butik. Köparen har därmed inte kontroll över att allt bröd säljs eller den eventuella försämring eller förlust som sker i butik. Leverantören tar därför också risken för att allt bröd inte blir sålt. I konsekvens härmed får den ”försämring eller förlust” som sker på grund av överintag anses bero på ”leverantörens försumlighet eller fel”. Det kan med andra ord inte råda förbud mot att en köpare vid ett överintag kräver leverantören på betalning (kreditering) för den försämring eller förlust som skett på grund av överintag. Bestämmelsen i 3.2 första stycket a är dispositiv och hindrar således inte heller systemet med brödreturer, förutsatt att parterna klart och tydligt har kommit överens om villkoren för affärsmodellen i avtalet.

8.9.4 Särskilt om s.k. krossersättning

Bestämmelsen i 3.1 första stycket e torde ha störst genomslag vid köp mellan leverantör och dagligvaruhandel. Ett exempel på varor som lätt kan förstöras eller försämras i detta led är färskvaror som frukt och grönt. Ett annat exempel är produkter som kaffe där vakuumförpackningen kan släppa, s.k. ”vacc-släpp”. Typiskt sett hanteras dessa situationer idag rutinmässigt genom att köparen upprättar krossersättningslistor över förstörda eller försämrade jordbruks- och livsmedelsprodukter. Köparen kasserar dessa och leverantören får sedan stå kostnaden för de produkter som av olika anledningar satts upp på den s.k. krosslistan.

Förbudet i 3.1 första stycket e handlar om riskfördelning av jordbruks- och livsmedelsprodukters hållbarhet. Ur köparens

Ds 2019:19 Otillbörliga handelsmetoder som ska vara förbjudna

synvinkel är det svårt att vid leverans till butik kontrollera om enskilda produkters vakuumförpackning har släppt eller om en del av ett parti frukt är förstört redan vid leverans. Ur leverantörens synvinkel är det å andra sidan svårt att i efterhand kontrollera och avgöra vem som ska stå risken för att varan har försämrats, särskilt om varan redan är kasserad (vilket oftast sker omgående, i vart fall med färskvaror). Direktivet reglerar avvägningsfrågorna i denna situation och medför något förenklat att det inte längre blir marknadsrättsligt möjligt att presumera att varor som sedermera visar sig skadade eller felaktiga var skadade redan vid leverans och/eller riskövergången. Sannolikt medför detta att de befintliga krosslistorna behöver utvecklas för att kunna ligga till grund för en närmare bedömning av var ansvaret för defekta produkter ska placeras. Det kommer fortsättningsvis inte vara möjligt att kräva leverantören på ersättning för defekter som likaväl kan ha uppkommit i butiken.

Sammanfattningsvis kommer köparen kunna kräva betalning av leverantören för en försämring eller förlust endast i de fall när en sådan försämring eller förlust beror på leverantörens försumlighet eller fel. Resultatet blir enligt utredaren att risken i viss mån flyttas tillbaka till handeln, på sätt att det uppställs ett krav på leverantörens försumlighet eller fel för att en leverantör ska behöva utge betalning enligt upprättad krosslista. Detta torde dock vara i överensstämmelse med vad den i och för sig dispositiva köprätten redan föreskriver, se följande avsnitt.

8.9.5 Civilrättsliga gränsdragningsfrågor

Det är utredarens bedömning att den föreslagna bestämmelsen inte kommer i konflikt med de köprättsliga risk-, fel-, eller påföljds- bestämmelserna.28 _{När det gäller varor som inte motsvarar förväntad}

kvalitet och civilrättsliga reklamationer kan det inledningsvis konstateras att den aktuella bestämmelsen i 3.1 första stycket e är av marknadsrättslig karaktär. Bestämmelsen hindrar med andra ord inte i sig att en civilrättslig reklamation av en vara eller leverans sker, även om det föreligger marknadsrättsligt hinder mot en sådan reklamation. Utredaren bedömer sammanfattningsvis att konflikter 28 _{13 ff §§ köplagen (1990:931).}

Otillbörliga handelsmetoder som ska vara förbjudna Ds 2019:19

mellan regelverken har en tydlig lösning även om de kan förväntas bli ovanliga. Den föreslagna bestämmelsen understödjer snarast köprättens sedvanliga riskfördelning och medför i någon mån ett marknadsrättsligt hinder att avtala bort densamma. Dispositiviteten i den befintliga köprätten begränsas därigenom, vilket dock är en ofrånkomlig följd av direktivets regler.