Det sexualiserade våldet – 1998 års reform

Sexualbrotten, och då särskilt våldtäkt, är under 1990- och 2000-talet ett angeläget kriminalpolitiskt och jämställdhetspolitiskt problem i samhällsdebatten. Det jämställdhetspolitiska fältet förskjuts mot sexualiserat våld och straffrätten.⁶¹⁴ Feministiska problemformuleringar av sexualbrotten tar plats i förarbetena. 2000-talet präglas av samtyckesdebatten, det vill säga frågan om frånvaro av samtycke ska utgöra gränsdragande rekvisit i våldtäktsstadgandet. År 2002 publiceras Katarina Wennstams Flickan och skulden, i vilken domstolarnas behandling av våldtäkt kritiseras.⁶¹⁵ Medialt uppmärksammade våldtäktsdomar väcker kritik mot såväl våldtäktslagstiftningen som rättsväsendets hantering av den.

I den kontexten kan de reformförslag och genomförda reformer av sexualbrottskapitlet som företas under perioden 1995–2013 placeras. Utnyttjande av barn för sexuell posering kriminaliseras 1995.⁶¹⁶ Kvinnovåldskommissionen lämnar betänkandet SOU 1995:60 med titeln Kvinnofrid. En mindre reform av våldtäktsstadgandet genomförs 1998 då även kriminalisering av köp av sexuell tjänst införs.⁶¹⁷ En omfattande översyn av sexualbrotten görs i SOU 2001:14, som leder till att stora delar av sexualbrottskapitlet reformeras år 2005.⁶¹⁸ Denna reform kommer att utvärderas i SOU 2010:71 och vissa ändringar av sexualbrottslagstiftningen genomförs år 2013. De sistnämnda behandlar jag i kapitel 5.

En skillnad i förhållande till föregående reformperioder är att avkriminalisering inte är aktuellt. Vad som eftersträvas är ett ”heltäckande skydd för sexuell integritet”, vilket rymmer kriminalisering, men inte avkriminalisering. Kränkning och integritet blir allt mer framträdande och olika ståndpunkter framförs avseende hur sexualhandlingarna och sexuellt ofredande bör avgränsas.

Nedan i detta avsnitt behandlar jag betänkandet SOU 1995:60 och proposition 1997/98:55. Inledningsvis redogör jag för de kriminalpolitiska problemformuleringarna och därefter reformförslag rörande våldtäktsstadgandet. Sist i avsnittet behandlas ofredande och sexuellt ofredande. Flera av kvinnovåldskommissionens förslag rörande sexualbrotten mot person avfärdas. Istället hänvisas till att en ny sexualbrottsutredning kommer att tillsättas, vars slutbetänkande

614 Tollin (2011), s. 133-135.

615 Wennstam (2002).

616 Kriminaliseringen lades till som ett nytt stycke i paragrafen om sexuellt ofredande: ”För sexuellt ofredande döms även den som genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår någon som har fyllt femton men inte arton år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.” Se prop. 1994/95:2 s. 8. Genom 2005 års reform flyttades denna kriminalisering till en separat paragraf.

617 Prop. 1997/98:55; Bet. 1997/98:JuU13.

618 Prop. 2004/05:45; Bet. 2004/05:JuU16.

blir SOU 2001:14 och som resulterar i prop. 2004/05:45. Dem behandlar jag i avsnitt 4.3.

Kvinnovåldskommissionens utgångspunkter

Kvinnovåldskommissionens utgångspunkter skiljer sig från tidigare utredningar. Det slås fast att det på många områden råder obalans i maktförhållandet mellan könen och att det mest extrema exemplet på en sådan obalans är det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till. Våldet är inte enbart något som hindrar den enskilda kvinnans rättstrygghet, utan är också ”ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män, i samhället i stort liksom mellan enskilda kvinnor och män”.⁶¹⁹

Utgångspunkten är att det finns en samhällelig struktur grundad på mäns överordning och kvinnors underordning, och denna struktur är en grundförutsättning för uppkomsten av mäns våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män. Våldtäkt ”är ett extremt exempel på den obalans som råder i maktförhållandet mellan könen”.⁶²⁰ Sexuella övergrepp formuleras således kriminalpolitiskt som en del av en strukturell problematik som benämns mäns våld mot kvinnor.

I utredningen hänvisas till begreppet ”sexualiserat våld”. Begreppet omfattar fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer i familjen, i samhället, samt det våld som utövas eller tolereras av staten. Det handlar ”om ett flertal handlingar och företeelser som har det gemensamt att de är könsrelaterade eller könsspecifika”.⁶²¹ I förhållande till brottsbalksreformen, där det kriminalpolitiska problemet formulerades som avvikande sexualdrift, är skillnaden tydlig. I kvinnofridsutredningen utgör det könsspecifika våldet den samlande problemformuleringen.

I kvinnofridsutredningen anförs att kommissionen arbetat utifrån kvinnoperspektivet.⁶²² Det är ett perspektiv som sätter sociala och samhälleliga effekter för kollektivet kvinnor i fokus och innebär att utgå från kvinnors verklighet och kvinnors erfarenheter, som allmänt sett skiljer sig från mäns.

Kvinnovåldskommissionens utgångspunkter rörande sexualbrotten formuleras som följer:

Våldtäkt och andra sexuella övergrepp mot kvinnor uppfattas numera allt oftare som allvarliga uttryck för bristande jämställdhet mellan enskilda kvinnor och män, men även i samhället i stort. Det könsrelaterade våldet överhuvudtaget utgörs av övergrepp

619 SOU 1995:60, s. 21.

620 Ibid., s. 51.

621 Ibid., s. 21.

622 Ibid., s. 52. Jämför Wendt Höjer (2002), s. 160.

och kränkningar mot kvinnor, som knyter an till gångna tiders föreställningar om kvinnor som underordnade män. Det är också sådana föreställningar som präglat och legat till grund för den nuvarande utformningen av bestämmelserna i sjätte kapitlet brottsbalken. Inte minst gäller detta beträffande våldtäktsbrottet.⁶²³

Till skillnad från tidigare och senare förarbeten formuleras utgångspunkterna inte utifrån begreppet sexuell integritet som något specifikt skyddsvärt. Som Wendt påpekar görs det ingen principiell åtskillnad mellan våld med och våld utan sexuella inslag.⁶²⁴ Sexualbrotten skapas inte så mycket i relation till sexualiteten, utan som våld mot en samhällsgrupp – kvinnor – som utövas av en annan samhällsgrupp – män.

Utifrån detta perspektiv föreslås reformer av sexualbrottslagstiftningen.

Reformförslag avseende sexuellt umgänge och sexualhandlingen i våldtäktsstadgandet

Reformen 1984 tog sikte på att mönstra ut sådana termer som ansågs vara förlegade.

Sedlighet blev sexualitet och rekvisitet könsligt umgänge kom att heta sexuellt umgänge. Nu anför kvinnovåldskommissionen att det genom reformen 1984 införda rekvisitet sexuellt umgänge ”härrör från äldre tider då man ännu inte var medveten om vidden av de fysiska och psykiska skadeverkningar som ett sexuellt övergrepp ofta leder till”.⁶²⁵

Sexuellt umgänge anses föra ”tanken till en frivillig och ömsesidig sexualakt mellan två personer”, därtill är det ett positivt laddat ord som indikerar frivillig medverkan.⁶²⁶ I kvinnofridsutredningen anförs att då varje inslag av ömsesidighet är utesluten vid de handlingar som utgör våldtäkt, är begreppet missvisande. Det beskriver inte vad det faktiskt är fråga om: sexuell kränkning. Sexuellt umgänge bör därför ersättas med rekvisitet sexuellt utnyttjar.

Kvinnovåldskommissionen anför att vid bedömningen av vilka handlingar som ska omfattas av våldtäktstadgandet ska det tas sikte ”på den sexuella kränkningens natur i stället för själva sexualhandlingen som sådan”. Avgränsningen av den sexuella handlingen vid våldtäkt bör göras ur ”kvinnan/offrets perspektiv”. Eftersom alla brott som innehåller rekvisitet sexuellt umgänge innebär en svår kränkning av integriteten hos den som utsätts saknas det enligt kommissionen skäl för att skilja mellan olika sätt att fysiskt utnyttja en kvinna i sexuella syften. Ett flertal andra övergrepp än samlag,

623 SOU 1995:60, s. 272. Härtill anförs: ”Vid översynen av sjätte kapitlet brottsbalken har vi i enlighet med våra direktiv haft kvinnoperspektivet i fokus. Hitintills har detta perspektiv – som onekligen är helt grundläggande eftersom det är ett offerperspektiv – varit eftersatt i lagstiftningen.”

624 Wendt Höjer (2002), s. 172.

625 SOU 1995:60, s. 273.

626 Ibid., s. 277.

”som består i att en man fysiskt utnyttjar en kvinnas kropp i sexuella syften”, kan vara i lika hög grad kränkande för kvinnan som vaginalt eller annat samlag.⁶²⁷

Utredningens förslag består i att våldtäktshandlingen beskrivs: ”tilltvingar sig samlag eller på annat sätt sexuellt utnyttjar”, där sexuellt utnyttjar ska avse sådana handlingar som omfattats av rekvisitet sexuellt umgänge. Det uttalas att även om rekvisitet samlag indikerar frivilligt sexuellt samspel bör begreppet stå kvar i lagtexten, eftersom det är väl inarbetat i det allmänna medvetet och därtill har en rent teknisk innebörd.

I utredningen argumenteras att våldtäktsparagrafens könsneutrala utformning

”döljer det faktum att våldtäkt så gott som uteslutande begås av en man mot en kvinna”. Då lagtexten inte speglar den verkligheten, bör paragrafen omformuleras så att den i det första stycket beskriver det ”helt dominerande fallet”, det vill säga att en man våldtar en kvinna, medan det andra stycket räknar upp andra könskonstellationer.⁶²⁸

Våldtäkt mot barn ska särregleras enligt kvinnofridsutredningen. Att barn som utsätts för vuxnas sexuella handlingar skadas utgör en utgångspunkt. Formuleringar kring barns frivilliga medverkan, som i SOU 1976:9, förekommer inte: ”Övergrepp mot barn är regelmässigt förenade med psykiskt våld och innebär en allvarlig kränkning av barnets integritet.”⁶²⁹ Det föreslås att sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig (2–4 §§ 6 kap BrB) förs samman till en ny paragraf, i den mån bestämmelserna avser brott mot personer som fyllt femton år.

Brottet skulle benämnas sexuellt utnyttjande, och den sexuella handlingen beskrivs med uttrycket sexuellt utnyttjar, inte såsom tidigare sexuellt umgänge.

Utredningens förslag kommer endast delvis leda till lagstiftning. I proposition 1997/98:55 anförs att om våldtäktsstadgandet skulle omfatta alla de handlingar som omfattas av begreppet sexuellt umgänge, skulle det innebära ”en fara för att allvaret i våldtäktsbrottet tonas ner”. Det finns en risk för att våldtäktsbegreppet blir uttunnat och att de verkligt allvarliga övergreppen då i praktiken kommer att ges ett lägre straffvärde. Men den sexuella handlingen vid våldtäkt utvidgas på så sätt att ”även sådana handlingar som innebär en kränkning jämförlig med den som uppkommer vid ett påtvingat samlag” i fortsättningen ska omfattas av våldtäktsstadgandet.⁶³⁰

Lagändringen innebar att sexualhandlingen vid våldtäkt beskrivs: samlag eller annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag.

Rekvisitet sexuellt umgänge kommer inte att ersättas med det föreslagna rekvisitet sexuellt utnyttjar. I propositionen anförs att sexuellt umgänge har en väl

627 Ibid., s. 275-277.

628 Ibid., s. 279. Därtill anförs att en sådan utformning skulle förenkla framtagandet av statistiska uppgifter.

629 Ibid., s. 281.

630 Prop. 1997/98:55, s. 91.

förankrad innebörd, som också förekommer i andra bestämmelser i 6 kap.

brottsbalken, samt att uttrycket rent semantiskt har en vidare innebörd än sexuellt umgänge.⁶³¹ Våldtäktsbrottet ska heller inte göras könsspecifikt, eftersom det är

”angeläget att principen om könsneutral lagtext så långt det är möjligt upprätthålls konsekvent”.⁶³²

Frågan om hur våldtäktshandlingen ska definieras återkommer i 2005 års reform och även i reformen 2013. Gränsdragningsproblemet innebär en rörelse från det som kallas för tekniska definitioner av handlingen, till definitioner som ska beskriva den kränkning som handlingen orsakat. Således är det fråga om ett skifte från fokus på den skadliga gärningen, som i första hälften av 1900-talet definierades med utgångspunkt i det handlande subjektets kroppsliga uttryck för sexualdrift, till fokus på vad gärningen gör med den som utsätts, det vill säga integritetskränkningen.

Jag menar att reformförslagen och de genomförda reformerna avseende våldtäktshandlingen innebär att frågan om vad som skadar, vad som är skyddsvärt, och betydelsen av det straffvärda subjektets avsikt ställs på sin spets. Förskjutningen från kroppsliga definitioner (det ”tekniska”) mot kränkning och integritet kan också förstås som att det innebär att gärningspersonens avsikt hamnar i förgrunden.⁶³³ Dock, som jag framhöll i kapitel 3.3, har denna avsikt också tidigare varit viktig för hur straffvärdhet konstrueras.

I kvinnofridsutredningen beskrivs sexuella övergrepp utifrån ett annat perspektiv: det är kvinnors erfarenhet och det sexualiserade våldet som samlande problemformulering. Det är en brytpunkt i förhållande till tidigare reformperioder.

Men här ser jag också kontinuitet. Ett uttryck som återkommer är sexuellt syfte som en gränsdragningsmarkör. Vad som är ett sexuellt syfte problematiseras inte vidare i utredningen, utan tycks hänvisa till uttryck för den manliga sexualdriften på det sätt som straffvärda handlingar tidigare har konstruerats.

Ofredande och sexuellt ofredande i nya kriminalpolitiska problem

Under första hälften av 1900-talet var störande av kvinnofriden och inbjudan till otukt kriminalpolitiska problemformuleringar. Brottsbalken innehöll den nya kriminaliseringen ofredande, liksom sårande av tukt och sedlighet. Busmentaliteten skulle straffbeläggas, respektabiliteten i det offentliga rummet upprätthållas. Som nämnts fanns förslag om avkriminalisering i samband med 1984 års reform. På 1990-talet görs den här typen av handlingar (återigen) till kriminalpolitiska problem, men utifrån andra problemformuleringar.

631 Ibid., s. 92.

632 Ibid., s. 88.

633 Jämför Lernestedt (2004).

Straffskärpningen år 1993 av ofredande och sexuellt ofredande

Straffet för sexuellt ofredande och ofredande skärps år 1993.⁶³⁴ Genom förarbetena till denna reform sätts ofredande in i ett nytt kriminalpolitiskt sammanhang. I propositionen behandlas psykiskt våld under egen rubrik, där såväl ofredande som sexuellt ofredande nämns.⁶³⁵ Som motiv till straffskärpningen uttalas att omfattande och systematiska trakasserier, exempelvis mobbning eller annat psykiskt våld, kan bedömas som ofredande. Det anförs även att vissa fall av långvariga hänsynslösa beteenden har ett högre straffvärde.⁶³⁶

I propositionen nämns såsom exempel mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare partner, brott med politisk bakgrund samt långvarigt trakasserande med rasistiskt motiv. Det anförs att de allt synligare rasistiska tendenserna hos vissa grupper måste uppmärksammas, att staten med kraft måste visa att brott med rasistiska motiv inte kan tillåtas samt att ett långvarigt trakasserande med rasistiskt motiv kan ha ett högt straffvärde även om gärningarna i sig inte kan hänföras under annat straffbud än ofredande.⁶³⁷

Kvinnofridsutredningen om ofredande och sexuellt ofredande

Ett par år senare placerar kvinnofridsutredningen sexuellt ofredande och ofredande i problemet sexualiserat våld. Språkliga ändringar föreslås av sexuellt ofredande utifrån motiveringen att rekvisiten blivit föråldrade. Rekvisiten väcka anstöt och uppenbart sedlighetssårande saknar förankring i ett modernt språkbruk och tar enligt utredningen

”mer sikte på en samhällelig reaktion och mindre på angreppet mot den enskilda personen”.⁶³⁸ Därtill beskriver de heller inte på ett adekvat sätt de handlingar som innefattas i straffstadgandet.

Vad gäller blottning föreslår kvinnovåldskommissionen att rekvisitet ägnat att väcka anstöt ersätts med uttrycket ägnat att kränka hennes eller hans integritet.

Därigenom ges en bättre beskrivning av den integritetskränkning som gärningen utgör, enligt kommissionen.

Rekvisiten i det andra ledet, att någon genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt, kan utifrån ett kvinnoperspektiv bättre beskrivas som att någon genom ord eller handling med sexuell innebörd ofredar eller

634 SFS 1993:207. Se SOU 1988:7; prop. 1992/93:141. Straffmaximum för ofredande höjdes från sex månaders fängelse till ett års fängelse medan straffmaximum för sexuellt ofredande höjdes från ett års fängelse till två års fängelse.

635 Prop. 1992/93:141, s. 24 och s. 57.

636 Ibid., s. 32.

637 Ibid., 32. I propositionen framhölls därtill, se s. 52, att utvecklingen internationellt med politiska grupperingar med allt öppnare främlingsfientlighet och rasism på sina program inger farhågor.

638 SOU 1995:60, s. 286-287.

trakasserar annan. Kommissionen anför att härigenom tydliggörs en koppling till sexuella trakasserier på arbetsplatsen, vilka kan innefattas i sexuellt ofredande.⁶³⁹

Uttryckligen anges att någon ändring av kriminaliseringens räckvidd inte är avsedd. Förändringar i hur skyddsintresset formuleras, vilka problemformuleringar som görs och motiven för kriminalisering behöver således inte innebära radikala förändringar av hur straffvärda handlingar konstrueras. Kvinnofridsutredningens förslag ger uttryck för detta; språkliga förändringar föreslås, men någon förändring av det kriminaliserade området avses inte. Att förslaget avfärdas i propositionen kan dock betraktas som att förslaget skulle innebära faktiska förändringar i den dömande praktiken.

I kvinnofridsutredningen föreslås också förändringar av lagrummet ofredande.

Syftet är att anpassa terminologin till de vanligaste formerna av ofredande.

Beskrivningen av brottet ”stämmer illa med vad som i vart fall utifrån ett kvinnoperspektiv i dag torde vara de vanligaste beteendena vid ofredande”.⁶⁴⁰ Uppräkningen av olika beteenden – skottlossning, stenkastning, oljud – bör tas bort från texten och ordet trakasserar bör nämnas uttryckligen för att beskriva de upprepade och långvariga beteendena som utgör särskilt hänsynslösa typer av ofredande. Upprepning ska dock inte utgöra en brottsförutsättning.

Kvinnofridsutredningen föreslår därtill att åtalsreglerna för förolämpning, 5 kap.

3 § BrB, ska förändras.⁶⁴¹ Som motiv för reformen uppges att det i sådana fall finns ett behov av att åklagaren åtar sig den förolämpades sak. Vidare anförs att det inte är ovanligt att kvinnor får ta emot förolämpningar som – ”på ett synnerligen kränkande sätt” – anspelar på att de är kvinnor.⁶⁴² Också ändring av själva stadgandet om förolämpning föreslås: rekvisitet kränkande ska ersättas med nedsättande, och rekvisitet skymfligt ska ersättas med kränkande.

Kvinnofridsutredningens förslag genomförs dock inte. Förslaget om att uttrycket

”ofredar eller annars trakasserar annan” ska ingå i ofredande och sexuellt ofredande avfärdas i propositionen då det ”leder tanken till att det inte skall räcka med en enskild händelse för ansvar enligt bestämmelsen”.⁶⁴³ Då en sådan tillämpning inte kan ha varit avsedd ifrågasätts om kommissionens förslag leder till ökad klarhet. Övriga ändringar av sexuellt ofredande godtas inte heller, då förändringarna ”torde vara mer långtgående än den nu gällande bestämmelsen, trots att det inte varit kommissionens avsikt”.⁶⁴⁴

639 Ibid., s. 287.

640 Ibid., s. 293.

641 Ibid., s. 293. Förslaget innebär att om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl kan anses påkallat ur allmän synpunkt, får åklagaren åtala för förolämpning mot någon med anspelning på den personens kön.

642 Ibid., s. 294.

643 Prop. 1997/98:55, s. 85.

644 Ibid., s. 85. Inte heller de föreslagna reformerna av ärekränkningsbrotten genomförs.

Summering

Sexuellt ofredande och ofredande konstrueras som straffvärda utifrån sambandet med våld och sexuella övergrepp riktade mot kvinnor: sexualiserat våld. För kvinnofridsutredningen är det en fråga om makt, där verbala kränkningar utgör en mekanism i det strukturella kvinnoförtrycket.⁶⁴⁵ Det hänvisas till sexuella trakasserier i jämställdhetslagstiftningen, som motiverats utifrån liknande argument. Jag tolkar detta som att skyddsvärdhet konstrueras som frihet från att sexualiseras och att objektifieras som kvinna.

I ett avseende menar jag att kvinnofridsutredningens kriminalpolitiska problemformulering innebär ett radikalt brott i förhållande till tidigare. Den rådande könsomjämlikheten reproduceras genom beteenden som i någon mån uppfattas som accepterade. Detta ska förändras genom lagstiftning. Straffvärdhet konstrueras därmed genom hänvisningar till en problematisk normalitet, och inte såsom tidigare till avvikande sexualitet.

Därtill görs explicit att det är kategorin kvinnor som utsätts och kategorin män som förövar dessa brott. Detta är i sig inte något nytt. Såväl i brottsbalksreformen som i 1984 års proposition framkom kvinnor som skyddsvärda subjekt och män som straffvärda subjekt i motiven. Men tidigare har straffvärda subjekt konstruerats genom hänvisning till avvikande sexualitet. Sådana hänvisningar görs inte längre. Det straffvärda subjektet är den normala mannen, en överordnad samhällskategori som i kraft av maktposition görs straffvärd.

Liksom i brottsbalksreformen och i 1984 års reform görs i kvinnofridsutredningen ett avståndstagande till sedlighet. Formuleringar som mer tar sikte på ”en samhällelig reaktion och mindre på angreppet mot den enskilda personen” ska bytas ut.⁶⁴⁶ Den personliga integritetskränkningen framhålls istället.

Genom 2000- och 2010-talets reformer kommer just integritetskränkning att stå i fokus. Som jag tidigare har framhållit (kapitel 3.7) menar jag att detta avfärdande av sedlighet döljer en inneboende aspekt av hur straffvärdhet konstrueras, nämligen genom referens till sedlighetsnormer. Samtidigt som kvinnofridsutredningen betonar strukturell ojämlikhet som orsaksförklaring sätts individens integritet i centrum.

Den kriminalpolitiska formuleringen av våld som ett könat jämställdhetsproblem får större genomslag i lagstiftningen vad gäller våldsbrotten än sexualbrotten. Ett nytt fridsbrott skapas, grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning i 4 kap. 4a § BrB. Dock var kommissionens utformning av brottet

645 Jämför våldets kontinuum som jag beskriver i kapitel 1.2.

646 SOU 1995:60, s. 286-287.

kontroversiellt och omformulerades i propositionen.⁶⁴⁷ Köp av sexuella tjänster kriminaliseras genom kvinnofridspropositionen, dock i en separat lag.⁶⁴⁸

Kvinnofridsutredningens problemformulering rörande sexualbrotten, förolämpning och ofredande, kommer inte i någon större utsträckning att påverka den straffrättsliga utformningen av sexualbrotten mot person. Dock menar jag att utredningens problemformulering – det sexualiserade våldet – kommer till uttryck i det straffrättsliga systemet avseende hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras.

Det gäller både den lagstiftande praktiken i nutiden och den dömande praktiken. Det kommer också till uttryck, om än mer uttunnat, i den utredning som ska göra en total översyn av 6 kap. BrB, och som resulterar i betänkandet SOU 2001:14.