Straffvärda handlingar – om otukt och

sedlighetssårande handlingar i 1864 års strafflag

I det här avsnittet beskriver jag hur straffvärda handlingar konstrueras. Inledningsvis visar jag att rekvisit i strafflagen hänvisar till handlingar som är osedliga i sig. Därefter redogör jag för hur rekvisit i sedlighetsbrottskapitlet har beskrivits och definierats i framför allt rättsvetenskapliga texter, men även i avgöranden från Högsta domstolen.

Jag konstaterar att rekvisitet otukt definieras med könsdriften, och dess eventuella tillfredsställelse, som referenspunkt. Jag lyfter fram ett spörsmål som upptar utrymme i den rättsvetenskapliga praktiken, nämligen frågan om otukt ska definieras utifrån kroppsliga handlingar och/eller en viss avsikt. Slutligen behandlar jag rekvisitet tukt- och sedlighetssårande handling, och hur detta avgränsas från rekvisitet otukt i avgöranden från Högsta domstolen.

Otukt som osedligt i sig

I nutida lagstiftning görs, som jag påpekat i kapitel 1.3, skillnad mellan å ena sidan sexualhandlingen, och å andra sidan gränsdragande rekvisit. I avhandlingens kommande kapitel visar jag att i nutiden konstrueras sexualhandlingen genom referens till erotisk sexualitet. Kort innebär det att sexualhandlingen motsvarar ömsesidigt, positivt värderad sexualitet. Sexualhandlingen är i sig inte negativt värderad eller klandervärd, utan blir det genom de gränsdragande rekvisiten.

En skillnad i förhållande till nutiden är att strafflagens rekvisit för det som idag kan benämnas sexualhandlingen i sig var klandervärda handlingar. I viss mån råder kontinuitet från strafflagen och genom 1900-talets reformer till idag i meningen att rekvisiten otukt, könsligt umgänge, sexuellt umgänge, och nutidens rekvisit sexuell handling, avgränsar den kroppsliga handlingen på likartat sätt. Men en skillnad är att rekvisiten i strafflagen i sig implicerar osedlighet.

Ett par exempel ska nämnas. I Hagströmers kommentar görs skillnad mellan å ena sidan ”hvad som faller under begreppet normalt äktenskapligt könslif” och å andra sidan ”onaturlig otukt mellan makar”.³⁸² Det förstnämnda omfattas inte av otukt – är inte otukt. Om en äkta man tilltvingar sig eller försöker tilltvinga sig samla med hustrun emot hennes vilja, kan det således inte bli fråga om att tillämpa våldtäktsstadgandet, anför Hagströmer.

382 Hagströmer (1909), s. 364, min kursivering. Dock: ”Ett könsumgänge mellan personer, som befinna sig i ett ofullkomnadt äktenskap, betraktas af rätten såsom något otillåtet”, och omfattas således av otukt.

Ett annat exempel är att det används olika termer för att beskriva sexualhandlingarna beroende på relationen mellan parterna. I stadgandena om äktenskapsbrott används rekvisitet hor medan incestbrotten stadgar om otukt. Är personerna ogifta används termen lönskaläge.³⁸³ Otukt specificeras som i otukt mot naturen. Skillnad görs mellan å ena sidan normalt eller naturligt och å andra sidan onaturligt, såsom skillnaden mellan naturenligt otuktsbrott och otukt mot naturen.³⁸⁴ Stjernberg beskriver hor som ”ett rättsstridigt övande av normalt könsumgänge mellan personer av motsatt kön”.³⁸⁵

Otukt är inte nödvändigtvis straffbart i sig, även om det är osedligt i samhällelig mening.³⁸⁶ Hellichius anför att i dagligt tal avser otukt i allmänhet alla handlingar som strida mot goda seder i sexuellt hänseende, men det straffrättsliga begreppet otukt är mer kringskuret.³⁸⁷

I kapitel 2 framhöll jag att det straffrättsliga systemet är i samhället, och att rekvisit eller andra begrepp i det straffrättsliga systemet görs både genom hänvisning till systemets minne och till systemets miljö. Rekvisiten i strafflagen skapas genom referens till en dåtida samhällelig diskurs om (o)sedlighet. Att rekvisiten hänvisar till ett moraliskt fördömande – osedlighet – är något som kommer att användas som skäl för att byta ut dem mot, som det uttrycks, mer neutrala rekvisit. Detta görs i såväl brottsbalksreformen 1965 som i reformer 1984 och 2005. Jag tolkar dessa förändringar som att straffvärdhet istället skapas genom referens till sexualitet som erotisk, lustfylld och positivt värderad.

Straffvärd otukt – könsdriftens tillfredsställande och betydelsen av sädesavgång

I lagkommentarer till 1864 års strafflag argumenterar rättsvetare kring hur begreppet otukt ska tolkas och specificeras. Paralleller kan dras till nutida anspråk på att nagla fast och definiera det sexuella i sexualbrottsregleringen.³⁸⁸ Jag menar därtill att

383 Ett exempel på att rekvisiten är beroende av personernas status (gift eller ogift) är Högsta domstolens yttrande angående lagkommitténs förslag rörande 17 kap. 15 § (enlevering): ”Enär det åsyftade brottet utgör hor, derest qwinnan wetterligen är gift, borde här i stället för ’lägersmål’ sägas otukt”. Se Högsta domstolens protocoll (1839), s. 30. I lagberedningens förslag av 1844 har denna ändring också genomförts.

384 Carlén (1866), s. 323.

385 Stjernberg (1922), s. 2, min kursivering. Att göra hor är således snävare än uttrycket öva otukt.

Lägersmål (18 kap. 9 § strafflagen fram till år 1918), vilket hor är ett kvalificerat fall av, ”får anses innefatta krav på naturenligt samlag”. Ibid., s. 3.

386 Se Carlén (1866), s. 320.

387 Hellichius (1913), s. 27.

388 Se särskilt kapitel 5.

referenser till gärningsmannens sexualdrift, som cirkulerar i det straffrättsliga systemet i nutiden, kan spåras hit.

Återkommande i rättsvetarnas kommentarer är frågan om ”könsdriftens tillfredsställande” är en förutsättning för att otukt ska föreligga. Ett sådant krav avfärdas tidigt, exempelvis Carlén uttalar angående otuktsbegreppet i våldtäktsstadgandet:

Väl hafva kriminalister funnits, som ansett sädesutgjutning nödvändig för det fullbordade lägersmålet. Men enligt gamla lagen hafva domstolarne alltid ansett tillräckligt, att könsdelarne kommit i beröring med hvarandra; och det finnes dessmindre skäl att nu afvika från denna åsigt, som förevarande lag begagnar ett uttryckssätt, som än mera, än det gamla: ”lägra”, utmärker att könsdelarnes kontakt är nog, nämligen ”öfva otukt”. Man finner föröfrigt att bevisningen om sädesutgjutning är nästan omöjlig, utan mannens egen bekännelse.³⁸⁹

Trots detta explicita avfärdande av utlösning som avgörande, hänvisas det till sädesutgjutningen i lagkommentarer och i avgöranden. Hänvisningar till utlösning blir i sammanhanget begripligt på grund av könsdriftens betydelse för otuktsdefinitionen. Könsdrift och utlösning är sammanlänkade, vilket motiverar det explicita tydliggörandet att utlösning inte är en nödvändig förutsättning för rekvisitet otukt. Exempelvis Hagströmer uttalar att begreppet otuktig handling omfattar sådana

”utanför det normala äktenskapliga könslifvet fallande akter, som gå ut på könsdriftens eggande eller tillfredsställande.”³⁹⁰ Men det är tillfyllest, tillägger Hagströmer, att könsdriften eggas. På liknande sätt beskriver Hagströmer otukt:

Otukt är ett visst slag av otuktiga handlingar, nämligen sådana, som gå ut på könsdriftens (ens egen eller annans) tillfredsställande. Detta, att handlingen går ut på könsdriftens tillfredsställande, är så att förstå, att den afser att utan vidare – åtminstone i någon mån – tillfredsställa ifrågavarande drift.³⁹¹

Hur kan hänvisningar till könsdriftens tillfredsställande förstås? I Hagströmers kommentar finns en koppling till det naturliga. Om ”könsdriften sökes tillfredsställd på ett naturligt sätt” ska fullbordad otukt anses föreligga ”i och med en intrusio membri”, eller ”i och med det att könsdelarne kommit i beröring med hvarandra.”³⁹²

389 Carlén (1866), s. 279. I Carléns lagkommentar konstateras att naturenligt otuktsbrott personer emellan alltid har ansetts fullbordat så snart könsdelarna kommit i beröring med varandra. Således, menar Carlén, måste otukt med djur anses fullbordat då gärningen framskridit så långt som krävs för otukt med personer. Ibid., s. 323.

390 Hagströmer (1909), s. 363.

391 Ibid., s. 364.

392 Ibid., s. 364. Men i äldre tider, anför Hagströmer, fordrades ofta ”res in re et emissio seminis”. s. 364 fn 3, vilket betyder ungefär ”saken i saken och sädesutgjutning”, se Rydström (2003), s. 33.

Referensen till ”det normala” framkommer explicit i Stjernbergs kommentar om att otukt inte enbart inbegriper ett ”rättsstridigt utövande av normalt könsumgänge”.³⁹³

I texterna utläser jag en konstruktion av den straffvärda handlingen som överensstämmer med den nutida, särskilt vad gäller hur sexualhandlingar graderas i svårighetsgrad. Straffvärda handlingar är sådana som går ut på att tillfredsställa sexualdriften. I denna konstruktion hänvisas till antagandet att just sådana handlingar ser ut på ett visst sätt, nämligen att en man för in sin penis i en kvinnas slida och sedan får utlösning. Då har sexualdriften tillfredsställts. Men eftersom det räcker att sexualdriften sökes tillfredsställd räcker det med kontakt mellan könsdelarna – för en sådan kontakt mellan könsdelarna hänvisar till det normala samlaget.³⁹⁴

Det framgår av rättsvetenskapliga texter att när den straffvärda gärningen inte följer mönstret för ”normalt könsumgänge” var definitionen av otukt mer problematisk. Hagströmer konstaterar att om könsdriften sökes tillfredsställas på ett onaturligt sätt kan det vara fråga om otukt. Men det förutsätts då att något ägt rum

”som afsett att utan vidare contra naturam tillfredsställa könsdriften” och det ankommer då på vad för slags tillfredsställelse av denna drift som personen har i sikte.³⁹⁵ Öva otukt med djur innefattar enligt Stjernberg ett krav på ”en beröring med djurets kropp, som innebär en akt av direkt tillfredsställande av könsdriften hos den handlande själv”.³⁹⁶

I samband med otukt mellan samkönade personer uppkommer frågan om otukt också innefattar förfaranden ”som icke i någon mån äro ett utslag av sexuell drift hos den handlande själv, utan uteslutande innebära ett tillfredsställande av sexuell drift hos någon annan än denne”.³⁹⁷ Om svaret är jakande skulle det innebära att även den som ”i denna mening rent passivt låter sig bruka sig som medel för annans otukt, kunna hemfalla under dessa straffbud”.³⁹⁸ Stjernbergs tolkning är att så inte kan vara fallet vid blodskam, men däremot vid otukt mot naturen enligt 10 §, och hänvisar till NJA 1901 s. 440. Fallet belyser betydelsen av sexualdrift i konstruktionen av straffvärd otukt.

I NJA 1901 s. 440 stod två män, A och N, åtalade för otukt mot naturen. A har invänt att det är N som har sökt tränga in med manslemmen i A:s ändtarm, att A inte gjort något sådant på N, att N utövat psykiskt inflytande över A och att A varit ett

”verktyg i N:s hand”. Vidare har A invänt att han funnit samvaron med N

393 Stjernberg (1922), s. 24.

394 Ett exempel är NJA 1897 s. 447. Den tilltalade hade bland annat gnidit sin manslem mot dotterns blottade könsdelar, men invänt att han varken försökt eller haft för avsikt att införa manslemmen i flickans könsdelar. Detta bedömdes som otukt enligt 7 § 18 kap. strafflagen.

395 Hagströmer (1909), s. 364.

396 Stjernberg (1922), s. 49. Almquist (1938), s. 53, tolkar detta som att endast beröring mellan könsdelar inte är tillräckligt för att gärningen ska anses som fullbordad.

397 Stjernberg (1922), s. 26. Jämför Bergenheim (2005), s. 189.

398 Stjernberg (1922), 26. Det är blodskamsbrotten i 1-5 §§ 18 kap SL som åsyftas.

motbjudande, att han aldrig hyst några ömmare känslor för honom, samt att han inte fått utlösning. Därmed skulle han ej betraktas som delaktig i N:s otuktsbrott, eftersom från hans sida ”saknades det väsentliga vid ett dylikt brott, eller könsnjutningen”.³⁹⁹ Högsta domstolen fastställde häradsrättens domslut, vilket friade A från ansvar. Häradsrätten motiverade domslutet med att A underkastat sig N:s otuktsgärning med ovilja och ”aldrig under gärningens föröfvande ens känt än mindre gifvit vika för någon begärelse till otukt”. Det prejudicerande fallet innebär att tilltalade som haft en passiv roll och inte känt någon sexuell njutning kunde undkomma ansvar för otukt mot naturen.⁴⁰⁰

NJA 1901 s. 440 åberopades av den tilltalade i ett avgörande knappt 40 år senare, NJA 1938 s. 332.⁴⁰¹ I fallet hade den tilltalade invänt att han haft sädesavgång endast vid ett av de åtalade tillfällena. Det anfördes till den tilltalades försvar att han hade känt motvilja inför den otuktiga samvaron och att sädesavgången endast berott på att den andra parten gnidit den tilltalades manslem för att skaffa sig själv könslig tillfredsställelse. Omständigheten att den tilltalade endast vid ett tillfälle haft sädesavgång visade, enligt försvarets invändning, att han varit oberörd av den andres förehavanden. Slutligen anfördes att den tilltalade inte gjort sig skyldig till något straffbart eftersom han aldrig haft till syfte att tillfredsställa sin könsdrift. Av referatet framgår att landsfogden ändrade stämningsyrkandet till att endast avse otuktsbrottet vid det tillfälle då den tilltalade haft sädesavgång. Han dömdes för otukt mot naturen för denna gärning.⁴⁰²

Jag menar att den straffvärda handlingen konstrueras genom hänvisning både till kroppsliga handlingar (erektion, sädesavgång) och till en viss avsikt. Avsikten att söka tillfredsställa sin könsdrift är sammanvävd med kroppsliga uttryck, den är förkroppsligad. På samma gång som de två sidorna urskiljs, refererar de alltid till varandra.

Det sätter jag i samband med hur skyddsvärdhet konstrueras både som en förkroppsligad sedlighet och en allmän eller individuell sedlighetskänsla. Detta framkommer tydligt i Folke P:son Wetters beskrivning av otukt: ”Det väsentliga för otuktsbrott skulle alltså vara utöver kroppslig beröring syfte att direkt tillfredsställa könsdrift och graden av gärningens sedlighetssårande beskaffenhet.”⁴⁰³ Även i Hellichius beskrivning av otuktsbegreppet hänvisas till en förkroppsligad

399 NJA 1901 s. 440, s. 441.

400 Rydström (2003), s. 40, menar att fallet fick effekt på lokal nivå på så sätt att polisen alltid frågade i förhör om den tilltalade känt någon njutning.

401 NJA 1938 s. 332.

402 Rydströms tolkning av fallet betonar att fallet representerar ett skifte, från sodomiparadigmet till homosexualitetsparadigmet. Ömsesidighet fanns inte i det förra, men i det sistnämnda. Därmed kunde också ansvaret fördelas lika mellan parterna. Rydström (2003), s. 183.

403 P:son Wetter (1925), s. 46.

sedlighetskänsla: ”den mänskliga handling som däri uppenbaras [det vill säga otukt]

måste hafva en sexuell karaktär, vara riktad emot kyskheten.”⁴⁰⁴

I det följande behandlar jag just distinktionen mellan kroppsliga handlingar och avsikt som framkommer i rättsvetenskapliga texter.

Straffvärd otukt – kropp och avsikt

I de rättsvetenskapliga texterna framställs denna distinktion – å ena sidan kropp, å andra sidan avsikt eller känsla – som ett problem rörande dels hur sedlighetsbrotten bör graderas i svårhetsgrad (skillnaden mellan otukt och sedlighetssårande handling) och dels hur sedlighetsbrotten ska avgränsas från andra brott. Problemformuleringen har likheter med frågan om vad som är en sexuell handling och frågan om vad som är ett sexuellt ofredande som uppkommer under 2000-talet.

I ett resonemang om vad som karakteriserar sedlighetsbrotten anför Hellichius att handlingen ska ”strida mot tuktens regel på sexuallifvets område”.⁴⁰⁵ Tuktens regel är dock ”efter tid, ort och sociala kretsar så utomordentligt olika och växlande, att otukt endast kan blifva ett rent formellt begrepp, hvars innanmäte realiteter blott kan fyllas i det konkreta fallet”.⁴⁰⁶ Ett exempel på problematiken framförs, nämligen att en mansperson går in i en kvinnas omklädningshytt på en badort då hon klär om. Enligt Hagströmers definition skulle här föreligga en otuktig handling⁴⁰⁷, men det är felaktigt menar Hellichius eftersom:

Det kan nämligen här ingalunda sägas, att något af de i den otuktiga handlingen sig manifesterande olika sexuella syftemålen kommit till uttryck i själfva handlingen som sådan. Den sexuella relationen föreligger m.a.o. i detta fall icke till själfva handlingen, utan fastmera endast till den handlingen momentant beledsagade omständigheten, att en kvinna gör toalett i rummet.⁴⁰⁸

Slutsatsen dras att den otuktiga handlingen ska i sig själv, frigjord från temporära element, ”sublimera en relation till sexualdriften”. Detta innebär att den otuktiga handlingen ska ”såsom sådan förläna ett objektivt uttryck åt det sexuella ändamål den tjänar, antingen nu detta ändamål afser ett tillfredsställande eller ett eggande eller en endast visibel demonstration af sexuella lustar”.⁴⁰⁹

404 Hellichius (1913), s. 27. Jämför Stjernberg (1922), s. 25.

405 Hellichius (1913), s. 27-28.

406 Ibid., s. 28.

407 ”Otuktig handling” används av Hellichius som samlingsbegrepp för de olika typer av handlingar som är straffbelagda i 18 kap. strafflagen.

408 Hellichius (1913), s. 29.

409 Ibid., s. 30.

Hellichius åtskiljande mellan handlingen i sig och den miljö handlingen företas i är ett problem som återkommer i nutiden. Kort sagt, vad är det som gör en handling sexuell – offrets upplevelse, gärningspersonens syfte och drifter, platsen den företas på? Tydligt i Hellichius beskrivning, liksom i andra samtida formuleringar, är att den utsattas upplevelse av gärningen är frånvarande. Något skyddsvärt subjekt framkommer inte i konstruktionen av straffvärda handlingar. Här ser jag således en skillnad i förhållande till reformer efter brottsbalkens tillkomst. I nutiden framkommer det skyddsvärda subjektets upplevelse (kränkningen) som relevant för hur straffvärda handlingar ska definieras. Detta vill jag sammanfatta som ett skifte från att straffvärdhet görs utifrån vad gärningen är, till vad gärningen gör med den som utsätts.

En annan parallell mellan Hellichius kommentar och nutida gränsdragningsproblem är betydelsen av samhälleliga normer vid bestämmandet av om en gärning är sexuell eller ej. Hellichius ställer frågan: Är en kyss – ”låt vara in casu aldrig så okysk” – en otuktig handling? ⁴¹⁰ Enligt Hagströmer är svaret nej, eftersom den inte innefattar ett sårande av tukt och sedlighet. Hellichius instämmer i den nekande slutsatsen och anför att kyssen är en icke-otuktig handling eftersom

”samhällsseden förtagit kyssen dess ursprungliga regelmässigt sexuella karaktär”

eftersom en kyss numera är ”bruklig ej mindre som hälsningsform, än äfven som uttryck för en uteslutande platonisk vänskaps- eller frändskapssensation.”⁴¹¹

Stjernberg beskriver otukt som omfattande, förutom könsumgänge (samlag), också ”samlagsliknande åtgärder” samt ”varje annan otillåten beröring med annans kropp, som innebär en akt av direkt tillfredsställande av könsdriften hos en själv eller annan person, och som objektivt sett kan anses i motsvarande grad såra den sexuella anständighetskänslan.”⁴¹² Stjernbergs kommentar är från 1922. Fyra år tidigare hade lönskaläge avkriminaliserats och 1937 avskaffades horsbrotten, som jag angav som exempel i föregående avsnitt, där jag visade jag att otukt hänvisade till något osedligt i sig.

Under första hälften av 1900-talet kommer rekvisitet otukt att beskrivas på ett sätt som liknar det sätt varpå rekvisiten könsligt umgänge, sexuellt umgänge och senare sexuell handling kommer att definieras. Det vill säga, med hänvisning till sexualitet. Stjernbergs hänvisning till sårande av den sexuella anständighetskänslan kommer senare att ersättas med en hänvisning till sexuell integritet. Enligt Stjernbergs definition ska bedömningen göras ”objektivt”. Samma formulering återkommer i nutida förarbeten och kommentarer. Det förutsätts en samhällelig standard för anständighet – idag sexuell integritet – som görs oberoende av den utsatta individens subjektiva upplevelse.

410 Hagströmer (1909), s. 364.

411 Hellichius (1913), s. 30.

412 Stjernberg (1922), s. 25.

I en recension av Stjernbergs lagkommentar uppehåller sig Wetter vid betydelsen av individens motiv i bedömningen av den straffvärda handlingen. Gränsdragningen mellan otukt och annan sedlighetssårande handling skulle enligt Wetter göras genom att otukt förbehålls de handlingar ”vilka objektivt äro typiska medel att direkt tillfredsställa könsdrift (gärningsmannens eller annans, på naturligt sätt eller onaturligt)”.⁴¹³ Sådana handlingar som utåt sett framstår såsom könsakter ska enligt Wetter utgöra otukt och det är då irrelevant om det i det enskilda fallet ”förelegat sexuellt motiv”. Otukt kan således föreligga trots frånvaron av sexuell drift. Som exempel nämns motiven hat eller lust att skandalisera någon.⁴¹⁴ Men, anför Wetter, ett sexuellt motiv är i sig inte tillräckligt för att konstituera otukt, ”såsom vid sadistisk misshandel eller vid vissa former av fetischism”. Wetter argumenterar:

En dylik objektiv bestämning av otuktshandlingen blir dessutom den mest rationella vare sig gärningens samhällsfarlighet bottnar i individuell eller i allmän fara för sexuell demoralisation. Ty faran i dessa avseenden gör sig företrädesvis gällande i fråga om handlingar, vilka utåt framstå såsom direkta könsakter.⁴¹⁵

I citatet görs en distinktion mellan den kroppsliga handlingen och vad som motiverar handlingen. Det är den förstnämnda som orsakar den relevanta skadan, inte den andra. Det är dock tydligt, menar jag, att den kroppsliga handlingen hänvisar till sexualdrift och på så sätt är en specifik avsikt förkroppsligad.

I de texter jag har hänvisat till ovan görs anspråk på universalitet; det talas om sedlighet, sexuell demoralisation, den sexuella anständighetskänslan såsom abstrakta, universella värden. Men på samma gång är det straffvärda subjektet manligt könat genom att sexualdrift begripliggörs som penis och utlösning, och det skyddsvärda subjektet är kvinnligt könat. Hellichius exempel med badhytten blir begripligt endast då det könas – en kvinna gör toalett och en man går in.

Kön är på samma gång meningsbärande och oväsentligt. Med det menar jag det självklara antagandet om att sexualdriften är manlig, och hur straffvärda handlingar sedan beskrivs med sexualdriften som referenspunkt. Kön är dock oväsentligt på så sätt att det skyddsvärda, kvinnliga, subjektet inte ryms i graderingen eller definitionen av straffvärda handlingar.

Genom att studera hur rekvisitet otukt konstrueras i rättsvetenskapliga och rättsliga texter har jag visat att könsdrift, eller sexualdrift, är centralt i konstruktionen av det straffvärda. Jag har också visat hur konstruktionen av straffvärdhet är behäftad med spörsmål som återkommer i det straffrättsliga systemet idag. I följande avsnitt analyserar jag hur den straffvärda handlingen konstrueras vid brottet sårande av tukt och sedlighet, 13 § 18 kap. strafflagen.

413 P:son Wetter (1925), s. 46.

414 Ibid., s. 47.

415 Ibid., s. 47.

Tukt- och sedlighetssårande handling

I likhet med nutida lagstiftning, där sexuellt ofredande avgränsas gentemot de sexualbrott som förutsätter sexuell handling, görs här skillnad mellan å ena sidan otukt och å andra sidan sårande av tukt och sedlighet (eller sedlighetssårande handling, som det ibland benämns).

I Hagströmers beskrivning av sedlighetssårande handlingar har könsdriften, som var central för avgränsningen av otukt, ingen betydelse.⁴¹⁶ Avgörande är istället att handlingen kränker anständigheten i sexuellt avseende, men det har, enligt Hagströmer, ingen betydelse i vilket ändamål gärningen äger rum: ”Den kan t.ex. ske endast och allenast af okynne eller för att visa förakt för en annan.”⁴¹⁷ Även Stjernberg anför att det inte krävs att ”gärningen är ett utslag av sexuell drift” samt att ”avsikten med åtgärdens företagande är i sig irrelevant”.⁴¹⁸

Enligt Stjernberg ska det vara fråga om en gärning som verkligen kan sägas såra tukt och sedlighet, vilket avser gärningar ”som kunna sägas såra den sexuella anständighetskänslan”.⁴¹⁹ Inte bara ”otuktig beröring av annans kropp” omfattas, utan även ”åthävor och ord”.

Stjernberg redogör för fyra olika typer av gärningar som sårar tukt och sedlighet.⁴²⁰ För det första omfattas gärningar som inte innefattar någon åtgärd med annans kropp. Som exempel nämns exhibitiva åtgärder och förevisande av otuktiga bilder. Därtill omfattas av stadgandet åtgärder med annans kropp, som inte innefattat en direkt beröring. Som exempel nämns avklädande av en kvinna, såsom utslag av en sexuell drift eller för att förföra en tredje person.

Den tredje typen av handlingar är åtgärder som innefattar en direkt beröring av annans kropp, men som inte, eller ännu inte (försök till övande av otukt), innebär akter av direkt tillfredsställelse av könsdriften. Slutligen omfattas åtgärder som innefattar en sådan direkt beröring och som skulle kunna anses innebära tillfredsställande av en (abnorm) könsdrift, men som inte i tillräcklig grad sårar den sexuella anständighetskänslan för att utgöra otukt. Stjernberg exemplifierar den sista kategorin med vissa fall av sadism och fetischism.

Liksom vid avgränsningen av otukt, är könsdrift och dess tillfredsställande centralt för beskrivningen av sedlighetssårande handlingar. Även om dessa inte beskrivs som förutsättningar för straffansvar, så framkommer könsdrift som en referenspunkt i Stjernbergs framställning.

På liknande sätt som sexuellt ofredande idag gränsar till förargelseväckande beteende i 16 § 16 kap BrB, gränsar tukt och sedlighetssårande handling till 11 kap.

416 Hagströmer (1909), s. 363.

417 Ibid., s. 363.

418 Stjernberg (1922), s. 76-77.

419 Ibid., s. 71-72.

420 Ibid., s. 25.