3 Sedlighetsbrotten – från 1864 års strafflag till 1965 års brottsbalk
3.6 Otuktigt beteende och ofredande i brottsbalksreformen
3.6 Otuktigt beteende och ofredande i
I det följande redogör jag först för straffrättskommitténs förslag (det vill säga SOU 1953:14) och därefter för remissinstansernas invändningar och hur dessa hanteras i propositionen.
Straffrättskommitténs förslag avseende otuktigt beteende
I strafflagen förutsattes att gärningen var tukt- och sedlighetssårande. Därtill skulle två alternativa rekvisit föreligga: fara för förförelse alternativt allmän förargelse. Enligt straffrättskommitténs förslag ska handlingen vara sedlighetssårande (på sedlighetssårande sätt berör någon, eller blottar sig, eller annorledes i ord eller handling uppträder sedlighetssårande).487 Därtill ska gärningen antingen vara riktad mot barn under femton år, eller vara ägnad att kränka annan.
Liksom en gränsdragning i strafflagen gjordes gentemot otukt, ska också otuktigt beteende avgränsas från könsligt umgänge, som det nu heter. Angående gränsdragningen anför straffrättskommittén att det inte är att betrakta som könsligt umgänge när gärningsmannen fingrar på eller flyktigt berör den andres yttre köns-organ. Könsligt umgänge, till skillnad från otuktigt beteende, är inriktat på viss varaktighet. För att avgöra gränsen mellan könsligt umgänge och otuktigt beteende ska betydelse tillmätas den föreliggande situationen i sin helhet.488
Vad som är att anse som sedlighetssårande ska enligt kommittén överlämnas till domstolarna att bedöma. Men viss vägledning ges: Det kan vara av betydelse mot vem den företas, samma handling kan anses sedlighetssårande om den ägt rum inför en minderårig, medan så inte behöver vara fallet om den ägt rum inför en vuxen. Därtill uttalas att uppfattningen om vad som är sedlighetssårande ”kan naturligen också växla med tids- och miljöförhållanden”.489 Dessa uttryck återkommer i nutida förarbeten, lagkommentarer och rättsfall, även om det inte längre talas om sedlighetssårande, utan om kränkning av sexuell integritet.
I straffrättskommitténs förslag framhålls två typer av gärningar: ”De ur praktisk synpunkt mest betydelsefulla av de fall som avses med förevarande stadgande äro exhibitiva åtgärder samt sedlighetssårande beröring av minderårig.”490 Det är också dessa typer av gärningar som kriminaliseringen huvudsakligen motiveras utifrån.
Det tidigare kravet på en viss grad av offentlighet (som kom att omtolkas genom Högsta domstolens avgöranden, se avsnitt 3.2) försvårade enligt straffrättskommittén
”möjligheten att inskrida mot personer med onormala böjelser och underkasta dem den kriminalpolitiska behandling vartill förhållandena kunna föranleda”. Nu ska det
487 Straffrättskommitténs utformning av otuktigt beteende lyder: ”Den som i annat fall än förut i detta kapitel är sagt på sedlighetssårande sätt berör någon eller blottar sig själv eller annorledes i ord eller handling uppträder sedlighetssårande, dömes, där gärningen är riktad mot barn under femton år eller är ägnad att kränka annan, för otuktigt beteende till fängelse i högst två år eller böter.” Ibid., s. 23.
488 Ibid., s. 237.
489 Ibid., s. 249.
490 Ibid., s. 248.
bli möjligt att inskrida mot en exhibitionist som betett sig sedlighetssårande inför en enda person, anför straffrättskommittén. Som ett ytterligare skäl för att ta bort kravet på offentlighet anges möjligheten att kunna ingripa mot personer som ”stundom visat sig kunna under andra situationer begå andra och svårare sexualbrott”.491
Ändringen kan förstås som ett uttryck för det förändrade skyddsintresset. Det är inte längre den allmänna ordningen som skyddas och därför blir ett krav på offentlighet irrelevant. Jag menar att ändringen också ger uttryck för hur kriminaliseringarna skapas i relation till den psykiatriska problemformulering som jag beskrev i avsnitt 3.5. Blottandet har blivit en identitet – exhibitionisten – vars sexualdrift är skadlig. Den avvikande individen ska kontrolleras. Fokus är riktat mot det straffvärda subjektet, det vill säga möjligheten att ingripa mot exhibitionisten. I straffrättskommitténs motivering är det skyddsvärda subjektet – den som utsätts för blottningen – påfallande frånvarande.
Vad gäller handlingar riktade mot barn anges som motivering till att ersätta rekvisitet fara för förförelse med åldersgränsen femton år att en mera bestämd avgränsning mellan det straffbara och det straffria området uppnås.492 Förändringen utgör del av den riktning mot, som det uttrycks i nutida förarbeten, det absoluta skyddet för barn mot sexuella övergrepp. Här framträder, liksom tidigare, barnet som ett skyddsvärt subjekt.
Angående det nya rekvisitet ägnad att kränka annan uttalar straffrättskommittén att ordet kränka i och för sig innefattar en viss begränsning av det straffbara området.
För att ett angrepp mot någons anständighetskänsla ska anses innefatta ett kränkande, fordras att handlingen är ”av viss svårare beskaffenhet”.493 Enligt straffrättskommittén gäller detta särskilt yttranden.
Nu är det inte längre sedlighetskänslan som såras, utan något som är ägnat att kränka. Kränka kommer senare bli ett mycket centralt begrepp i det straffrättsliga systemet, vilket framkommer i kapitel 4 och 5. Även urskiljandet av yttranden från övriga handlingar återkommer i nutida förarbeten. Här kan tilläggas att det inte nämns något krav på att gärningen ska syfta till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift i straffrättskommitténs beskrivning av otuktigt beteende.494
Vad ska bestraffas som otuktigt beteende? 1958 års lagrådsremiss
Straffrättskommitténs lagförslag avseende otuktigt beteende accepteras inte i den första lagrådsremissen.495 Här hänvisas till remissyttranden som ifrågasätter det kriminaliserade områdets räckvidd.
491 Ibid., s. 249-250.
492 Ibid., s. 250.
493 Ibid., s. 493.
494 Dock framkommer ett sådant krav i förhållande till rekvisitet ”könsligt umgänge”, se avsnitt 3.5.
495 Prop. 1962 nr 10, del B, lagrådsremissen av den 2 maj 1958.
Mot bakgrund av kommitténs påstående om att handlingen, särskilt yttranden, måste vara av viss svårare beskaffenhet, anser Justitiekanslerämbetet att skyddet mot
”sedlighetssårande muntlig framställning och liknande handlingar blir mindre än nu”.496 En annan remissinstans anför att de som drabbas av den här typen av brott, särskilt exhibitiva åtgärder riktade mot kvinnor, ”sällan torde känna sig kränkta” av gärningen.497 Därför ifrågasätts lämpligheten i uttrycket ”kränka annan”, vilket borde bytas ut mot ”väcka anstöt hos annan”. En tredje remissinstans uttrycker oro över att förslaget inte skulle omfatta att homosexuella personer utövar könsumgänge på allmän plats, då stadgandet förutsätter att gärningen riktas mot viss enskild person.498
Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller att det vore angeläget att domstolarna intar en strängare hållning än hittills när de bedömer denna typ av mål.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund understryker vikten av sträng samhällsreaktion då de skador som dessa brott åstadkommer hos barn och ungdom ofta är av allvarlig art.
Även RFSU betonar att sedlighetssårande handlingar mot barn kan sätta djupa och varaktiga spår, men vill dock inte dra slutsatsen att man därför måste ”inskrida strängare mot exhibitionister och ’fula gubbar’”.499 Psykiatrisk undersökning är viktigt, enligt RFSU, och tvångsneurotiska exhibitionister bör över huvud taget inte ställas inför domstol, med dessa olyckliga människor bör man kunna komma tillrätta med andra medel än straff.
Departementschefens kritik mot kommitténs förslag består i att gärningsbeskrivningen möjligen är alltför vidsträckt för att försvara en plats i kapitlet om sedlighetsbrott, och anför vidare: ”För att klart avgränsa stadgandets tillämpnings-område torde i detsamma böra upptagas endast de praktiskt mest betydelsefulla fallen av sådana otuktiga handlingar som riktas mot enskild person och som innebär typiska avarter av sexuellt beteende.”500 Det mest sexuellt avvikande, vilket uppges vara exhibitiva åtgärder och sedlighetssårande beröring av minderårig, ska bestraffas och övriga fall av angrepp ”med sexuell inriktning mot enskild person”501 bör istället omfattas av stadgandet om ofredande.
Argumentet som tar sikte på vad som platsar i sedlighetsbrottskapitlet återkommer i senare förarbeten och rättsfall. Sedlighetsbrotten, eller senare sexualbrotten, är av en viss karaktär. I detta kapitel kan inte vad som helst rymmas.
Vad som urskiljer sedlighetsbrotten framkommer i argumentet att endast typiska avarter av sexuellt beteende ska omfattas av kriminaliseringen. Jag tolkar detta som att sedlighetsbrottens omfattning inte styrs av skyddsintresset sexuell integritet, utan
496 Ibid., del B s. 184.
497 Göteborgs rådhusrätt. Ibid., del B s. 184.
498 Hovrätten över Skåne och Blekinge. Ibid., del B s. 184.
499 Ibid., del B s. 185.
500 Ibid., del B s. 185.
501 Såsom sedlighetssårande beröring av vuxen person, oanständiga åtbörder och yttranden. Ibid., del B s.
185-186.
snarare av vad som är straffvärd sexualdrift. Som jag har framhållit i avsnitt 3.5, konstrueras sexualbrotten utifrån den straffvärda sexualdriften. Att just exhibitionism och handlingar mot barn framhålls ska ses i relation till den psykiatriska klassificeringen av avvikande sexualdrift som görs i SOU 1953:14. Straffvärda handlingar hänvisar till sexualdrift som är kopplad till exhibitionisten och pedofilen.
I utpekandet av sexuella avarter görs samtidigt en hänvisning till samhälleliga normer om normal sexualitet. Om straffvärdhet konstrueras genom hänvisning till det avvikande, kan det normala inte vara straffvärt. Möjligen kan det vara så att de handlingar som straffrättskommittén föreslog skulle omfattas var alltför nära förknippade med den normala sexualdriften för att kunna kriminaliseras som otuktigt beteende.502
I remissinstansernas yttranden framkommer barnet som skyddsvärt subjekt. I övrigt är det straffvärda subjektet i centrum. Härigenom framkommer samhället som det skyddsvärda. I förhållande till senare kriminalpolitiska problemformuleringar, särskilt kvinnofridsutredningen, blir frånvaron av skyddsvärda subjekt tydlig.503 Det hänvisas exempelvis inte till kvinnors kroppsliga integritet eller sexuella frihet, vilket framkommer i argumenten för att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet.
Departementschefen anförde att sådana handlingar som inte skulle omfattas av otuktigt beteende istället skulle kunna utgöra ofredande. Även detta argument återkommer i senare förarbeten. En gräns dras också gentemot brott mot allmän ordning. Situationer då handlingen inte riktar sig mot en bestämd person, ”utan karakteriseras av att den väcker anstöt hos en större eller mindre krets av utomstående, exempelvis då två personer idkar könsumgänge på allmän plats, bör behandlas i kapitlet om brott mot allmän ordning”.504 Angående åtgärder av exhibitiv natur anförs att kommitténs förslag ägnad att kränka annan är för restriktivt, och lagrådet förespråkar istället rekvisitet ägnat väcka anstöt.
Inte alla typer av blottning är straffvärda. Även om blottande inför en enda person i enrum numera omfattas av bestämmelsen otuktigt beteende, måste enligt lagrådsremissen hänsyn tas till situationen i dess helhet, ”bl. a. om den mot vilken åtgärden riktas frivilligt deltagit i sexuellt närmande mellan parterna”.505 Även här hänvisas till den normala sexualiteten som icke straffvärd.
Förslaget som läggs fram i lagrådsremissen 1958 har följande lydelse:
502 En jämförelse kan göras med argument mot att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet, som tog sikte på att det skulle bli svårt att skilja mellan normalt samlag (som utförs med visst mått av våld) och våldtäkt. Det blir då svårt att upprätta gränsen mellan brottslingen och den vanlige mannen. Se vidare Wendt Höjer (2002), s. 72-75.
503 Se kapitel 4.2
504 Prop. 1962 nr 10, del B s. 185-186.
505 Ibid., del B s. 186.
Om någon blottar sig för annan på sätt, som är ägnat att väcka anstöt, eller berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt, dömes, om gärningen ej är belagd med ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst sex månader.
Lagrådet har synpunkter på att förslaget inte omfattar obscena uttalanden eller gester.506 Även om det enligt Lagrådet ofta är otjänligt att ingripa med straff när någon sårar annans känsla för tukt och sedlighet på detta sätt, torde det vara lämpligt att stadgandet ger utrymme för ingripande. Trots att stadgandena om ofredande i 4 kap. 7 § samt sårande av sedlighet i 15 kap. 12 § skulle kunna tillämpas, ligger det närmare till hands ”att låta typiska sedlighetssårande kränkningar falla under förevarande paragraf”. Men stadgandet bör göras något snävare än straffrättskommitténs förslag och lyda: ”den som, på annat sätt än genom att blotta sig, genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan”.507
Den slutliga lydelsen av otuktigt beteende
Synpunkterna från Lagrådet har beaktats i den andra lagrådsremissen av den 26 augusti 1960, på vilken inga ytterligare synpunkter från Lagrådet inkommer. I propositionen till riksdagen stadgas slutligen om otuktigt beteende i 6 kap. 6 § BrB:508
Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan.
I Nelson och Jareborgs lagkommentar till den nya brottsbalken beskrivs de ”exhibitiva åtgärderna” i 6 kap. 6 § BrB st. 2: ”i praktiken gäller det vanligen män, som i övrigt påklädda blottar könsorganet för att få sexuell stimulans genom reaktionen hos den, mot vilken gärningen riktar sig”.Vidare: ”En sådan gärning anses vara ägnad att väcka anstöt hos annan, även om denne i det särskilda fallet icke känt sig kränkt.
Bedömningen ligger ytterst hos domstolen. Den som i annat än exhibitivt syfte (t.ex.
för att låta sitt vatten) blottar sig gör sig icke skyldigt till otuktigt beteende.”509
Angående det andra fallet, där någon eljest genom ord eller handling, som uppenbart sårar tukt och sedlighet, uppträder anstötligt mot annan, uttalas att det här
506 Ibid., del B s. 439.
507 Ibid., del B s. 440.
508 1LU 1962:42, s. 119; SFS 1962:700.
509 Jareborg & Nelson (1975), 107-108, kursiveringar i original.
kan vara fråga om ”kroppslig beröring, sexuella åtbörder, osedliga yttranden i tal eller skrift eller förevisning av bilder rörande sexuallivet”.510 Vad gäller rekvisiten sårar tukt och sedlighet och anstötligt anför författarna att bedömningen ligger hos domstolen.
Slutligen uppges att gränsdragningen mellan otuktigt beteende och brottstypen ofredande är besvärlig, vilket också framkommit i lagstiftningsprocessen, menar jag.
Summering
Den straffvärda gärningen beskrivs i lagrummet med sådana öppna termer som också präglar den nutida formuleringen av sexuellt ofredande. Lagrummet är universellt formulerat. Barn utgör det enda utpekade skyddsvärda subjektet i lagrummet. I förarbetsuttalandena hänvisas till det straffrättsliga systemets öppenhet och därmed ett erkännande av otillräckligheten i de universella anspråken. För att kunna bedöma om en gärning är just sedlighetssårande måste omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. Vilka handlingar som är straffvärda kan förarbetena inte svara på, eftersom det är i det enskilda fallet som detta avgörs och då hänsyn ska tas till, såsom nämns i förarbetena, tid och miljöförhållanden.
Det betyder inte att förarbetena inte har någon betydelse. Jag menar att det sätt varpå det kriminalpolitiska problemet formuleras i förarbetena, de exempel som nämns, de hänvisningar som görs i fråga om skyddsintresse, är kommunikationer som strukturerar applicerandet av den binära koden i den dömande praktiken. Jag vill också framhålla att det är kommunikationer som också är relevanta i nutiden. Men som jag visar i kapitel 4 och 5, kommer även andra kriminalpolitiska problem att formuleras i relation till otuktigt beteende (eller, som det då kommer att heta, sexuellt ofredande).
Sårande av tukt och sedlighet och förslaget om inbjudan till otukt
Som jag nämnt ovan kommer sedlighetssårande framställning i skrift eller bild samt spridande av sedlighetssårande alster genom brottsbalksreformen att betraktas som brott mot allmän ordning. I straffrättskommittén flyttas stadgandet till förslagets 14 kap 13 §.511 Straffrättskommittén föreslår en närliggande nykriminalisering i kap 14 § 12: ”Den som på allmän plats eller eljest offentligen inbjuder eller uppmanar till könsligt umgänge på sätt som är ägnat att väcka anstöt” ska dömas för inbjudan till otukt.
510 Ibid., s. 108, kursiveringar i original.
511 SOU 1953:14, s. 227. Jämför Lernestedt (2003), s. 52, som anför att rubriken till brottsbalkens 16 kap. (i straffrättskommitténs förslag 14 kap.), brott mot allmän ordning, kan beskrivas som en värdeneutral skrivning av det som tidigare hette sedlighetsbrott. Härtill kan konstateras att redan 1948 hade fylleri, djurplågeri och hållande av spelhus flyttats från sedlighetsbrotten till brotten mot allmän ordning.
Eftersom kriminaliseringen handlar om yttranden, eller verbala trakasserier, som längre fram kommer att formuleras som ett kriminalpolitiskt problem relaterat till sexuellt ofredande, är det motiverat att här kort nämna detta förslag.
Det kriminalpolitiska problemet som underbygger straffrättskommitténs förslag har att göra med homosexualitetens förargelseväckande yttringar, kringstrykande prostituerade på gatorna och ökningen av pojkprostitutionen.512 Det handlar om störande av sedligheten genom sexuella närmanden på allmänna platser. Problemet har formulerats i tidigare sammanhang, vilket jag har behandlat i kapitel 3.2. Där visade jag att det under årtiondena före brottsbalksreformen formulerades provokation till otukt som ett kriminalpolitiskt problem.
Straffrättskommittén agerar på uppdrag av en riksdagsskrivelse som föreskriver en omarbetning av 18 kap. 13 § strafflagen för att öka möjligheterna att ingripa mot homosexualitetens förargelseväckande yttringar.513 Kommitténs slutsats är att ”en bestämmelse om straff för vissa former av offentlig inbjudan till otukt är påkallad, särskilt med hänsyn till den ökning av pojkprostitutionen som under de senaste åren iakttagits i vissa större städer”.514 Straffrättskommittén föreslår således en kriminalisering i den nya brottsbalkens 14 kap. 12 §. Men någon formell skillnad ska ej göras i lagrummet mellan heterosexuell och homosexuell otukt. Det förutsätts för straffbarhet att uppmaningen eller inbjudan sker på allmän plats eller annars offentligen, samt att beteendet är ägnat att väcka anstöt hos annan.515
De två paragraferna i straffrättskommitténs förslag, 14 kap 12–13 §§, inbjudan till otukt respektive sårande av sedlighet, förs samman till en paragraf i propositionens 16 kap 11 §:516
Sårar någon tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild, dömes för sårande av tukt och sedlighet till böter eller fängelse i högst sex månader.
Vad nu sagts skall jämväl gälla, om någon, på allmän plats eller eljest offentligen, i ord eller handling sårar tukt och sedlighet. Lag (1962:700)
Bestämmelsen ska enligt departementschefen vara tillämplig ”då någon inbjuder till könsumgänge på ett för omgivningen störande och anstötligt sätt; detta bör i fråga om gatuprostitution gälla såväl den prostituerade som den andra parten samt både
512 SOU 1953:14, s. 294-297.
513 Riksdagsskrivelse 1944 nr 102, se även 1LU 1944 nr 12 samt SOU 1949:4.
514 SOU 1953:14, s. 297.
515 Ibid., s. 297.
516 Även i lagrådsremisserna har förslaget förts ihop till en paragraf, se prop. 1962 nr 10, del B s. 226, s.
367 och s. 458.
heterosexuell och homosexuell prostitution”.517 Bestämmelsen skulle också tillämpas om två personer i en park hade könsumgänge som kunde iakttas av förbipasserande.
Bestämmelsen upphävdes endast fem år efter att brottsbalken trädde i kraft. Vid avkriminaliseringen hänvisades till att sådana handlingar kan vara straffbara som otuktigt beteende.518
Kriminaliseringen av inbjudan till otukt kan relateras till den nya kriminaliseringen ofredande, som motiverades med hänvisning till kvinnofrid på gator och torg.
Ofredande
I SOU 1953:14 föreslås ett nytt lagrum: ofredande.519 Härigenom kriminaliseras att handgripligen antasta annan eller ofreda någon genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende. I lagrummet stadgas om två typer av gärningar: handgripligen antasta och att genom hänsynslöst beteende ofreda (exempelvis genom skottlossning, stenkastning, oljud).
Straffrättskommittén anförde att brottsbeskrivningen omfattar handlingar av skilda slag. Som exempel på den första typen av gärningar nämns ”att någon avsiktligt knuffar eller sätter krokben för annan eller rycker eller sliter i hans kläder”.520 Denna typ av ofredande konstrueras genom gränsdragningen till misshandel i 3 kap. BrB.
Också ”otillbörliga närmanden till kvinnor i ord eller handling” kan straffas enligt detta stadgande enligt straffrättskommittén. Straffvärt ofredande avgränsas då i förhållande till de ovan nämnda brotten otuktigt beteende och sårande av tukt och sedlighet, om gärningen innebär ”uppmaning eller inbjudan till könsligt umgänge”.521
Ett exempel på handgripligt antastande är bettleri, om det sker i samband med handgripligt antastande eller ”eljest under sådana former att gärningen blir straffbar som ofredande”. Vidare nämns som exempel på ofredande vissa gärningar som var straffbara enligt strafflagen 15 kap. 28 §: att slå in fönster i annans hus, kastar in sten eller annat i annans gård, hus eller fartyg, kastar sten på annans hus, bultar eller gör annat våld på hus, eller för oljud eller oväsen i annans gård eller trädgård. Men hemfridsbrott ges företräde i de fall där det stadgandet kan tillämpas. Ofredande
517 Ibid., del B s. 235.
518 Se SOU 1969:38 och prop. 1970:125, s. 70. Det hänvisades också till förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 § BrB. Sårande av tukt och sedlighet ersattes med brottet otillåtet förfarande med pornografisk bild.
519 ”Vissa fall, vilka tidigare bedömts som lindrig misshandel eller ärekränkning, synas naturligast bedömas som fridsbrott av detta slag.” SOU 1953:14, s. 106.
520 Ibid., s. 169.
521 Ibid., s. 169.
gäller dock inte endast bostad utan även ”t.ex. på arbetsplatsen eller på en restaurang”.522
Som exempel på den andra typen av gärningar nämns ”att någon genom telefonpåringningar stör annans nattro eller eljest trakasserar honom”, ”att någon för att göra annan upprörd framför ett falskt meddelande om en närståendes död eller att någon allvarligt skrämmer annan, t.ex. genom att anordna nattliga spökerier”. Andra exempel som nämns är ”att knuffa någon i ett dike eller hälla en spann vatten över någon”, eller ”genom psykiska medel framkallad psykisk effekt, t.ex. vissa fall av skrämsel”.523 Det är således en mängd olika typer av handlingar som räknas upp såsom exempel på ofredanden. En generell begränsning anges dock: ”för att en gärning skall anses innebära ett ofredande genom hänsynslöst beteende måste krävas att den enligt vanlig värdering kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning”.524
I den första lagrådsremissen redogörs för remissinstansernas yttranden över straffrättskommitténs lagförslag rörande ofredande.525 Här framkommer två teman.
Det ena temat handlar om att formuleringen ofredande genom annat hänsynslöst beteende är för vag.526 Enligt RFSU leder uttrycket inte i första hand till telefontrakasserier, oriktiga meddelanden i skrämselsyfte och andra åtgärder ägnade att medföra psykisk chock eller skada. Det uttrycks att ”de alltmera vanliga fallen av ofredande med psykiskt verkande medel” borde komma till uttryck i lagtexten.527 Departementschefen anförde att kritiken i viss mån var befogad, men att ”uttrycket skall läsas i föreningen med det både i brottsbeskrivningen och såsom brottsnamn använda uttrycket ofredande, varigenom syftet med stadgandet tämligen klart framgår”.528 Lagrådet påpekade att stadgandet fått en lydelse som inrymmer ganska olikartade handlingar, och ville därför understryka ”att under lagrummet ej bör hänföras annat än sådant som karakteriseras av att det innebär personligt ofredande, såsom telefonförföljelse o.d.”.529
Det andra temat i lagrådsremissen handlar om skyddet för kvinnofriden. Här anförs bland annat: ”Kriminalpolisintendenten i Stockholm har understrukit att det föreslagna stadgandet ger större möjligheter till skydd för kvinnofriden på våra gator samt uttalat förhoppningen att domstolarna skall tillvarataga denna möjlighet att stävja den allmänna ’nedbusning’ som på senare tid blivit alltmer framträdande.”530 Vidare hänvisas till att polismästaren i Stockholm har föreslagit att ordet
522 Ibid., s. 169.
523 Ibid., s. 135 och s. 169.
524 Ibid., s. 169.
525 Prop. 1962 nr 10, del B, lagrådsremissen den 2 maj 1958.
526 Riksåklagarämbetet, länsstyrelsen i Södermanlands län och RFSU anför detta, ibid., del B s. 116.
527 Ibid., del B s. 116.
528 Ibid., del B s. 117.
529 Ibid., del B s. 422.
530 Ibid., del B s. 117.