Skyddsvärdhet och straffvärdhet i relation till straffrättsliga begrepp

varje avgörande samtidigt hänvisar till och reproducerar. Jag undersöker hur den enskilda handlingen och omständigheterna kring den på ett intrikat sätt vävs in med den rättsliga normen och leder till avgörandet.

Ur varje avgörande kan tidigare kommunikationer urskiljas. Samtidigt kan också varje avgörande aktualiseras i andra kommunikationer. Kommunikationer är på samma gång bakåtblickande och framåtblickande. Genom att på detta sätt studera hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras visar jag att även om det kriminaliserade området inte låter sig naglas fast, är varje avgörande inte godtyckligt.

Den dömande praktiken utgör, tillsammans med andra kommunikationer, del av det program som styr hur rätt/icke-rätt ska appliceras.

I avhandlingen studerar jag även lagstiftande praktiker i form av förarbeten och rättsvetenskapliga praktiker. Den dömande praktiken svarar på frågan om vad som är ett brott. Den lagstiftande praktiken, liksom den rättsvetenskapliga, svarar snarare på frågan om vad som bör vara ett brott. Även då rättsvetenskaplig praktik endast gör anspråk på att beskriva gällande rätt, att beskriva det kriminaliserade området, är detta kommunikationer i det villkorliga programmet som det kan hänvisas till i kommande kommunikationer.

Sammanfattningsvis kan vi inte veta vad som är exempelvis ett sexuellt ofredande förrän en domstol har avgjort det. Genom cirkulära kommunikationer i lagstiftande, rättsvetenskapliga och dömande praktiker konstrueras program i det rättsliga systemet som strukturerar, men inte determinerar avgörandet. Det är detta jag söker synliggöra genom att undersöka hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras.

I avsnitt 2.6 utvecklar jag mer i detalj vilket material jag använder. Dessförinnan utvecklas i avsnittet som följer hur begreppen skyddsvärdhet och straffvärdhet relaterar till begrepp och principer som används i det straffrättsliga systemet.

2.5 Skyddsvärdhet och straffvärdhet i relation till

Skyddsintresse och klander

I det straffrättsliga systemet framhålls att en kriminalisering motiveras av att ett visst, i någon mån specificerat, intresse ska skyddas. Med skyddsintresse förstås det som antas skadas av de handlingar som ska kriminaliseras eller är kriminaliserade.²²⁷ Skyddsintresse kan ha betydelse vid tolkning av straffrätt. Skyddsintresse kan också användas som en måttstock för att granska, utvärdera och rikta kritik mot kriminaliseringsförslag eller befintlig kriminalisering.²²⁸ En omfattande begreppsbildning finns kring skyddsintresse som syftar till att etablera principer för kriminalisering.²²⁹ Exempelvis framhåller Asp et al att kriminalisering i princip inte bör användas för att förhindra orsakande av att annan upplever obehag (som inte kan kallas skada), framtvinga att man enbart orsakar förbättringar för andra, eller förhindra enbart osedligt beteende eller etikettsbrott.²³⁰

I avhandlingen utgår jag från att skyddsintresse har betydelse i det straffrättsliga systemet. Hänvisningar till skyddsintresse, eller bristen på ett avgränsat skyddsintresse, är verksamt som en avskiljande logik i systemet, särskilt i den rättsvetenskapliga praktiken men också i den lagstiftande praktiken.²³¹ Som Lernestedt konstaterar kan något vara ett intresse (”positivt värderade saker, företeelser, förhållanden”) oavsett om det åtnjuter skydd genom kriminalisering eller ej.²³² Endast vissa handlingar som skadar detta intresse kriminaliseras. På så sätt råder ett förhållande mellan intresse och skada.

Därtill menar jag att intresse ges en specifik innebörd i det straffrättsliga systemet. I det straffrättsliga systemet är kommunikationer om skyddsintresse riktade mot den binära koden rätt/icke-rätt. Kommunikationer om skyddsintresse är bärare av en uttalad eller underförstådd fråga: Kriminalisera eller ej? Därmed görs kommunikationer om skyddsintresse alltid i relation till definitionen av den handling som anses skada intresset – vad ska bestraffas/inte bestraffas?

Denna relation tydliggörs i den uppdelning som görs mellan å ena sidan skyddsintresse, å andra sidan gärningsobjekt. Härmed avses en distinktion mellan å

227 Se exempelvis Strahl (1976), s. 18, Jareborg (1995); Berglund (2007), s. 49 f.

228 Strahl (1976), s. 18-19; Lernestedt (2003), s. 127. Se även SOU 1992:61, kapitel 2 och SOU 2013:38, kapitel 6-7. Som exempel kan nämnas kritik mot kriminaliseringen av köp av sexuell tjänst, se Träskman (1998), Asp & Ulväng (2007) Lernestedt & Hamdorf (2000).

229 Se exempelvis Lernestedt (2003); Simester & von Hirsch (2011); Asp, Ulväng & Jareborg (2010) s.

57 f.

230 Asp, Ulväng & Jareborg (2010), s. 58. Författarna anför att det dock kan finnas anledning för lagstiftaren att ingripa om frånvaron av kriminalisering av ett beteende som medför obehag för andra skulle medföra att detta beteende blir mycket vanligt. Här hänvisas bland annat till ofredande.

231 För exempel på skyddsintresse i den lagstiftande praktiken, se SOU 1992:61, kapitel 2 och SOU 2013:38, kapitel 6-7. För en kritik av straffrättsteorins upptagenhet vid abstrakt formulerade skyddsintressen, se Naffine (2009).

232 Lernestedt (2003), s. 127.

ena sidan det mer eller mindre handfasta objekt som angrips av den enskilda gärningen, och å andra sidan det intresse som en viss kriminalisering är avsedd att skydda. ²³³ Begreppsparet skyddsvärdhet och straffvärdhet tar sikte på denna logik i det straffrättsliga systemet. Jag utgår från att gärningen som bestraffas i det enskilda fallet står i relation till ett skyddsintresse konstruerat i det straffrättsliga systemet.²³⁴

Jag beskriver hur skyddsvärdhet konstrueras i fråga om sexualbrotten genom att analysera hur skyddsintresset formuleras i lagstiftande praktiker och vilka kriminalpolitiska problemformuleringar som förekommer i dessa. Men skyddsvärdhet står i relation till straffvärdhet. Det är en anledning till att jag valt ett annat begrepp för min analys än skyddsintresse. Begreppet skyddsintresse implicerar att ett värdefullt intresse föregår utpekandet av de handlingar som skadar eller hotar just detta intresse.

Skyddsvärdhet däremot uttolkar jag inte bara ur hur skyddsintresset formuleras mer eller mindre abstrakt i lagstiftande praktiker, utan också ur det sätt varpå straffvärda handlingar beskrivs i den lagstiftande praktiken samt vilka handlingar som bestraffas, eller inte bestraffas, i den dömande praktiken. Skyddsvärdhet och straffvärdhet är således en distinktion vars olika sidor är förbundna. Skyddsvärdhet kan inte förstås utan straffvärdhet, och vice versa.

I straffrättslig terminologi har straffvärde en specifik betydelse som har att göra med påföljdsbestämningen. I det sammanhanget innebär straffvärde ett sätt att gradera brott, och straffvärde beskriver brottets svårighetsgrad i relation till andra brott.²³⁵ Straffvärdhet i avhandlingen avser inte straffvärde i denna snäva betydelse.

Jag ser dock en koppling mellan denna betydelse av straffvärde och vad jag avser med straffvärdhet. Vid bedömningen av straffvärde i påföljdssammanhanget ska

”beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft”.²³⁶ Straffvärde beskriver hur mycket en person kan klandras för det brott denne har begått, efter att personens skuld har fastställts.

Klander genomsyrar dock också de stadier som föregår påföljdsbestämningen, såväl beslutet att kriminalisera som fastställandet av ansvar i det enskilda fallet.²³⁷ Där straffvärde i påföljdsbestämningens mening ställer frågan om hur straffvärd en handling är, ställer mitt begrepp straffvärdhet frågan om en handling är värd att straffa vilket besvaras både i den lagstiftande och i den dömande praktiken.

233 Lernestedt beskriver det som en skillnad mellan två nivåer, brottsbeskrivningsnivå och intressenivå, se ibid., s. 128 f. för redogörelse av olika begreppsbildningar i fråga om detta.

234 Jämför Berglund (2007), s. 53, som anför att ställningstaganden på den ena nivån, skyddsintresset, påverkar den andra nivån, gärningsobjektet.

235 Skillnad görs mellan abstrakt och konkret straffvärde, där det första hänvisar till straffvärdet för ett brott enligt dess straffskala i jämförelse med andra brotts straffskalor. Konkret straffvärde hänvisar till straffvärdet för ett specifikt, konkret brott som har begåtts och som har fastställts av domstol. Se exempelvis Jareborg & Zila (2007), s. 100 – 101; Burman (2007), kap. 3.5.

236 29 kap. 1 § andra stycket BrB.

237 Se exempelvis Jareborg (2006), s. 35.

Begreppet straffvärdhet i min användning inbegriper således att klander och moral är av betydelse i det straffrättsliga systemet.²³⁸ Alan Norrie beskriver det som att straffrätt är både en moralisk verksamhet – ett medel för att göra rättvisa – och en teknisk rättslig verksamhet – att beskriva, systematisera, följa en uppsättning tekniska regler.²³⁹ I förlängningen innebär detta, enligt Norrie, att den rättsliga rättvisan, som en fråga om ansvar i det enskilda fallet, inte kan separeras från anspråk på samhällelig rättvisa.

Kopplingen däremellan är att straffansvar förutsätter och innebär utdömande av klander.²⁴⁰ Endast klandervärda handlingar ska kriminaliseras och endast klandervärda beteenden/avsikter ska bestraffas. Detta betyder inte att det rättsliga systemet tar ställning till om en gärning är omoralisk eller ej. Det är den binära koden rätt/icke-rätt som styr straffrätt/icke-rättsliga kommunikationer.²⁴¹

Brottsbegreppet och andra kartor över det straffrättsliga systemet

Frågan om en handling är värd att straffa kan också förstås som frågan: ”Vilka förutsättningar ska vara uppfyllda för ett beslut om att en konkret gärning är ett brott och för att straffansvar därför kan påföras en person som har begått gärningen?”²⁴² Svaret på frågan har systematiserats i det så kallade brottsbegreppet. Som Per Ole Träskman konstaterar är det just ett konstruerat begrepp, det kan inte utläsas ur gällande lagstiftning och det finns inte heller någon enhetlig uppfattning om hur brottsbegreppet ska konstrueras.²⁴³

I den svenska straffrättsvetenskapen hänvisas ofta till det brottsbegrepp som utarbetats av Nils Jareborg.²⁴⁴ Som motivering till att använda det brottsbegrepp som utarbetats av Jareborg anför Träskman att det ska bygga på gällande lagstiftning, vara logiskt och rationellt, det ska kunna användas som hjälpmedel när det gäller

238 Simester & von Hirsch (2011), kap. 1; Asp, Ulväng & Jareborg (2010), s. 71; Lernestedt (2010) kap.

3.

239 Norrie (2002).

240 Jämför Utriainen (1985), s. 36, som anför att i det moderna skuldbegreppet ”svävar ett diffust begrepp om klandervärdhet som kräver en rättvis vedergällning, utan att någon dock tycks veta varifrån denna kommer, vart den strävar, vems intressen den i olika situationer driver eller hur och på vilket sätt den mäts och var den döljer sig i brottets rekvisit”.

241 För fördjupade resonemang kring detta, se Nobles & Schiff (2013), s. 10-14, samt King & Thornhill (2003) s. 43-44. Se även Ekström (2002), s. 157-159, för resonemang om juridik och moral i en studie av våldtäktsbrott 1946-1950.

242 Träskman (2010), s. 76.

243 Ibid., s. 76.

244 Brottsbegreppet beskrivs i Asp, Ulväng & Jareborg (2010), s. 33-42. Hänvisningar till detta brottsbegrepp görs exempelvis i Andersson (2004), s. 51; Burman (2007), s. 159-160; Berglund (2007), s. 63; Bladini (2013), s. 123; Forsman (2013), s. 320.

brottskontrollen i praktiken och det ska styrka möjligheterna att komma fram till rättssäkra beslut. Därtill motiveras valet av att domstolarna har använt detta brottsbegrepp i beslutsprocessen om straffansvar i konkreta fall.²⁴⁵

Brottsbegreppet består av två delar – å ena sidan rekvisit för otillåten gärning, å andra sidan rekvisit för personligt ansvar.²⁴⁶

Rekvisit för otillåten gärning innebär att rekvisiten i en enskild straffbestämmelse eller rekvisiten för en osjälvständig brottsform ska vara uppfyllda.

Brottsbeskrivningsenlighet är den första punkten eftersom ”frågan huruvida brott förövats aktualiseras aldrig om man inte finner en straffbestämmelse att stödja sig på”.²⁴⁷ Punkten innebär ett ställningstagande till huruvida en handling överensstämmer med rekvisiten i en brottsbeskrivning. Vid den bedömningen har allmänna principer och läror om exempelvis gärningsculpa och underlåtenhetsansvar betydelse. För att en otillåten gärning ska anses föreligga får det inte föreligga några rättfärdigande omständigheter, som exempelvis nödvärn, nöd, samtycke, eller social adekvans.

Rekvisit för personligt ansvar tar sikte på det allmänna skuldkravet, att gärningen antingen har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet (där oaktsamhetskrav är särskilt föreskrivet).²⁴⁸ Sexualbrotten, liksom ofredande, kan endast begås uppsåtligen. För att personligt ansvar ska anses föreligga får det inte finnas några ursäktande omständigheter, såsom att gärningen är ursäktad på grund av någon undantagsregel som rör gärningsmannens ansvarsförmåga eller på grund av frivilligt tillbakaträdande.²⁴⁹

Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg använder terminologin objektiva och subjektiva rekvisit för att systematisera förutsättningarna för att en person kan dömas för ett brott.²⁵⁰ Objektiva rekvisit är det som framgår av brottsbeskrivningarna i de enskilda straffstadgandena, samt de krav som uppsätts för den otillåtna gärningen. Subjektiva rekvisit är de krav på uppsåt eller oaktsamhet som uppställs för personligt ansvar. Täckningsprincipen innebär att de objektiva rekvisiten ska vara täckta av uppsåt.

Den systematiserande doktrinen, som brottsbegreppet är ett exempel på, kan med Laceys ord beskrivas som en karta.²⁵¹ Doktrinära konstruktioner såsom brottsbegreppet, läror om uppsåt och ansvarsbefriande grunder är viktiga för att

245 Träskman (2010), s. 77.

246 Asp, Ulväng & Jareborg (2010), s. 42.

247 Ibid., s. 42.

248 Kravet på uppsåt som huvudregel framgår av BrB 1 kap. 2 §: ”En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen.”

249 Enligt Asp, Ulväng & Jareborg (2010), s. 44, kan också en tredje nivå läggas till som omfattar materiella och formella straffbarhetsbetingelser.

250 Leijonhufvud & Wennberg (2009), s. 32. Termerna objektiv och subjekt uppfattas av Asp, Ulväng &

Jareborg (2010), s. 33, som mindre lämpligt.

251 Lacey (1998c), s. 18.

beskriva och strukturera straffrätten. Men de är just kartor, och beroende på vad man är intresserad av att framhäva kan kartor utformas på olika sätt. Det är viktigt att, som Lacey påpekar, fråga sig hur kartan förhåller sig till ”verkligheten”, varmed avses allt det som pågår i det straffrättsliga systemet. Ett ensidigt fokuserande på kartan och dess interna struktur riktar uppmärksamheten bort från frågan om dess relation både till den terräng som den påstår sig karakterisera och till det som faller utanför dess gränser.²⁵²

Brottsbegreppet har uppenbara pedagogiska förtjänster och därtill kan systematiken utgöra en måttstock för att utvärdera praktiken. Genom att undersöka hur domstolar resonerar kan graden av rättssäkerhet undersökas, exempelvis i vilken mån rättstillämpningen lever upp till legalitetsprincipen. Men om den rättsliga praktiken gör annorlunda än systematiken föreskriver – vilka konsekvenser bör en sådan slutsats får? Det kan vara terrängen eller kartan som är problemet, kanske är det båda.

Den analysstrategi som jag har valt – att sätta fokus på det straffrättsliga systemet i samhället, som både öppet och slutet i förhållande till sin miljö – är ett sätt att göra straffrättsteori, om straffrättsteori förstås som en karta över det straffrättsliga systemet i samhället. Istället för att utgå från vedertagna kartor ställer jag frågan hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras.

Min analysstrategi tar utgångspunkt i att potentiellt sett skulle många handlingar kunna bestraffas som sexuellt ofredande eller ofredande. Ett ofredande kan bestraffas som ofredande om det är ett ofredande, kan lagkommentarerna tolkas något tillspetsat.²⁵³ Jag menar dock inte att just dessa lagrum skulle vara radikalt annorlunda till sin utformning än andra straffstadganden, och inte heller att detta skulle vara ett problem i den dömande praktiken.

Avhandlingens syfte är således inte att utvärdera lagrummens utformning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv där kravet på förutsebarhet används som måttstock. Inte heller anför jag att lagrummen borde vara tydligare utformade med hänsyn till legalitetsprincipen.²⁵⁴ Jag menar att systemets oförmåga att nagla fast en exakt beskrivning av de straffvärda handlingarna inte utgör ett problematiskt undantag, utan dess huvudregel. Istället för att efterfråga ett mer exakt språk lyfter jag fram osäkerheten och oförutsebarheten som centrala i det straffrättsliga systemet.²⁵⁵

Detta förhållningssätt innebär en något annorlunda förståelse av ofta använda straffrättsliga begrepp som exempelvis rekvisit för straffbarhet, förutsättningar för att bestraffa och krav för att brott ska anses föreligga. Jag menar att sådana krav eller förutsättningar visserligen kan, men inte nödvändigtvis måste, aktualiseras. De är kontingenta i den mening som jag beskrivit i avsnitt 2.3. I min analys av det

252 Ibid. Se även Lernestedt (2010), kapitel 3.

253 Se kapitel 1.4.

254 Jämför Träskman (2009).

255 Jämför Svensson (1997), s. 40-41.

straffrättsliga systemet betraktas förarbeten (den lagstiftande praktiken) och domar (den dömande praktiken) som interagerande med straffrättsdoktrin (den rättsvetenskapliga praktiken). Den systematiserande doktrinen är således inte något som föregår andra rättsliga praktiker.

Subjekt i konstruktioner av skyddsvärdhet och straffvärdhet

I det straffrättsliga systemet är gärningspersonens individuella ansvar för specificerade gärningar centralt. En jämförelse kan göras med sexuella trakasserier som frågor om arbetsmiljö och skolmiljö. Diskrimineringslagen och skollagen placerar ansvaret för att förebygga och beivra sexuella trakasserier på arbetsgivaren eller utbildningsanordnaren.²⁵⁶ Sexualbrottsregleringen däremot innebär att en individ bestraffas för ett brott som den individen har begått mot en annan individ.

Frågan om hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras rymmer en analys av skyddsvärda och straffvärda subjekt i det straffrättsliga systemet. Härmed avses också betydelsen av subjektsrelationer för hur skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras.²⁵⁷ Begreppet subjekt har använts i straffrättsvetenskapen, vilket är ett skäl till att jag använder det, och inte begreppet person i Luhmanns teoribildning.²⁵⁸ Andersson beskriver det som att det i straffrättsliga diskurser framträder ett ansvarssubjekt – det subjekt som bestraffas – och ett rättsskyddssubjekt – det subjekt som skyddas av straffrätten.²⁵⁹ Utifrån en diskursanalytisk metod beskriver Andersson hur rättsskyddssubjektet produceras i straffrättsliga diskurser om sexualbrott.²⁶⁰

På ett liknande sätt använder Burman begreppet subjektsposition för att beskriva den process varigenom identiteter produceras i straffrätten.²⁶¹ I den processen placeras individen i subjektspositioner av diskurser. I ett straffrättsligt sammanhang innebär detta synsätt att ”individen inte är brottsoffer eller gärningsman i någon ursprunglig eller essentiell mening som straffrätten har till uppgift att ’upptäcka’”.²⁶² Burman

256 Se diskrimineringslagen (2008:567) och skollagen (2010:800).

257 Jag har inspirerats av Ekströms analys av den rättsliga hanteringen av våldtäkt 1946-1950. Ekström drar slutsatsen att i polisutredningar och rättsliga utslag blir kvinnans (brottsoffrets) skyddsvärde en måttstock varemot mannens (gärningspersonens) straffvärde jämförs. Ekström (2002), s. 159-163.

258 Enligt Borch är ”person” det begrepp som systemteorin använder för att beskriva hur människor adresseras i kommunikation. I det funktionellt differentierade samhället kan inte något system helt inkludera en individ, utan människor flukturerar mellan inkludering/exkludering i olika system.

Såsom Borch beskriver Luhmanns teori har begreppen ”person” och ”individualitet” en innebörd som uppbär likheter med subjekt, se Borch (2011), s. 46-49. Angående olika förståelser av subjekt och subjektsposition, se exempelvis Hall (2001), s. 80 och Skeggs (2000), s. 27 f.

259 Andersson (2004), s. 33. Se även Edgren (2004).

260 Andersson (2004), s. 264-268.

261 Burman (2011), s. 284.

262 Ibid., s. 285, kursiv i original.

använder begreppet för att ifrågasätta uppfattningen om att gärningsperson och brottsoffer skulle vara något man är eller inte är, och att det skulle vara fråga om grupper av individer med motsatta intressen.

Det finns en kritik mot att straffrättsliga subjekt framställs i det straffrättsliga systemet som abstraherat från social kontext.²⁶³ Detta abstrakta subjekt ställs till svars för specificerade gärningar som är begränsade i tid och rum. Exempelvis är gärningspersonens motiv oväsentliga för frågan om straffansvar, uppsåtsbedömningen fokuserar på subjektets tillstånd och inte exempelvis sociala drivkrafter till att brottet begicks.²⁶⁴ Samtidigt ges subjektets sociala kontext betydelse på vissa områden, det så att säga ”sipprar” tillbaka igen, anför Norrie.²⁶⁵

Att skyddsvärdhet och straffvärdhet konstrueras genom kontextuell öppenhet och normativ slutenhet innebär att straffvärda handlingar alltid görs genom extern referens. Frågan om hur straffvärdhet och skyddsvärdhet konstrueras implicerar således en möjlighet att också ställa frågan om vilka omständigheter som inkluderas och vilka som exkluderas, vad som görs rättsligt och på vilket sätt.²⁶⁶ Frågan är inte bara huruvida rätten ser något mer än den individuella handlingen utan vad rätten ser.

Jag menar att handlingar blir straffvärda endast i relation till ett sammanhang.

Den effekt det potentiellt straffvärda subjektet har på det potentiellt skyddsvärda subjektet är kontextualiserad. Men hur denna kontext beskrivs, vilken extern referens som görs i varje avgörande, är inte givet.²⁶⁷

Som en princip för kriminalisering framhålls att det som ska bestraffas är vad en person har gjort, och inte vem den personen är.²⁶⁸ I domstol är det specificerade gärningar den åtalade personen ställs till svars för. Genom att beakta subjektsrelationer synliggör jag att frågan om en handling är straffvärd besvaras i relation till frågan vem som har utfört handlingen. Detta gäller även det potentiellt skyddsvärda subjektet. Härigenom ifrågasätts distinktionen i det straffrättsliga systemet mellan vad en person gör och vem den personen är.

I avhandlingen utforskas således subjektrelationernas betydelse för konstruktioner av straffvärdhet och skyddsvärdhet. Straffvärdhet innebär att den åtalade personen kan begripliggöras som en sådan vars handlingar är straffvärda, och att den som utsatts kan begripliggöras som skyddsvärd.²⁶⁹ Straffvärdhet konstrueras

263 Lacey (1998b), kapitel 7; Norrie (2002); Andersson (2009).

264 Norrie (2002), se även Lacey (1998b) s. 199.

265 Provokation, nöd och nödvärn anförs som exempel på att ansvarsfrågan vidgas till att också omfatta omständigheter som föregick handlingen. Norrie (2002).

266 Jämför Lacey (1998b), s. 200.

267 Bladini (2013), s. 46-47, beskriver detta som en fråga om hur sociala praktiker transformeras till diskursiva praktiker, det vill säga rekontextualiseras.

268 Jareborg (1995), se även Lernestedt (2010), s. 107.

269 Jämför Christie (2001).

utifrån var handlingen har ägt rum, vem som har utfört den och vem som har utsatts, i relation till sedlighetsnormer. Med sedlighetsnormer avser jag antaganden om vad som är ett normalt, acceptabelt eller anständigt beteende i den specifika situationen och subjektsrelationen.