Ett disciplinerande av både lärarnas och barnens kroppar i tid och rum är tydligt i dokumenten. Här är rasten en framträdande arena, då lärarens uppdrag är att vara ’rastvakt’. Disciplinerandet av bar- nens kroppar också under lektionstid och i matsalen under lunchen är något som framkommer i mina fältanteckningar och videoob- servationer. Lärarna ser det som viktigt och nödvändigt att be- stämma hur, var och när barnen ska befinna sig, hur man ska röra kroppen (eller hur man inte ska röra den), var barnens kropp ska befinna sig i rummet (och var den inte ska vara) och när den ska vara på vissa platser. I fältarbetet fick jag en samlad bild kring det- ta. Följande är en syntes från fältanteckningar och observationer med videokamera:
Under fältarbetet framstod det snart för mig att de fyra lärarna som arbetar i förskoleklassen använder sig av en ’pedagogisk modell’ som är baserad på förskollärarens och lågstadielärarens uppfattning att barnen i detta område (och liknande) behöver en mer ’skolmässig’ pedagogik, med mer eller mindre samma schema och mönster varje dag. ’Pedagogiken’ handlar till exem- pel om att barnen, åtminstone i början av höstterminen, inte bör leka ’fritt’ några längre stunder åt gången, och inte för ofta, förutom på rasten. Istället delas förskoleklassen in i mindre grupper som en lärare leder i olika aktiviteter. Ytterligare en del av den pedagogiska modellen är att barnen har bestämda plat-
ser i klassrummet, på golvet i lekrummet under samlingen, och i matsalen. De har också bestämda platser i kön för att gå in vid skoldagens början och efter rasten, liksom för att gå till matsa- len och gymnastiksalen. Den grundläggande idén, enligt lärarna själva, i denna pedagogiska modell är att barnen mår bra av en hårt strukturerad dag i förskoleklassen. Man menar att just des- sa barn har behov av en trygghet som kommer från att ”varje dag är lik den andra”, att veta att ”nu när vi har gjort detta så gör vi detta”.
Veckorna och dagarna är medvetet hårt strukturerade. Veckor- na är, i linje med idén om en ’skolmässig’ pedagogik, största de- len av tiden jag spenderade i förskoleklassen, lika varandra. Barnen är indelade i grupper som under dagen, efter den inle- dande samlingen, två dagar i veckan ska befinna sig i olika rum där skilda vuxenledda aktiviteter arrangeras. Dessa aktiviteter rör svenska språket, skapande, livskunskap och rörelse, alltid ledda av samma lärare. Två dagar arrangerar lärarna aktiviteter för barnen i förskoleklassen, oftast i halvklass (där barnen alltid är samma barn i samma grupp). En dag i veckan har barnen modersmålslektion fram till rasten. Barnen är då indelade i grupper enligt modersmål – alltid samma barn i grupperna. Dagarna är organiserade på samma hårt strukturerade sätt, där lärarna i mycket styr över var och när barnen ska vara, samt vad de ska göra. Dagarna innehåller mycket ’vuxenstyr- da’, planerade aktiviteter. Rytmen och tempot1 är i stort sett
samma varje dag, med pass av vuxenstyrd och –planerad aktivi- tet varvat med raster och ibland ’fri lek’ där barnen mer fritt får välja aktivitet inom givna ramar. I ’mellanrummen’2 t.ex. efter
rasten då barnen ska gå in i skolan igen, eller då barnen ska gå till matsalen, ska de ställa upp på led på anvisade platser, där de har en bestämd plats i kön (oftast utifrån principen om alfabe- tisk ordning). I kön utanför matsalen har barnen fasta platser utifrån vilken mat de ska äta: en kö för ’muslimsk mat’ (ej fläskkött) och en för vegetarisk mat. Sådana fasta platser har barnen också i klassrummet (stol på fast plats vid ett större bord, egen låda att lägga papper, böcker och annat i, egen fast
1 Jämför Balldin (2006). 2 Jämför Nordänger (2002).
plats för ytterkläder, skor, extrakläder, väska) i matsalen, och på golvet vid morgonsamlingarna. I klassrummet och i samling- en, då barnen sitter på sina platser och det pågår lärarledd akti- vitet, ska barnen räcka upp handen för att därefter få ordet av läraren innan de får säga något.
Den vardagliga praktiken visar att en tydlig, ständig disciplinering sker av barnens kroppar som möjliggörs genom organiserande praktiker. I dokumenten på lokal nivå syns vissa delar av denna di- sciplinering i lärarnas planeringar (veckovisa och för de olika grupp-aktiviteterna där livskunskap är en), men till stora delar är detta muntliga, ibland tysta, överenskommelser mellan lärarna. Ett annat dokument är det inskolningsschema för barnens första vecka i förskoleklassen (Inskolningsschema) som delas ut till föräldrar då barnen är inskrivna, där dagar och tider då barnen ska infinna sig i lokalerna presenteras. Ett tredje exempel är en informationslapp för föräldrarna till barnen i förskoleklassen, som lärarna författat och delade ut i samband med inskolningen. I nio punkter instrueras föräldrarna bl.a. om var, när och hur barnen ska infinna sig i sko- lan, förutom den dagliga organiseringen av förskoleklassen (tid och innehåll, t.ex. 9.00-9.40 lektion):
Barnen börjar varje dag klockan 8.20 och slutar 12.10 – Barnen ska ställa upp utanför ingången, vi hämtar dem – Barnen får ha med sig en frukt eller grönsak till skolan – När barnen slutar kommer de från matsalen – Viktigt att man passar tiderna – Ring och meddela om barnet är sjukt eller kommer senare – Alla barn ska ha med sig en skolväska till skolan varje dag – En regnjacka ska finnas i skolväskan – Barnen ska ej ha med sig leksaker, pengar eller godis till skolan (Information till föräld- rar, Xskolans förskoleklass Y)
I fältanteckningar och observationer har jag funnit att man särskilt i matsalen utövar denna styrning genom en disciplinering av krop- pen:
I matsalen gäller till viss del annat än barnen är vana vid i klass- rummet. Man ska sitta stilla på stolen men får lov att lämna
bordet (oftast) utan att fråga läraren för att fylla på glaset med dryck. Man ska inte räcka upp handen för att få säga något utan får lov att prata – dock ska röstvolymen regleras, man får inte prata för mycket utan också äta, och vissa samtalsämnen är inte lämpliga.
Lärarna och kökspersonalen hjälper barnen att ta upp mat. Barnen måste ta ’lite av allt’, de måste smaka allt och helst äta upp det mesta på tallriken. Barnen tillåts inte äta knäckebröd efter ’huvudrätten’ om de inte har ätit upp allt på tallriken. När alla barn som har sina platser vid ett bord har satt sig, säger lä- rarna ’varsågoda’. Barnen är tillsagda att inte börja äta förrän en lärare säger ’varsågoda’, och om de börjar äta ändå, påminns de om den regeln, antingen av en lärare eller av kamrater. Sist tar lärarna upp sin mat, och sätter sig på sina bestämda platser, en lärare vid varje bord utom ett, där fyra barn som betraktas som ’lugna och duktiga’ sitter utan en lärare. När barnen har ätit upp brukar de fråga en lärare om de ’får gå’. Om klockan är tio minuter över tolv (när barnen antingen hämtas på skol- gården, eller förväntas gå hem själv, eller väntas ansluta till fri- tidshemmet på skolgården) och om de flesta barn vid det speci- fika bordet också är klara, tillåts de att plocka undan och gå ut. Barnen sorterar sitt glas, tallrik, eventuella rester, bestick och bricka, torkar av sin plats på bordet med en våt trasa och tar på sig sina kläder och går ut.
Också under rasterna utövas en disciplinering av kroppen, men då är det både lärarna och barnen som är objektet:
Under rasten går alla barnen i förskoleklassen ut på skolgården, liksom alla lärarna. Barnen får inte ta med sig egna leksaker till skolan, så de leker med de redskap och leksaker som lärarna erbjuder, t.ex. bollar, hopprep, hinkar och spadar. Detta er- bjuds inte alltid och sällan i stor mängd, och sällan om inte barnen ber om det. Barnen använder istället gärna gungorna, rutschkanan, klätterställningarna och de öppna ytorna för olika lekar. Barnen i förskoleklassen spenderar mycket av tiden under rasten med att gå runt med eller att leka med vänner, äldre sys- kon eller andra släktingar eller grannar, från klassen eller andra
klasser. De spelar inte fotboll under min tid i klassen; äldre barn däremot är på fotbollsplanen varje rast. Under den första delen av rasten går de flesta barnen i förskoleklassen runt eller står stilla och äter frukt eller grönsaker, som lärarna har bett bar- nens föräldrar att lägga i barnens väskor varje morgon.
Lärarna brukar ofta stå ungefär i mitten av skolgården och prata med varandra medan de ’håller koll’ på barnen, med kor- tare avbrott för att gå runt på områden som inte syns så tydligt från där de står, för att prata med något barn, eller för att ingripa i en konflikt. På skolan finns också en vaktmästare, som är ute på skolgården varje rast. Lärarna i skolår ett, två och tre har fördelat ’rast-vakts’-jobbet mellan sig så det alltid finns en lärare från skolan på skolgården under rasten.
Vid ett möte på skolan mellan alla lärare och biträdande rektorn diskuteras hur lärarnas rastuppdrag ska utföras, liksom klasslära- rens roll innan barnen hunnit ut på gården. I minnesanteckningar- na från mötet betonas lärarens placering och rörelser i skolan och på gården:
När man är rastvakt ska man gå ut efter den sista eleven genom elevingången. Sedan cirkulerar lärarna på skolgården, man får inte stå och samtala med andra på ett och samma ställe hela ti- den. Varje klasslärare ansvarar för att dess elever kommer ut på rast. Följ alltså med eleverna till ytterdörren om det behövs. (Arbetsenhetskonferens 03-08-13, s.2)
I anteckningen från mötet skrivs både påbud och förbud in, som reglerar var och när läraren ska befinna sig respektive var läraren inte ska vara. Dessutom regleras hur kroppen ska bete sig, i ständig rörelse. Problem kring rastvaktandet är ett återkommande tema i anteckningarna från möten på skolan eller i arbetslagen. Ett exem- pel är en anteckning från ett möte mellan personalen på skolan: ”Fth: Vaktande personal står ofta och pratar på samma ställe. För- älder klagar. Personalen måste röra sig runt på skolgården” (APT 11/12 –03). Denna detaljerade styrning av rastvaktens kropp har stor likhet med styrningen av barnens kroppar i skolan. Styrningen rör både tidsmässig och rumslig placering. Barnet respektive rast-
vakten ska befinna sig på vissa platser vid vissa tidpunkter för att uppfylla sitt uppdrag. Dessutom styrs hur kroppen används: om den ska röra sig kontinuerligt, avgränsat eller inte alls.