Ett perspektiv har vuxit fram i genusforskningen sedan mitten av 1980-talet och som har haft en stor roll i mitt forskningsprojekt. En av de tidigaste texterna skrevs av Candace West och Don Zimmerman (1987) och kallas internationellt för” doing gender-perspektivet”. Jag sökte teorier som kunde hjälpa mig med min forskningsfråga: hur normer kan framkallas och förändras. Normer om ge- nus ser jag som byggda från såväl ett strukturellt perspektiv som utvecklat ge- nom mellanmänskliga relationer, i interaktion eller relation. Genom mitt forsk- ningsprojekt med förändringsledare, aktörer som fanns i strukturer i sina organi- sationer, har jag sökt genusteorier som både kan fånga perspektiv från aktör och struktur. Men eftersom jag velat utforska hur normer kan framkallas och föränd- ras med hjälp av gemensamt kunskapande (se kap 3 om begreppet), uppehåller jag mig särskilt vid interaktion, ”face-to-face” som West och Zimmerman och även Fenstermaker (2002) uttrycker det: Genus görs i interaktion, mellan männi- skor i olika situationer (West & Zimmerman 1987, 2002). Genus är inte en rad egenskaper eller karaktärsdrag, utan en produkt av ett socialt görande av något slag. Teorin om roller, ”könsroller”, räcker inte för att förstå det skeendet. Fram- förallt ger det bilden av en roll som man kan välja att ikläda sig eller inte. Me- kanismer och strukturer i samhället missas med synen på genus som roller. De ser istället på genus som en bedrift, en prestation (accomplishment) i ett speci- fikt sammanhang. Görandet växlar med andra ord och är kopplat till förvänt- ningar och normer om kvinnor och män i just det aktuella sammanhanget. Ge- nom det som människor gör i interaktion skapas skillnader mellan flickor och pojkar och mellan kvinnor och män. Skillnader som inte är naturliga utan som skapas. Men skillnader skapas på så sätt igen och igen och används för att åter- skapa en essentiell syn på genus, en syn att skillnaderna är nedärvda, biologiska. Skillnader framstår som naturliga och den social ordning som skapas, olika hie- rarkier med män som dominerar och kvinnor som anpassar sig, kan ses som en praktisk konsekvens. Män gör dominans och kvinnor gör anpassning. Istället för att se genus som en ägodel, en egenskap hos människor är genus en integrerad del av en bestämd social ordning (West & Zimmerman 2002).
De frågar sig hur själva skapandet i relationer, hur genusgörandet bidrar till mäns underordning av kvinnor. En förklaring av flera hämtar de från forskning av inlärning hos förskolebarn, som visar hur starkt kategorierna, uppdelningen
av könen, påverkar inlärning och föreställningar om maskulint och feminint be- teende.
”Enkelt uttryckt handlar det om att könsmakten opererar genom att kvinnor upplever den strukturella underordning- en som en del av sin identitet och männen upplever sin överordning som en del av sin.”
(Thomsson 2003, s. 57)
Strukturer lever inte av sig själva, menar Heléne Thomsson (2003) utan den rad av uppdelningar som görs behöver alla förhålla sig till. Strukturerna märks inte om viljan hos människor passar in i dem. Men om viljan går emot strukturerna – om en liten pojke vill bära kjol eller en kvinna inte vill ta hand om sitt barn – då blir dessa strukturer synliga.
Genus görs som en bedrift, en aktivitet som handlar om att klara ett uppföran- de i en bestämd situation i förhållande till vad som anses passa för ens könskate- gori. Det innebär också att vare sig vi vill det eller inte, kan vi hållas ansvariga i förhållande till vårt kön (West & Zimmerman 2002). En kvinna som inte tar ut en längre mammaledighet till exempel, kommer med all sannolikhet att hållas ansvarig för det på ett helt annat sätt än en man som inte tar ut motsvarande pappaledighet. Bestämda normer om kvinnor och män utgör den ordning, de strukturer som alla behöver förhålla sig till.
Normer kan i detta sammanhang ses som självskrivna antaganden som sällan uttalas (Thomsson 2003). Normer upprätthålls genom handlingar, genom att människor gör handlingar som bevarar ordningen. Svårigheter med att se syste- met är att under- och överordning sker i tysthet och ”märks inte”, hävdar hon. Strukturerna verkar därför inte heller för jämställdhet, istället tas en rad beslut i strukturerna som stärker systemet. Systemet upprätthålls med andra ord av hand- lingar. Eftersom genussystemet handlar om makt, om över- och underordning, betyder det att kvinnor och män inte möts på lika kvinnor. Det betyder också att vi finns alla inom denna ordning och behöver förhålla oss till den.
Inom genusforskningen har kunskap inte bara om hur genus görs mellan kvinnor och män utvecklats, utan i växande grad av hur genus skapas i enkönade sammanhang. Maskuliniteter och femininiteter är centrala delar i genuskonstruk- tioner, begrepp som är en hjälp att förstå hur genus skapas i relation men även hur variationer och förändringar kan upptäckas. När det gäller män till exempel, finns det inte en maskulinitet, utan flera som konkurrerar med varandra. Connell (1995) utvecklade begreppet hegemonisk maskulinitet som står för den domi- nanta formen som garanterar mäns dominans och kvinnors underordning. Den hegemoniska maskuliniteten är något som görs, den ryms inom perspektivet do- ing gender, och utmärks av sitt avståndstagande till kvinnor och femininitet (Andersson 2003). Även femininitet skapas och rymmer maktrelationer, precis som mellan män (Ivarsson 2007). Det är stor skillnad ur ett maktperspektiv att
vara en vit, medelklasskvinna och att vara en svart arbetarklasskvinna till exem- pel (jfr Ivarsson 2007, Skeggs 1997, Reynolds 2001, Lindgren 1999).