En rad paralleller finns mellan feministisk forskning och aktionsforskning; en kritik av positivismen, analys av maktrelationer, respekt för kunskap hos grup- per som ofta inte kommer till tals, en kritik av vedertagna uppfattningar om forskarposition till exempel och ett fokus på praktiker som söker en grundläg- gande förändring, menar Davydd J. Greenwood & Morten Levin (2007) i sin översikt över aktionsforskning. Aktionsforskning och feminism delar ett åtagan-
de till demokrati och social rättvisa, menar de. Aktionsforskning är inte en teori utan en strategi med metoder och verktyg som forskarna anser hjälper, på så sätt kan en rad ingångar och tekniker länkas samman under deltagande, handling och forskning i konkreta situationer (Greenwood & Levin 2007). De ser på relatio- nerna som komplement till varandra, där feminismens fokus på makt gett ett stort bidrag till det mötet, medan aktionsforskningen bidrar med en rad interve- nerande tekniker. Vidare uppmärksammar de Patricia Maguire, som under en lång tid vänt sig till dessa två forskningstraditioner, med en kombination av fe- ministisk agenda, deltagande forskning och en personligt experimenterande di- mension i hennes arbete. Hon menar till exempel att kvinnor möter, trots olikhe- ter, någon form av förtryck, nedvärdering och utnyttjande som kvinnor (Maguire 2001). Skillnader, som etnicitet, klass, kultur, ålder, ras, skapar en karta över en rad olika förtryck – upplevda både av kvinnor och av män. Trots skillnaderna och de sammanvävda erfarenheterna av förtryck, hyllar och betonar feminism kvinnors styrka och motståndsstrategier. Kvinnor är inte eller har varit hjälplösa och uppgivna offer, betonar hon. En central konsekvens är att kvinnor och män ofta upplever sina svårigheter, förtryck och styrkor olika (Maguire 2001). Posi- tioner och en rad olika förtryck som hänger ihop, kommer till uttryck genom de olika sätt människor benämner världen och samlar erfarenheter från den. En del kvinnor kanske inte vill identifiera genus som det centrala förtrycket i deras liv. Feminism innebär ett åtagande för att synliggöra och utmana de krafter som hål- ler förtrycket på plats. Att definiera feminism som en frigörelse är en hörnsten i feministisk forskning, hävdar Maguire.
Gunnarsson (2006) menar, att i visionen om förändring, demokrati och frigö- rande metoder och processer att bedriva forskning på kan aktionsforskning och feministisk forskning mötas. Hon använder Elizabeth Kamarck Minnich som utgångspunkt. Kamarck Minnich (1990) diskuterar hur dominansmönster med en privilegierad grupp män, och som karaktäriserar vårt samhälle i väst, har lett till bristfälliga generaliseringar, cirkelresonemang och att begrepp som utvecklas ur en situation av maktrelationer som döljs, därmed blir mystiska eller obegrip- liga. Kunskapen skapas inom ett system som bygger på exkludering. Mary Bry- don Miller (2004) diskuterar samma tema; hur privilegier inte känns vid av dem som har dem och hur feministiska perspektiv tystats, marginaliserats eller igno- rerats (Härnsten 2008).
Aktionsforskningen, som kommit långt i att skapa reflekterande processer byggda på delaktighet, kan från ett feministiskt perspektiv fördjupa det allmänna begreppet om ”common praxis” genom att synliggöra maktrelationer, inte bara mellan forskare och deltagare, utan även mellan deltagare (Gunnarsson 2006). Den feministiska forskningen har en lång erfarenhet av att göra maktrelationer tydliga och kan agera som medvetandegörande verktyg. Ett sätt som Gunnarsson (2007) lyfter fram är att skapa både gemensamma och könsuppdelade utrymmen för kvinnor och män i syfte att reflektera under forskningsprocessen. Dessutom har utvecklingen av begrepp som intersektionalitet inneburit att representanten
”kvinna” blivit till variationer på ”kvinna”. Att hitta ett möte mellan aktions- forskningens ambitioner att söka en gemensam praktik till en fördjupning och ett problematiserande av maktrelationer och variationer i att vara ”kvinna”, ger oli- ka möjligheter (Gunnarsson 2006). Hon använder Novotnys, Scotts och Gibbons (2001) begrepp om socialt robust kunskap, en kunskap som har en tydlig kontext och ju starkare kontexten är, desto större är möjligheterna att skapa socialt ro- bust kunskap. Det ska inte uppfattas som en relativistisk idé, social robusthet kopplas starkare till relation. Och utifrån deras begrepp utvecklar Gunnarsson (2006) ett antal så kallade gender reflective reminders – ett verktyg som kan an- vändas både som en teoretiskt grund även som en metod i forskningsprocessen för en ökad robusthet av genus i forskningsprocessen. På så sätt kan genus och feministisk forskning bidra ytterligare till en valid aktions- och interaktiv forsk- ning (Gunnarsson 2007).
Kunskap som skapas genom möten mellan berörda parter blir både bättre och mer användbar (Härnsten 2008). Gunilla Härnsten, som arbetar med forsknings- cirklar, menar att ny kunskap utvecklas i gemensamma, utmanande möten mel- lan egna erfarenheter och kritiskt granskande teoretiska utgångspunkter. Trygg- het är avgörande för att skapa det utmanande mötet, där erfarenheter och kritiskt granskande teoretiska utgångspunkter ska lägga grund för att utveckla ny kun- skap. Hon poängterar risken med att individuella erfarenheter skymmer sikten för strukturella mönster, som också behöver synliggöras.
Forskarrollen
En viktig skillnad mellan aktionsforskning och andra former av forskning är forskarens delaktighet i handlingsprocessen. Innehållet i forskarrollens positio- ner och funktioner kan variera och en rad dilemman följer med dessa, hävdar Gunnela Westlander (2006). Delaktigheten i handlingsprocessen gör att aktions- forskaren blir en förändringsagent. Att vara aktionsforskare innebär därför dubb- la roller fortsätter hon; att både tillfredställa behov eller önskningar från delta- garna och samtidigt kombinera det med forskning som kan bidra till ny kunskap och, om möjligt, en allmän kunskap öppen för en kritisk och reflektiv diskussion i det vetenskapliga samhället.
Ett sätt att beskriva förhållningssätt mellan forskare och deltagare är att skilja på att forska på, för, åt eller med (Svensson 2002). Den traditionella relationen i kunskapsbildningen är att forska på och bygger på en expertsyn. Forskaren vet bäst och praktisk användbarhet ingår inte i bedömningen av kvalitén. Detta syn- sätt beror på en traditionell uppdelning mellan vetenskaplig och praktisk kun- skapsproduktion, menar Svensson. Ett annat sätt kallar han att forska för och här deltar forskaren gärna själv i handlingen. Men fortfarande finns en objektsyn på deltagarna. Forskaren vet bäst, även om detta sätt innehåller såväl aktionsforsk- ning som försök till växelverkan mellan forskare och praktiker. Ett tredje sätt är att forska åt, som han menar karaktäriseras av att bestämma utan att öppet styra.
Forskaren hjälper praktikern att själv bilda kunskap och tanken är att praktiker ska lära av varandra. Men det är fortfarande forskaren som bestämmer formerna. Forskarens expertroll är nedtonad och tänks istället som en resurs, en handleda- re. Några risker som Svensson uppfattar, är att ett kritiskt perspektiv försvåras och att det ofta ingår krav på snabba resultat i sådana forskningsprojekt.
Det fjärde och sista synsättet handlar om att forska med. Praktikerna är i cent- rum, de äger problemen själva och presenterar sina frågeställningar. Deras upp- fattningar är lika mycket värda som forskarnas. Jämlika relationer råder, men med olika roller i kunskapsproduktionen. Ambitionen att forska med betyder att deltagarna ses som kapabla och intresserade av fördjupning och analys. I senare texter skriver Svensson (2008) att i en kunskapsbildning på lika villkor behövs tillit, som är präglad av ömsesidiga relationer och ett tillåtande klimat. Forskar- rollen, i spåren av sådana ambitioner, enligt Svensson, kräver också något annat; närhet i kombination med kritisk distans, att ha kunskaper om såväl processer som lärande, att vara förmögen att kombinera teori med praktik och att utgå från det lokala, men samtidigt sträva efter generella förklaringar.
En viktig del av aktionsforskning är en grundläggande optimism i synen på människors förmåga att lära av gemensamma erfarenheter i grupper, menar Hil- dur Ve och Britt-Marie Berge (2000) i sin beskrivning av aktionsforskning i sko- lans värld. Aktionsforskning handlar om att förändra och rekonstruera verklighe- ten, menar forskarna. Det är en idé med långtgående konsekvenser. I traditionel- la koncept för vetenskap och forskning hävdas ofta att ny kunskap nås genom att olika aspekter av verkligheten blir synlig. I aktionsforskning vill deltagarna för- ändra verkligheten eller delar av verkligheten. Ett annat viktigt syfte är att få nya insikter i olika situationer genom att undersöka hur förändringar kan praktiseras och vad som händer under förändringsprocessen. Med andra ord; aktionsforska- re vill både förändra verkligheten och förstå vad som händer under själva pro- cessen (Berge & Ve 2000). Som aktionsforskare förutsätts en mer eller mindre klar uppfattning om vad som behöver förändras och vad målen för förändringar skulle kunna vara. Det betyder, hävdar författarna, att forskaren blandar sig i verkligheten, i motsats till den mer konventionella och traditionella vetenskapen i vilken forskaren ses som en neutral betraktare. I kapitel 5, som behandlar me- tod, fördjupas forskarrollen med resonemang om forskarrollens position och de olika roller jag intagit i mitt forskningsprojekt.