EU:s statsstödsregler

Allmänt om statligt stöd och notifiering

Artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) har följande lydelse:

Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträck-ning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

En statlig garanti kan vara ett statligt stöd i fördragets mening. För att det ska vara ett sådant krävs dels att det riskerar att snedvrida konkurrensen genom att gynna ett visst företag eller viss produk-tion, dels att detta påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

Statligt stöd är inte alltid förbjudet, utan enbart om inte annat föreskrivs i fördragen. I artikel 107.2 anges ett antal typer av statligt stöd som är tillåtna. Inget av dem kan tillämpas på statliga garantier för ersättningsskyldighet vid radiologiska olyckor. I artikel 107.3 räknas upp typer av statligt stöd som kan anses tillåtna, däribland en generell möjlighet för rådet att på förslag från kommissionen besluta att ett visst slags stöd kan anses tillåtet.

Notifiering av statligt stöd till EU-kommissionen regleras i arti-kel 108.3 EUF-fördraget. Kommissionen ska underrättas i så god tid

åtgärder. De stödåtgärder som ska notifieras är sådana som avses i artikel 107.1, dvs. sådana som påverkar EU-samhandeln och kan verka konkurrenssnedvridande (se t.ex. EU-kommissionens förord-ning (EU) 651/2014, p. 1 i preambeln och Ulf Bernitz, Europarättens grunder, Juno version 6, s. 442). Om kommissionen finner att stöd-åtgärden inte är förenlig med artikel 107, så ska medlemsstaten enligt artikel 108.2 ändra eller upphäva stödåtgärden. Det finns dock även en möjlighet för medlemsstaten att begära att rådet genom ett enhäl-ligt beslut ändå godkänner stödåtgärden. För det krävs emellertid exceptionella omständigheter.

Inte alla stödåtgärder behöver notifieras. Vissa slag av stödåtgär-der kan enligt artikel 109 och artikel 108.4 undantas genom för-ordning, vilket har skett i stor omfattning (s.k. gruppundantag, se EU-kommissionens förordning (EU) 651/2014).

Närmare om kriterierna för att statligt stöd ska föreligga

EU-kommissionen har i ett tillkännagivande den 20 juni 2008 (2088/C 155/02) ställt upp ett antal villkor som är tillräckliga för att stöd inte ska anses föreligga. För garantiordningar är villkoren de följande:

– Ordningen är inte öppen för låntagare som befinner sig i eko-nomiska svårigheter.

– Garantiernas omfattning kan mätas korrekt när de beviljas. Det betyder att garantierna måste vara kopplade till vissa bestämda finansiella transaktioner, vara fastställda till ett maximibelopp och vara tidsbegränsade.

– Garantierna täcker högst 80 procent av varje utestående lån eller annan finansiell förpliktelse.

– De villkor som fastställs i garantiordningen bygger på en real-istisk riskbedömning, så att de avgifter som betalas av mottagarna med all sannolikhet gör garantiordningen självfinansierande.

– För att en korrekt och progressiv värdering av ordningens själv-finansieringsaspekt ska kunna göras måste det minst en gång per år kontrolleras om avgiftsnivån är tillräcklig.

– För att de avgifter som tas ut ska anses följa marknadspriserna måste de täcka de normala risker som beviljandet av garantin är förknippat med, de administrativa kostnaderna för ordningen och en årlig avkastning på ett tillräckligt kapital, även om detta kapital inte alls eller endast delvis har ackumulerats.

Vissa av dessa kriterier är förmodligen svåra att applicera på garantier för ersättningsskyldighet vid radiologiska olyckor. God ledning för bedömningen i sådana fall ger dock EU-kommissionens beslut be-träffande den belgiska statliga garantin.

Närmare om EU- kommissionens beslut om den belgiska stödordningen

I EU-kommissionens beslut beträffande den belgiska statliga garan-tin lyftes följande omständigheter fram som relevanta för bedöm-ningen. De visade sammantaget att anläggningshavarna inte gavs någon fördel genom stödordningen, varför det inte var fråga om statsstöd i fördragets mening.

– Det var en garanti och inte en försäkring vilket innebar att den belgiska staten hade möjlighet att kräva tillbaka pengarna från anläggningshavaren. Belgien hade i och för sig påpekat det för-hållandet att en olycka kunde medföra att anläggningshavaren skulle komma att sakna möjlighet att återbetala pengarna till staten, men tillagt att sådana omfattande olyckor var mycket osannolika (se s. 7, not 6).

– Beräkningen av avgiften var utformad så att det var helt säkert att den i alla lägen skulle var högre än vad marknaden skulle ha krävt.

Beräkningen byggde på en konservativ jämförelse med försäk-ringbolagens premier (en linjär ökning i proportion till det garan-terade beloppet, trots att premierna på försäkringsmarknaden snarare ökar mindre och mindre ju större belopp som försäkras).

Härtill skulle läggas ett tilläggsbelopp, för att avgiften säkert skulle vara högre än det marknaden skulle ha erbjudit. Inkluderas i beräkningen skulle även skattskyldighet för försäkringspremier, och till avgiftsbeloppet skulle läggas administrativa kostnader för bl.a. beräkning av avgiften och för prövning av ansökningen om

– Den belgiska staten skulle årligen ompröva avgiften för garantin, bl.a. utifrån förändringar i försäkringspremierna på marknaden.

– Om en olycka skulle inträffa, skulle anläggningshavaren vara skyldig att betala en ytterligare avgift, om den beräknade troliga maximala förlusten (probable maximum loss, PML, skulle över-stiga försäkrat belopp.

Att den belgiska stödordningen inte var statsstöd i fördragets mening, innebär att notifieringen inte var nödvändig. Den belgiska regeringen ansåg sig dock uppenbarligen inte kunna ta detta för givet utan att göra notifieringen. Om kommissionen hade ansett att det var fråga om statligt stöd, så hade det sannolikt inte varit tillåtet, eftersom det inte faller in under något av undantagen i artikel 107.