Pariskonventionen och Brysselkonventionen .1 Allmänt om konventionerna om skadeståndsansvar 1.1 Allmänt om konventionerna om skadeståndsansvar1

Konventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomener-gins område (Pariskonventionen) har utarbetats inom Organisa-tionen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), och vilar på följande huvudprinciper:

– Strikt skadeståndsansvar för innehavaren av en kärnteknisk anlägg-ning

– Ensamt ansvar för innehavaren (kanalisering) – Ett begränsat ansvar för innehavaren

– Begränsning av ansvaret i tiden (preskription)

– Skyldighet för innehavaren att ställa säkerhet för sitt ansvar.

Tilläggskonventionen den 31 januari 1963 till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område (Brysselkonventionen) säkerställer en högre ersättning till skade-lidande vid en radiologisk olycka genom föreskrivande av en skyldig-het för konventionsstaterna att skjuta till ytterligare medel. Bryssel-konventionen bygger på ParisBryssel-konventionen och endast stater som är part till Pariskonventionen kan vara parter till Brysselkonventionen.

Ersättning under konventionerna sker i tre steg inom olika belopps-intervall:

– Medel från den säkerhet som anläggningshavaren ställt (det första steget)

– Allmänna medel från den konventionsstat där anläggningen är belägen (anläggningsstaten, det andra steget)

– Allmänna medel från samtliga konventionsstater (det tredje steget).

Pariskonventionen och Brysselkonventionen är i kraft. År 2004 avta-lades protokoll om ändring av dessa konventioner. Ändringsproto-kollen har ännu inte trätt i kraft. Ändringarna innebär huvudsakligen följande:

– Det lägsta ansvarsbeloppet höjs till 700 miljoner euro (med möj-lighet till lägre nivåer för lågriskanläggningar och transporter).

– Anläggningshavaren ska ställa säkerhet för minst samma belopp.

– Om ansvarsbeloppet är lägre än 1 200 miljoner euro ska anlägg-ningsstaten skjuta till medel upp till detta belopp (det första och det andra steget kan således slås ihop).

– Därutöver, upp till 1 500 miljoner euro, ska medel tillskjutas av konventionsstaterna gemensamt (tredje steget).

– Det klargörs att det är tillåtet att föreskriva ett obegränsat ansvar för anläggningsinnehavaren. Det obegränsade ansvaret ska upp till 1 500 miljoner euro täckas av medel enligt vad som ovan beskrivits.

– Ersättningsgill radiologisk skada ska omfatta kostnader för åter-ställande av miljön och för förebyggande åtgärder, samt vissa fall av inkomstförlust till följd av försämring av miljön.

– Preskriptionstiden för personskador förlängs till trettio år från olyckan (för övriga skador gäller tio år).

– Det geografiska tillämpningsområdet utökas.

För Pariskonventionen i nu gällande lydelse har de fördragsslutande staterna antagit en förklarande text, en exposé des motifs. Exposés des motifs har också antagits för båda konventionerna i den lydelse

Antagandet skedde 2010 för Brysselkonventionen och 2016 för Pariskonventionen. Texterna finns att tillgå på hemsidan för OECD:s organisation för atomenergifrågor, Nuclear Energy Agency.²

3.1.2 Något om parter till konventionerna och om ändringsprotokollens ikraftträdande

Parter till både Pariskonventionen och Brysselkonventionen är i dag följande stater: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Neder-länderna, Norge, Slovenien, Spanien, Sverige, Storbritannien och Tyskland. 2004 års ändringsprotokoll träder i kraft för Pariskonven-tionen när det ratificerats av två tredjedelar av parterna (se artikel 20 i konventionen och p. II e i protokollet), och för tilläggskonven-tionen när det ratificerats av alla parter (se artikel 21 i konventilläggskonven-tionen och p. II e i protokollet).

Schweiz har ratificerat bägge konventionerna med samtliga tilläggs-protokoll och kommer därmed att bli part till konventionerna när 2004 års ändringsprotokoll träder i kraft. Även Norge har ratificerat 2004 års ändringsprotokoll.

EU har exklusiv behörighet när det gäller vissa frågor som Paris-konventionens tilläggsprotokoll från 2004 reglerar. Enligt Euro-peiska unionens råds beslut (2004/294/EG) den 8 mars 2004 ska de medlemsstater som är parter till Pariskonventionen ratificera eller ansluta sig till tilläggsprotokollet i Europeiska gemenskapens in-tresse. Det ska ske samtidigt. En ratificering av bägge tilläggsproto-kollen för de EU-medlemsstater som är parter till Pariskonventionen väntas ske vid årsskiftet 2021/2022, vilket innebär att protokollen då träder i kraft.

3.1.3 Wienkonventionen och det gemensamma protokollet Wienkonventionen av den 21 maj 1963 om ansvarighet för atom-skada och dess tilläggsprotokoll år 1997 har utarbetats inom Interna-tionella atomenergiorganet (IAEA) och bygger på samma grundlägg-ande principer som Paris- och Brysselkonventionerna.

Tilläggsproto-kollet trädde i kraft 2003. Wienkonventionen har 42 stater som parter och 14 stater är parter i tilläggsprotokollet.

Ingen stat är part i både Pariskonventionen och Wienkonven-tionen. Konventionerna har dock länkats samman genom det s.k.

gemensamma protokollet, som upprättades inom IAEA 1988. Det innebär att en anläggningshavare i en stat som är ansluten till Paris-konventionen är ersättningsskyldig för skador i en stat ansluten till Wienkonventionen och vice versa. Sverige och 29 andra stater är parter i det gemensamma protokollet, som trädde i kraft 1992.

3.1.4 Konventionen om supplerande ersättning för atomskada

Konventionen om supplerande ersättning för atomskada har utarbe-tats inom IAEA. Den antogs 1977 och trädde i kraft 2015. Syftet med konventionen var att utöka möjligheten till skadestånd med offentliga medel och att i ett globalt ersättningssystem inkludera även sådana kärnkraftsnationer som stod utanför Paris- och Wien-konventionerna. Konventionen kan nämligen tillträdas inte bara av parter till Pariskonventionen eller Wienkonventionen, utan även av andra stater som har motsvarande civilrättsliga regler om skadestånd vid radiologiska olyckor. Det har Indien, Japan, Kanada och USA gjort. Ryssland har i stället tillträtt Wienkonventionen.

Enligt konventionen ska dels varje stat se till att ett belopp till-handahålls för skadestånd, dels som ett andra steg en fond tillskapas med bidrag från samtliga konventionsstater om behov uppstår. Kon-ventionens ersättningsreglering beskrivs närmare i Atomansvarsutred-ningens betänkande (jfr avsnitt 3.3), där man bedömde att det utifrån då föreliggande förutsättningar inte fanns anledning för Sverige att tillträda konventionen (se SOU 2006:43, s. 98 ff. och 122 ff.).

3.2 Atomansvarighetslagen

I dag regleras anläggningshavarens ersättningsansvar i atomansvarig-hetslagen (1968:45). Enligt lagen gäller bl.a. följande.

– Anläggningshavaren har ett strikt ansvar för atomskada, som i lagen definieras enbart utifrån skadeorsaken. Vad som är

ersätt-ningsgillt bestäms därutöver enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler (se 1, 5, 11 och 13 §§).

– Anläggningshavarens ersättningsansvar är för atomreaktorer vars syfte är att utvinna energi begränsat till 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), se 17 §. Detta motsvarar ganska exakt 1 200 miljoner euro. För andra anläggningar samt för olyckor vid transport av atomsubstans gäller 300 miljoner SDR, respektive 10 miljoner SDR om det är obestrålat uran som hanteras eller trans-porteras.

– Anläggningshavaren ska ha en ansvarsförsäkring som ska godkän-nas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. En anläggningshavare som ställer betryggande säkerhet och visar att det är på tillfredsställande sätt sörjt för skaderegleringen kan dock befrias från försäkringsplikten (se 22 och 27 §§). Bägge upp-gifterna åligger Finansinspektionen enligt förordningen (1981:327) med förordnanden enligt atomansvarighetslagen (1968:45).

– I den mån ersättning inte kan fås ut från ansvarsförsäkringen upp till det belopp som den ska täcka, så betalas ersättningen av staten.

Om det belopp ansvarsförsäkringen täcker inte räcker till, så betalar staten ytterligare högst 125 miljoner SDR (se 28–31 §§).

– Staten betalar också ersättning om anläggningshavarens ansvar preskriberats därför att talan om ersättning inte väckts inom tio år från olyckan, förutsatt att skadan yppas inom trettio år från olyckan (se 32 §).

3.3 Lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska