Staten eller en kommun har betalat ersättning

Bedömning: Det finns ett flertal fall när det allmänna vid en olycka kan anses betala ersättning i anläggningshavarens ställe.

Det finns dock inte någon regressrätt för det allmänna mot anläggningshavaren utöver vid tillhandahållande av medel enligt 42 och 43 §§ LRO.

Regressrätt för staten för utbetalningar inom ramen för sjukförsäkringen

Det följer av artikel 6(h) i Pariskonventionen att varje konventions-stat avgör om det ska finnas en regressrätt mot anläggningshavaren i fall där den skadelidande fått ersättning genom sjukförsäkringen.

Det gör det inte enligt svensk rätt. Enligt 107 kap. 18 § socialförsäk-ringsbalken får ersättning enligt balken inte krävas åter från den som är skyldig att betala skadestånd till den ersättningsberättigade. I utred-ningsdirektiven anges inte något uppdrag att lämna förslag om even-tuell utvidgad regressrätt för staten. Denna fråga har ändå ett sådant samband med utredningsuppdraget att det är motiverat med en redo-görelse för tidigare överväganden.

Innan den numera upphävda lagen om allmän försäkring trädde i kraft år 1963 fanns en regressrätt inom sjukförsäkringen, dels mot den som uppsåtligen eller grovt vårdslöst vållat skada som försäk-ringen ersatt, dels när skadan omfattades av trafikförsäkförsäk-ringen. Re-gressmöjligheten hade införts år 1954, i syfte att samordna regler-ingen med vad som gällde inom ramen för yrkesskadeförsäkrregler-ingen.

I förarbetena till denna lagstiftning betonades att den var avsedd som ett provisorium i avbidan på det resultat, vartill utredningen rörande skadeståndsrättens framtida gestaltning kunde komma. (Se

I förarbetena till lagen om allmän försäkring (se a. prop.) över-vägdes en regressrätt, som då också skulle gälla för både sjukförsäk-ring och pensionesjukförsäk-ring, vilka sammanfördes i den nya lagen. Det kon-staterades att en eventuell regressrätt inte kunde väsentligt avvika från vad som dittills gällt för sjukförsäkringen (det vill säga med begränsning till uppsåtligt och av grov oaktsamhet orsakade olyckor samt trafikolyckor). Det vore inte lämpligt att tillskapa en regress-rätt av ny modell, med hänsyn till att det var ovisst vart det grund-läggande reformarbetet inom skadeståndsrätten skulle leda.

Man konstaterade följande. De hittillsvarande återkraven inom sjukförsäkringen var relativt ringa, och belastade sjukkassorna med administrationskostnader och trafikförsäkringsbolagen med förvalt-ningskostnader. Dock förväntade man sig att en regressmöjlighet skulle ha större ekonomisk betydelse för pensioneringen. En regress-möjlighet var därför inte betydelselös för pensioneringen från eko-nomisk synpunkt. Den preventiva effekten bedömdes inte vara stor, bl.a. eftersom det till stor del enbart skulle bli fråga om ett överflytt-ande av kostnaderna till trafikförsäkringsbolagen. I många fall skulle straffsanktioner aktualiseras och vara lämpligast ur preventiv syn-punkt.

Av stor betydelse för övervägandena inför båda de nämnda lag-stiftningarna var alltså reformarbetet inom skadeståndsrätten. I för-arbetena till skadeståndslagen (se prop. 1975:12 s. 128) berördes dock frågan om regressrätt för staten endast i anslutning till frågorna om samordning mellan förmåner och skadestånd, samt valet mellan bruttometoden och nettometoden. Bruttometoden innebär att skade-ståndet fastställs till ett belopp som motsvarar hela skadan, och för-månerna räknas av vid utbetalningen. Med nettometoden bestäms däremot skadeståndet med avräkning för förmånerna. Om förmån-erna sedan ändrar storlek, så påverkar det inte det belopp som ska betalas i skadestånd. Starka skäl ansågs tala för nettometoden, efter-som den underlättar skaderegleringen. Denna metod gick dock inte att förena med en regressrätt, varför den regressrätt som ännu fanns beträffande vissa förmåner behövde avskaffas. Det ansågs hursom-helst finnas starka skäl för ett avskaffande, bl.a. för att regressrätten hade ringa ekonomisk betydelse.

År 2002 redovisade Personskadekommittén sina överväganden i frågan om en regressrätt för staten inom det generella

välfärds-ovan redovisade resonemangen i förarbetena till lagen om allmän försäkring hade bärkraft även i detta sammanhang. Det kunde enligt kommittén med visst fog hävdas att ”kollektivet” Sverige bör bära kostnaderna för ett grundläggande skydd i form av sjukpenning m.m.

även vid händelser där det finns en ansvarig skadevållare. En regress-rätt ansågs därför böra införas endast om betydande fördelar kan vinnas. I den delen konstaterade man följande. En viss preventiv effekt kunde inte uteslutas och inte heller en möjlig moralbildande funktion. Dessa argument var dock inte tillräckligt bärkraftiga. En regressrätt skulle å ena sidan medföra en fördel från statsfinansiell synpunkt men å andra sidan öka belastningen på trafikförsäkringen och andra försäkringar, med premiehöjningar som följd, samt det allmännas och andras kostnader för administration, varför värdet av en regressrätt var mindre från en samhällsekonomisk synpunkt.

Kommittén förordade därför inte en regressrätt.

Regressrätt för sjukvårdskostnader som täcks av det offentliga Kostnader för sjukvård som täcks av det offentliga är inte en radio-logisk skada som ersätts enligt LRO. Möjligen skulle sådana kost-nader kunna inrymmas i ordalydelsen i 7 § andra stycket, men det som anges i förarbetena talar emot att en sådan tolkning skulle vara avsedd (se prop. 2009/10:173 s. 85 f. och 121 f.). Däremot skulle skadestånd för personskada ha utgått om den skadelidande hade behövt betala för vården. Man kan därför möjligen se det så att det offentliga i anläggningshavarens ställe betalat ersättning till den skade-lidande genom att tillhandahålla vården. Det skulle i och för sig vara möjligt att föreskriva en regressrätt mot anläggningshavaren i dessa fall (jfr även här artikel 6(h) i Pariskonventionen). Det finns dock inte någon sådan regressrätt enligt LRO.

Det finns inte heller någon generell regressrätt enligt LRO för den som betalat ersättning som anläggningshavaren skulle ha varit skyldig att betala, utan den gäller som ovan framgått endast i vissa specifikt angivna fall. Utredningen har inte heller något uppdrag att överväga någon sådan regressrätt.

Regressrätt för en kommuns utbetalningar enligt socialtjänstlagen (2001:453) och enligt lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap

Kostnader för understöd kan inte hänföras till någon av punkterna i 7 §, och de utgör således inte i sig radiologisk skada. Även om sådana kostnader skulle kunna hjälpa till att mildra följderna av en olycka för enskilda så är det knappast avsett att kostnaderna ska falla under 7 § andra stycket. Möjligen kan kostnaderna i vissa fall hänföras till evakuering och därmed bli ersättningsgilla. I annat fall är frågan om det finns någon regressmöjlighet i förhållande till anläggningshavaren i den mån understödet täcker sådant som kunnat ersättas som t.ex.

sakskada. Någon sådan rätt finns inte. Som ovan angetts ger LRO inte någon generell regressrätt för den som betalat ersättning i anlägg-ningshavarens ställe.