Det grundläggande inkomststödet BIG (Basic Income Grant) är ett generellt, ovill- korat kontantstöd som föreslogs i Namibia år 2002 av NAMTAX, en skatteutred- ning tillsatt av Namibias regering. NAMTAX fick i uppgift att granska hela det namibiska skattesystemet, göra nödvändiga internationella och regionala jämfö- relser, föreslå åtgärder för omfördelning och fastställa vilka strukturella föränd- ringar som behövdes (NAMTAX 2002b: 8–9). NAMTAX fann att – med tanke på de mycket ojämlika inkomsterna och den extrema fattigdomen – det överlägset bästa sättet att ta itu med båda dessa problem vore att införa ett generellt inkomst- stöd som sedan kom att gå under namnet BIG. Det aktuella förslaget handlar om ett blygsamt bidrag på 100 namibiska dollar (ca 100 kr) per månad till alla under 60 år. Från 60 års ålder är alla berättigade till den redan existerande allmänna ålderspensionen som uppgår till 500 namibiska dollar per månad.
namibia – ett pilotprojekt med inkomststöd för alla
NAMTAX baserade förslaget på ekonomiska beräkningar som visar att Nami- bia klarar av att finansiera ett grundläggande inkomststöd. Ytterligare forskning utförd av BIG-koalitionen (se nedan) och ett ekonomiskt institut i Sydafrika upp- skattar att ett nationellt grundläggande inkomststöd skulle kosta 2,2–3 procent av BNP eller 1,2–1,6 miljarder namibiska dollar om året. Det skulle innebära 5,7 procent av den nationella budgeten, och även om det handlar om betydande kost- nader klarar Namibia att mobilisera de resurser som krävs utan att undergräva sin ekonomiska stabilitet.
Förutom ett par stödjande tidningsartiklar som beskrev förslaget som ”goda ny- heter för de fattiga” var det länge tyst om saken. Regeringen uppskattade rekom- mendationerna från NAMTAX som hade med skatteintäkter att göra (till exempel förslaget att införa en reavinstskatt) men var tyst i frågan om inkomststöd.
BIG-koalitionen
2004 bildades en koalition som stödde idén om ett grundläggande inkomststöd för alla namibiska medborgare. Koalitionen består av ett tvärsnitt av det namibiska samhället som var oroligt över hur långsamt fattigdomsbekämpningen fortskred och över tystnaden kring förslaget om inkomststöd. I koalitionen ingår sex para- plyorganisationer i Namibia: det kristna rådet, fackföreningarna, frivilligorganisa- tionerna, hiv och aids-organisationerna, ungdomsorganisationerna och de kyrk- liga organisationerna till stöd för föräldralösa barn15.
Under de första två åren bedrev koalitionen en omfattande lobbykampanj baserad på vetenskapliga analyser. Trots detaljerade ekonomiska modell- och skatteanaly- ser lyckades de inte övertyga regeringen om att införa ett grundläggande inkomst- stöd, och debatten körde fast. Även om det redan från början fanns stöd bland vissa inom regeringen hävdade kritiker att ett inkomststöd skulle leda till beroende och uppmuntra lathet. De påpekade också att något sådant aldrig tidigare hade införts någonstans i världen.
När en delegation från BIG-koalitionen i slutet av 2006 deltog i en internationell konferens om grundläggande inkomststöd i Kapstaden, Sydafrika, insåg delegatio- nen att forskare i andra länder hade diskuterat inkomststöd i flera decennier utan att det någonsin hade införts någonstans. Man förstod att någonting drastiskt och annorlunda krävdes eftersom man i Namibia inte hade tid att ägna år åt debatter utan snabbt behövde åstadkomma en konkret förändring av människors liv.
15 Council of Churches in Namibia (CCN), the National Union of Namibian Workers (NUNW), the Namibian NGO Forum (NANGOF), the Namibian Network of AIDS Service Organisations (NANASO), the National Youth Council (NYC) och the Church Alliance for Orphans (CAFO).
namibia – ett pilotprojekt med inkomststöd för alla
Det var då BIG-koalitionen bestämde sig för att gå från ord till handling, och idén om ett världsunikt pilotprojekt med generellt inkomststöd föddes. Gärningar säger mer än ord. Det bör noteras att förslaget växte fram just hos den namibiska delegationen och vissa akademiker från Sydafrika med liknande erfarenheter. Det fick faktiskt inte stöd ens av majoriteten av konferensdeltagarna. Trots skepsisen fick debatten på konferensen ny fart och BIG-koalitionens ordförande biskop Ka- meeta, som framförde förslaget i plenum, utsågs till konferensen pådrivare (”butt-
kicker”).
Pilotprojektets idé har rötter i befrielsekampen i södra Afrika, där till exempel sko- lor med engelska som undervisningsspråk eller kliniker i kåkstäder utmanade den förtryckande regimen och fick den att ändra sin ideologiskt hårda hållning i vissa frågor. Dessutom drog projektet lärdom av pilotprojekt inom andra områden, till exempel behandlingen av hiv och aids-patienter, där framgångsrika pilotprojekt lett till införandet av nationella program. Genom att få till stånd ett pilotprojekt kring inkomststöd hoppades BIG-koalitionen kunna visa regeringen och andra hur ett grundläggande inkomststöd skulle kunna se ut på ett nationellt plan. År 2007 beslutade de att genomföra sina planer.
Val av by för pilotprojektet
Efter att noggrant ha undersökt flera byar i Namibia valde man Otjivero med den tillhörande ”staden” Omitara i distriktet Omitara. Otjivero-Omitara valdes på grund av sin passande storlek, sin tillgänglighet, sin extrema fattigdom och för att många olika befolkningsgrupper var representerade i samhället. Otjivero speglade många fattiga samhällen i Namibia. Otjivero hade även dåligt rykte bland lokala bönder som en grogrund för kriminalitet.
Otjivero-Omitara ligger ca 100 kilometer öster om Windhoek. Människor (i för- sta hand friställda jordbruksarbetare) började slå sig ner i markockupantlägret Otjivero ca 5 km från Omitara år 1992. Efter självständigheten 1990 hade man slutat tvångsförflytta människor, trots klagomål från de kommersiella bönderna, och de fick lov att bosätta sig på den statligt ägda marken.
Ett av områdets särdrag är närheten till en stor dammanläggning som tillhanda- håller vatten åt staden Windhoek och kringliggande områden. Till skillnad från de flesta andra har folket i Otjivero gratis tillgång till vatten, men de är fattiga, saknar tillgång till jord, är utsatta för sjukdomar som tuberkulos, hiv och aids och kämpar för att överleva som livskraftigt samhälle.
Bosättningens utveckling har varit kontroversiell ända sedan starten. Den relativt lilla byn saknar ytor där människor kan ordna egen försörjning eftersom boskaps- och jaktrancherna i området har inhägnat sina ägor, vilket har lett till att majoriteten
namibia – ett pilotprojekt med inkomststöd för alla
av folket bara har en plats att bo på. Med tiden byggde regeringen en skola och en klinik men det har varit ständiga konflikter med områdets kommersiella bön- der på grund av tjuvjakt, markintrång och insamling av ved. Följande citat från Willemina Gawises, ensamstående mor till tre barn, belyser den desperation och yttersta fattigdom som människor i Otjivero levde i före inkomststödet:
”Arbetslösheten är ett stort problem och vi har inte pengar att resa till Gobabis el- ler Windhoek för att söka arbete. Jag har tre barn i åldrarna 10 år, 13 år och 7 må- nader. Jag vet inte var fadern är och jag har varken jobb eller pengar att sätta dem i skola. Jag och mina tre barn är beroende av mina arbetslösa föräldrar för mat och husrum. Ibland önskar jag att jag vore död eftersom jag inte står ut med det här li- vet längre. Jag förväntas försörja och skydda mina barn och mina föräldrar men jag klarar det inte. Livet här är mycket tufft. Vi lever i fattigdom utan framtidshopp.”
Man antog att om ett grundläggande inkomststöd skulle få positiv effekt i denna ogästvänliga och farliga miljö skulle man kunna nå minst lika stora framgångar i andra delar av landet.
Pilotprojektet utformades så att alla invånare i Otjivero under 60 år fick 100 na- mibiska dollar per månad från januari 2008 till december 2009. Stödet var inte kopplat till några villkor och gavs till 930 invånare. Stöd till barn och ungdomar under 21 år utbetalades till en vårdnadshavare, oftast modern.
Pilotprojektet finansierades genom donationer från individer, församlingar och kyrkor samt nationella och internationella organisationer. Det stora stödet gjorde det möjligt för BIG-koalitionen att driva pilotprojektet i två år och därefter ge ett ”övergångsbidrag” som stöd till samhället.