Folkpensioner var startskottet för kontanta sociala transfereringar i Europa i bör- jan av 1900-talet och i Brasilien och södra Afrika under 1990-talet. På många sätt utgör de den politiskt mest gångbara formen av social trygghet eftersom vi alla hoppas bli gamla och själva kunna få en sådan social trygghet. Många av oss har dessutom föräldrar eller morföräldrar som behöver stöd och en folkpension mins- kar därmed vår egen börda. Folkpensioner är alltså politiskt populära eftersom de betraktas som något alla kan dra nytta av – inte bara välgörenhet eller något en- dast för de extremt fattiga. De är även populära eftersom de undgår två vanliga in- vändningar från medelklassen: att bidrag skapar beroende och innebär slöseri med resurser. Kontantstöd avfärdas nämligen ibland av dem som har det bättre ställt som något som skapar en bestående beroendekultur och de brukar därför kräva någon form av ”utfasningsstrategi”, vilket ålderspensioner givetvis har eftersom de upphör när människor dör. Rika människor hävdar dessutom ofta att fattiga slösar bort pengarna, men denna nedsättande attityd gäller i allmänhet inte mot äldre människor som har arbetat hela livet och får slösa bort sina pengar om de vill. I praktiken slösas pengarna inte alls bort utan delas gemensamt inom familjen. Därför spelar det mindre roll vilken typ av bidrag det handlar om. Till exempel kommer såväl pensioner som familjebidrag och barnbidrag barnen till del. Över- gången till mer allmänna kontantstöd är dock ofta svår. De mer välbeställda bru- kar anse att de förtjänar sin ställning och skyller därmed, om än indirekt, fattig- domen på de fattiga själva. Om fattigdomen endast berodde på att fattiga saknade pengar skulle de välbeställdas (till exempel författarna till denna bok) ställning kunna ifrågasättas. Det finns dock skillnader i inställning, särskilt om man jämför över Atlanten.
Olika synsätt, olika metoder
Internationella opinionsinstitut ställer ibland samma fråga i flera länder, och mel- lan 1995 och 2000 frågade de ”varför finns det enligt din mening människor i
välfärdssamhället sverige som förebild – möjligheter och lärdomar
detta land som lever i nöd?” (World Values Survey).I Sverige svarade endast 22 procent att det berodde på att fattiga människor var lata eller saknade viljestyrka medan 78 procent angav orättvisor i samhället som orsak. I andra europeiska län- der och länder i Syd, till exempel Brasilien och Sydafrika, fick man liknande svar. I USA däremot skyllde 61 procent på de fattiga och endast 39 procent på orättvisor i samhället.
Dessa svar återspeglar hur mycket vanligare det är med kontanta sociala transfere- ringar i Europa medan man i USA förlitar sig på välgörenhet och stigmatiserande metoder, exempelvis matkuponger. Enligt beräkningar utförda av OECD (Hanlon, Barrientos & Hulme, 2010) använde Sverige år 2005 14 procent av BNP till so- ciala transfereringar och detta minskade fattigdomen med 80 procent medan USA endast använde 8 procent, vilket minskade fattigdomen med endast 35 procent (Sverige är förresten inte det mest generösa landet: Frankrike, Österrike och Tysk- land lägger 16-18 procent av BNP på sociala transfereringar).
Nyliberalismen och Chicagoskolans marknadsliberala teorier som växte fram på 1970-talet var i mycket hög grad grundade i den amerikanska inställningen att fat- tiga har sig själv att skylla för sin nöd. Det var en tid då ”greed is good”-tänkandet dominerade: de rika var inte bara förtjänta av sitt välstånd. Man spred också det tilltalande budskapet att det var bra att sträva efter rikedom eftersom överflödet skulle ”sippra ned” och hjälpa de fattiga (”trickle down”). De internationella fi- nansiella institutionerna Världsbanken och Internationella valutafonden har dess- utom sina säten i Washington och de påverkades därför mycket av det amerikan- ska idéklimatet, vilket ledde till att de tog till sig nyliberalismen och började arbeta hårt med att driva igenom dess idéer.
”Trickle down”
Efter kalla krigets slut accepterade många biståndsgivare de internationella finan- siella institutionernas linje och villkorade biståndet med att mottagarna skulle följa olika program från Internationella valutafonden och Världsbanken. Dessa inne- höll i sin tur hårda villkor om minskade utgifter för sjukvård, utbildning och so- ciala program, stopp för subventionering av jordbruket och privatiseringar. Staten tvingades upphöra med all inblandning i ekonomin och istället försöka locka till sig utländska investerare.
Peter Townsend (2009), ledande expert på barnfattigdom, skrev strax före sin död år 2009: “Mäktiga Världsbanken har planterat den nyliberala ideologin hos re- geringar, företag och konsumenter och hjälpt till att försvaga staten och förstärka den ekonomiska ojämlikheten och fattigdomen. (...) Banken förespråkar en kata- strofal politik, till exempel sin ynkliga och ytliga fattigdomsbekämpning, tillämpar asociala, diskriminerande villkor och har endast begränsad erfarenhet av, och små
välfärdssamhället sverige som förebild – möjligheter och lärdomar
resurser till, att investera direkt i arbeten, tjänster och människor”. Han uppma- nade dessutom Världsbanken ”att implementera en ny strategi för social utveck- ling som bör inkludera skapandet av nya arbeten, nya skattesystem, organiserad internationell planering, ansvarigt ledarskap, social trygghet och andra offentliga tjänster”.
Redan i början av 1990-tal växte bevisen för att modellen inte fungerade och den presenterades allt oftare som något man var tvungen att sätta sin tillit till: resul- taten skulle komma så småningom. Vid slutet av 1990-talet stod det emellertid klart att så inte var fallet. Biståndsgivarna fortsatte att lyssna till budskapet från Washington, och de fattigaste länderna hade inget val. Några större länder i Syd som inte var beroende av bistånd, med Mexiko, Brasilien och Sydafrika i spetsen, kunde dock utmana de rådande föreställningarna.
Ett grundläggande antagande från de länder i Syd som införde olika former av so- ciala transfereringar var att man kunde lita på att de fattiga skulle använda peng- arna på ett klokt sätt. Det innebar en så kraftig utmaning mot den nya tron på gi- righet och nyliberalism att det internationella samfundet krävde detaljerade studier och varje gång en sådan studie visade att kontantstöd fungerade begärde man fler studier. Resultatet var att när vi började skriva en bok om kontantstöd, Just Give Money to the Poor (Hanlon m fl, 2010), fanns det redan en mängd studier utförda av framstående forskningsinstitut och universitet, och alla visade samma resultat.
dela inom familjen
I allmänhet ger studier om konstantstöd en samstämmig bild. Hur bidragets of- ficiella utformning än ser ut (ålderspension, barnbidrag eller familjebidrag) delar man pengarna inom familjen, och det är barnen som gynnas mest. Normalt läggs halva bidraget på mat, och då inte bara på mer mat utan även på en mer varierad och näringsrik kost. Den näst största delen går direkt till barnen, främst i form av skor, kläder och skolrelaterade utgifter. Slutligen investerar man en del för att försöka öka inkomsten, i till exempel gödsel, bättre utsäde, fler varor att sälja eller resor för att hitta arbete.
Brist på pengar och därpå följande matbrist är den främsta orsaken till undernä- ring. Därför är minskad barnadödlighet och minskad undernäring viktiga fram- gångsindikatorer för kontantstöd. Studier utförda i Brasilien, Mexiko, Nicaragua och Sydafrika visar en dramatisk minskning av den kroniska undernäringen hos barn. Måttet för undernäring är hämmad tillväxt och barn som lever i hushåll som får kontantstöd blir längre. Under barnets två första levnadsår sker en kritisk mental och fysisk utveckling som inte går att kompensera senare i livet. Hos barn som växer upp i hushåll som får kontantstöd ser man förbättrad mental och fysisk utveckling. Skolresultaten är bättre både för att barnen börjar skolan med bättre
välfärdssamhället sverige som förebild – möjligheter och lärdomar
mental utveckling och för att de slipper gå hungriga till skolan och somna under lektionerna. Barn i hushåll som får kontantstöd missar färre dagar i skolan, både för att de är friskare och för att föräldrarna inte behöver dem hemma som arbets- kraft. Detta gäller såväl hushåll med pensioner som med formella barnbidrag. Sociala transfereringar bidrar alltså i hög grad till att minska den generations- överskridande fattigdomen i Syd, precis som tidigare i Sverige. Barn från fattiga hushåll utvecklas till friskare och bättre utbildade vuxna med minskad risk för egen fattigdom.