trygghetssystem ska se ut, utifrån landets historiska, politiska och ekonomiska förutsättningar. FN:s uttolkning av rätten till social trygghet och rättighetsperspek- tivets principer kan dock ge god vägledning i utformningen av systemen.
Respekten för människans värde utgör grunden för de mänskliga rättigheterna. Det mest grundläggande kravet på sociala transfereringar är därför att de bidrar till att människors värdighet upprätthålls. Systemen får inte ytterligare stigmati- sera utsatta och fattiga människor. De får inte heller genomföras på ett sådant sätt att de riskerar att försämra människors möjlighet att försörja sig själv.
Villkorade eller icke-villkorade stöd?
Sociala transfereringar kan antingen vara villkorslösa eller villkorade, det vill säga kräva någon form av motprestation från mottagaren. Särskilt i de latinamerikan- ska länderna är bidragen ofta villkorade, till exempel med krav på att föräldrar ska vaccinera sina barn eller skicka dem till skolan.
Ur ett rättighetsperspektiv är svaret enkelt: sociala transfereringar bör alltid vara villkorslösa. Den mänskliga rättigheten till en minimiinkomst är villkorslös, upp- fyllandet av rättigheter får inte villkoras av mottagarens beteende. Att villkorande är problematiskt blir tydligt om man frågar sig vad som ska hända om de tänkta mottagarna inte uppfyller kraven. Ska de utestängas ur systemet då? Riskerar detta att leda till otillåten diskriminering? Hur påverkar det barnens rättigheter? För- visso främjar det barns rättigheter att få tillgång till skolgång, vaccination och sjuk- och hälsovård, men om familjen fråntas kontantstöd drabbas barnen hårt.
Behovsprövade eller generella bidrag?
System för sociala transfereringar kan antingen vara behovsprövade eller gene- rella, det vill säga ges till hela befolkningen eller vissa kategorier (till exempel alla barn eller alla äldre). Behovsprövade bidrag är administrativt krångligare eftersom man måste ha metoder för att välja ut vilka som ska få stöd, och de blir därmed
sociala trygghetssystem stärker de mänskliga rättigheterna
dyrare att förmedla. I gengäld är totalkostnaden i allmänhet mycket mindre för behovsprövade stöd, eftersom färre människor får tillgång till dem.
Behovsprövning kan vara förenligt med rättighetsperspektivet, under förutsätt- ning att kriterierna för vilka som är berättigade till bidrag inte är diskriminerande. Risken man tar är att människor som egentligen är berättigade till stöd utesluts. Urvalskriterierna måste därför vara tydliga, enkla och öppet tillgängliga, och det måste gå att få ett negativt beslut överprövat. Enkla system minskar också risken för korruption. Om människor själva lätt kan ta reda på om de har rätt till ett visst bidrag minskar till exempel risken för att lokala myndighetsrepresentanter manipulerar utbetalningar.
Behovsprövade system tenderar inte bara att vara mer komplicerade, de kan också bidra till konflikter i samhällen. Detta gäller även system då lokalsamhällena själva ska identifiera vilka som är de mest utsatta och som behöver stöd. Det kan leda till konflikter kring vilka som väljs ut att få stöd och ifrågasättande av varför andra inte får det. I det pilotprojekt som genomfördes i Namibia (se Haarmans artikel) bidrog det faktum att alla fick ett kontantstöd till att stärka relationerna i samhäl- let och att det lokala samarbetet fungerade bättre.
Deltagande
Utformningen av sociala trygghetssystem och, inte minst, ersättningsnivåerna har stor betydelse för stora delar av befolkningen. De är därför ofta centrala frågor i ett lands politiska debatt, och i den meningen är det folkliga deltagandet i utform- ningen av sociala trygghetssystem grundläggande.
De länder som ännu inte har något nationellt trygghetssystem eller bara ett begrän- sat sådant, bör involvera sin befolkning redan då de börjar planera uppbyggnaden eller utbyggnaden av ett system. ESK-kommittén påpekar att deltagandeprocesser är särskilt relevanta om staten har för små resurser för att uppfylla minimikraven för sociala trygghetssystem. I de fallen bör befolkningen ges möjlighet att genom konsultationer på olika nivåer påverka vad systemet ska innehålla i ett första ske- de. Oavsett hur beslutsfattandet ser ut traditionellt måste både kvinnor och män inkluderas. Det är viktigt att garantera deltagande för alla särskilt utsatta grupper som ofta är uteslutna från traditionella beslutsforum.
Det kan också vara värdefullt att involvera organisationer från det civila samhäl- let i sådana konsultationer, då dessa ofta har erfarenhet av att arbeta direkt med utsatta grupper. I flera länder har organisationer från civilsamhället genomfört pilotinsatser för sociala transfereringar, vilket ger användbara erfarenheter. Deltagande bör inte enbart prägla planeringsprocessen utan även genomförande
sociala trygghetssystem stärker de mänskliga rättigheterna
och uppföljning. Enligt ESK-kommittén ska staten själv kontinuerligt följa upp att uppfyllandet av rätten till social trygghet går framåt. I denna uppföljning, som kan ske genom utvärderingar, kan befolkningen ha en roll, liksom organisationer från det civila samhället. Deras åsikter om hur systemet fungerar kan vara viktiga för att fortsätta utveckla och förbättra det på olika sätt.
Ansvarsutkrävande och transparens
Alla rättigheter måste kunna utkrävas. För sociala trygghetssystem gäller det att enskilda till exempel måste kunna överklaga beslut som gäller social trygghet. Rättspraxis på det området har drivits framåt av fall på både nationell nivå och i regionala forum för mänskliga rättigheter, där enskilda har överklagat att de inte fått tillgång till en social rättighet, till exempel för att de eller en anhörig har hiv eller aids.
Även om ett system är privat måste det finnas möjlighet att kunna överklaga om man till exempel nekas att gå in i ett avgiftsbaserat system.
Ansvarsutkrävande relaterar också till frågor om transparens. Ett system för social trygghet måste vara enkelt, överblickbart och förståeligt för enskilda. Reglerna måste vara så enkla att förstå att människor lätt kan ta reda på om de har rätt till olika stöd. Det ska också vara möjligt att få information om hur pengar fördelas inom systemet och om vissa befolkningsgrupper gynnas.
Sociala trygghetssystem måste vara pålitliga. För att kunna planera sin ekonomi måste rättighetsbärarna kunna förlita sig på att utbetalningarna görs när de ska. De måste också veta att reglerna följs och att de inte godtyckligt kan uteslutas från systemet från en dag till en annan.
Icke-diskriminering
Icke-diskriminering är ett centralt kriterium vid utformningen av sociala trygghets- system. De måste omfatta befolkning som bor både på landsbygd och i städer. De måste omfatta män och kvinnor och de etniska grupper som finns inom landet. Systemen måste också omfatta funktionshindrade, migranter och aidssjuka, för att nämna ytterligare några grupper som riskerar att diskrimineras.
Det måste alltså finnas möjlighet för alla att få tillgång till sådana system, även om man inte har en formell anställning eller om man bor på landsbygden. Ett avgörande problem med de sociala trygghetssystem som finns i många utveck- lingsländer idag är att de utgörs av socialförsäkringar som är avgiftsbaserade och i regel enbart omfattar dem som har formell anställning. På så vis utestängs ofta stora befolkningsgrupper.
sociala trygghetssystem stärker de mänskliga rättigheterna
Trots att social trygghet är en mänsklig rättighet är det ännu en minoritet av värl- dens befolkning som har tillgång till något socialt trygghetssystem. Totalt räk- nar man med att bara cirka 20 procent av världens befolkning i arbetsför ålder (och deras familjer) har effektiv tillgång till en övergripande social trygghet (ILO, 2010). Framför allt är det många låg- och medelinkomstländer som helt saknar eller bara har begränsade sociala trygghetssystem.
Det är ofta landsbygdsbefolkningar, kvinnor och ursprungsbefolkningar som för- sörjer sig inom den informella sektorn och därmed är uteslutna. På landsbygden finns dessutom ofta begränsad tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård. Ur- sprungsbefolkningar kan, även när de är formellt inkluderade, i praktiken vara utestängda om systemen inte tar hänsyn till deras traditioner och sedvänjor. Ur- sprungsfolk som lever i traditionella samhällen kan till exempel uteslutas från att ta emot betalningar om de görs på formella utbetalningsställen som banker eller myndighetskontor. Det sätt på vilket utbetalningarna görs kan också vara diskri- minerande.
Empowerment – egenmakt
Strävan efter att stärka människors möjligheter att kunna utkräva sina rättigheter – stärka deras egenmakt – är en viktig aspekt av det rättighetsbaserade arbetet. Detta innebär både att människor har kunskaper om sina rättigheter och att de har självtillit och vågar göra sin röst hörd i samhället och kräva dessa rättigheter. De utvärderingar som beskrivs i andra delar av denna skrift tyder på att sociala transfereringar har en direkt effekt på fattigas egenmakt. Kontanta stöd tycks ge fattiga människor en plattform för att själva börja ta makten över sina liv. De kan i ökad utsträckning planera månad för månad; de vet att de kan betala sina barns skolgång, de kan klara vissa kostnader för hälso- och sjukvård eller ta sig till hälsokliniker. De har råd att ta en buss för att kunna sälja varor, söka ett jobb eller göra andra saker som låter dem ta makten över utvecklingen av sina egna och sina familjers liv. Naturligtvis räcker inte kontantstöd för att människor ska ha egenmakt, men det kan vara en del i en strategi för att öka fattiga människors möjligheter att själva kunna styra sina liv.
En viktig förutsättning för att kontanta stöd eller andra sociala rättigheter ska bidra till att öka egenmakten är att de betraktas som rättigheter och inte som all- mosor eller gåvor från välvilliga politiker eller tjänstemän.