Den mån i vilken bristen på jämställdhet – som bidragande orsak till fattigdom och utsatthet – har påverkat utformningen av sociala trygghetssystem varierar kraftigt länderna emellan men har oftast varit mycket liten. Två viktiga undantag är Es- tancias, Mexikos program för subventionerade daghem som syftar till att direkt öka antalet lönearbetande kvinnor genom att stödja dem i deras omsorgsansvar, och Challenging the Frontiers of Poverty Reduction (CFPR), ett program i Bang- ladesh för överföring av tillgångar, vars mål är att främja kvinnors ekonomiska och sociala självbestämmande: ”Situationen för fattiga kvinnor på landsbygden kan förbättras genom att man skapar möjligheter till entreprenörskap – ett av de viktigaste sätten att genom CFPR-programmet förbättra livsvillkoren för extremt fattiga människor. Detta kan dock endast uppnås om möjligheten för kvinnor att fatta beslut inom hushållet förbättras, om de får möjlighet att röra sig och kom- municera i det offentliga rummet och kan förvärva kunskaper och färdigheter som minskar deras utsatthet” (BRAC, 2009:4).
Förstärka eller förändra kvinnors roller
Inget av de andra programmen som undersökts har uttryckligen eller systematiskt integrerat kvinnors självbestämmande eller satt upp en mer allmän förändring av relationerna mellan könen som huvudmål. I vissa fall har den enda genushän- syn som tagits varit att man har inkluderat kvinnor i programmets målgrupp, i andra fall har genusperspektivet saknats helt och hållet. Denna försummelse av jämställdhetsmål har resulterat i en snäv föreställning om kvinnors utsatthet och fokus på att stödja kvinnor i deras omsorgs- och hushållsansvar (till exempel att
öka jämställdheten i sociala trygghetssystem
utse dem till mottagare för kontant- eller in natura-stöd) och/eller på att begränsa kvinnors deltagande i ekonomin till sektorer med låg tillväxt och små inkomst- möjligheter. I stället borde man utmana den rådande ojämlika arbetsfördelningen i hemmet och kvinnors låga status och ge dem möjlighet att skaffa de färdigheter som krävs för att ta sig in i nya tillväxtsektorer.
Men det finns också flera viktiga exempel på att man tagit hänsyn till genusfrå- gor. Vissa kontantstöds- och subventionsprogram har inkluderat stöd till utbild- ning av flickor och även förbättrat tillgången till hälso- och sjukvård och annan grundläggande samhällsservice. Vissa program som är inriktade på att stimulera deltagandet i ekonomin (beredskapsarbete, överföring av ekonomiska tillgångar och subventionerade daghem) försöker angripa bristen på jämställdhet genom att stödja kvinnors deltagande i ekonomiska aktiviteter och deras rätt till jämlika lö- ner genom tydliga kriterier och kvoter. De fokuserar dock ofta på traditionella kroppsarbeten som endast kräver låg eller ingen utbildning snarare än att erbjuda kvinnor nya färdigheter så att de kan ta bättre betalda jobb.
CFPR-programmet i Bangladesh är delvis inriktat på att öka kvinnors förmåga att ta ekonomiskt produktiva arbeten och erbjuda intensivutbildningar som förbättrar kvinnors kunskaper och färdigheter (främst vad gäller boskapsskötsel). Programmet erbjuder dock kvinnor få möjligheter att lära sig nya färdigheter för att kunna ta steget över till tillväxtsektorer på landsbygden eller i städer. Detsamma gäller be- redskapsarbeten i Etiopien och Indien.
I flera av de undersökta programmen konstateras det dock, åtminstone till viss del, att sociala risker (till exempel ojämlik arbetsfördelning i hemmet och otillräckligt socialt stöd för omsorgsarbete) kan hindra kvinnor från att delta i ekonomiska aktiviteter (och i fallet Mexiko gäller det även ensamstående män). De erbjuder därför alternativa barnomsorgslösningar. Både Indiens och Etiopiens program för beredskapsarbete omfattar barnomsorg och Etiopiens går steget längre genom att erbjuda flexibla arbetstider för kvinnor.
Tid och självbestämmande
Genom att erbjuda kvinnor i hushåll med brist på arbetskraft direkt stöd (kontant- eller livsmedelsstöd) istället för lönearbete under och efter graviditeten erkänner man förekomsten av livscykelbunden utsatthet. Dessutom skapar man i vissa fall gemensamma resurser som minskar kvinnors tidsfattigdom (till exempel ved- och vattenresurser närmare byn) och/eller kompenserar för sådan brist på arbetskraft som normalt drabbar kvinnoledda hushåll genom att man låter beredskapsarbe- tare arbeta på kvinnoledda hushålls privata åkrar.
öka jämställdheten i sociala trygghetssystem
antagandet att om man överför ekonomiska resurser till kvinnor, genom antingen lönearbete eller kontant- eller in natura-stöd, så ökar automatiskt deras självbe- stämmande och beslutsmakt inom och utanför hushållet. Få program prioriterar en förändring av förhållandena inom hushållen för att se till att de ökade hus- hållsinkomsterna fördelas effektivt och inte har negativ inverkan på de rådande könsrelationerna eller på arbetsfördelningen i hemmet.
Juntos i Peru och CFPR i Bangladesh är viktiga undantag eftersom de kombinerar
kontantstöd och överföringar av tillgångar med ett tydligt fokus på att uppfylla en rad ekonomiska och sociala mål. Dessa mål vill man uppnå genom komplet- terande program och tjänster, och man placerar därmed social trygghet i ett större sammanhang av social rättvisa inriktat på att stärka kvinnors rättigheter och med- borgarskap. Juntos i Peru kräver att alla födslar registreras, vilket särskilt gynnar kvinnoledda hushåll som har haft svårt att få tillgång till offentliga tjänster och program då de ofta har saknat identitetshandlingar. Både Juntos och CFPR är dess- utom kopplade till tjänster och program som syftar till att angripa könsrelaterade, sociala risker, inklusive könsbaserat våld och för tidiga giftermål, och öka med- vetenheten kring vikten av en mer jämlik fördelning av ansvaret för hushålls- och omsorgsarbete. Detta är avgörande faktorer för att förbättra genomslagskraften för kärnprogrammens mål, anser man.
Därtill har vissa program försökt främja kvinnors deltagande i ledande roller i programmen och på offentliga möten för att öka programmens genomslagskraft. Till exempel i Indien rekommenderas det i riktlinjerna för lagen om beredskapsar- bete (MGNREGA) att kvinnor representeras i forum för social revision (en sorts granskningsmekanism på gräsrotsnivå). I Etiopien finns det liknande föreskrifter om att 30 procent av deltagarna i diskussioner på bynivå ska vara kvinnor. Juntos i Peru går ett steg längre genom att utse kvinnor till representanter som ska fungera som länk mellan de som implementerar programmet och de som får stöd.