Som vi har sett ovan har utvecklingen av välfärdsstaten påverkats av luthersk teo- logi. Den teologiska hållningen är att Gud inte behöver några goda gärningar. Gud behöver inte blidkas och i förhållande till Gud är människan fri. Kontakten mellan Gud och människa sågs länge inom reformatorisk teologi som relationen mellan en god far och hans barn. I tillit handlar det om att ta emot Guds goda gåva – för- låtelsen – men också alla andra goda gåvor i livet. Eftersom livet ständigt innebär mer krav från medmänniskan än vad någon kan leva upp till behöver människan höra förlåtelsens ord utifrån, sagda av någon annan. Gud behöver inga gärningar. Medmänniskan och världen behöver dem däremot.
Att slå vakt om välfärd för alla är ett naturligt lutherskt synsätt, både utifrån ska- pelsetron och utifrån evangeliets berättelser om Jesus som botade och upprättade människor där han gick fram. Idag är kyrkan kallad att fortsätta hans upprättande för hela världen.
Rättighetsperspektivet är idag en central del i kyrkans teologi och praktik. Sty- rande dokument har slagit fast att det internationella arbetet ska genomsyras av
kyrkan och välfärden
ett rättighetsperspektiv. Detta har också stort genomslag i församlingar och stift. Utifrån rättighetsperspektivet, men också utifrån det skapelseteologiska, evan- geliska och eskatologiska perspektiv som redovisas här, kan man hävda att Svens- ka kyrkan bör arbeta för att också människor i fattiga länder får ta del av en social trygghet och garanteras en materiell miniminivå och därmed ett värdigt liv för alla. Att vänta på Guds rike (det eskatologiska perspektivet) innebär att verka för den visionen här och nu.
Vilket ansvar har då församlingarna för välfärden i tider när statens ansvar tycks minska? Räcker det med en profetisk kritik mot brister i stat och kommun eller bör församlingarna tillhandahålla välfärdstjänster? Självklart har kyrkan också ansvar för kroppen och för hur kroppar behandlas. Hur detta ansvar bör gestaltas är emellertid inte självklart. Det är viktigt att inte hamna i nya former av paternalism, att någon annan fattar beslut över huvudet på den som berörs. Människors egna initiativ och kreativitet måste tas på allvar.
Kyrkan måste ständigt förhålla sig till nya utmaningar. Idag kritiserar teologer, hand i hand med neurofysiologer och läkare, alltmer uppdelningen mellan själ och kropp. Kyrkan talar om frälsning som helande av hela människan. Utifrån det perspektivet behöver vi vara öppna för ständigt nya möjligheter att göra livet mänskligare för alla.
efterord
Efterord
Efterord
Tanken på att ge generella och ovillkorade kontantbidrag kan vid en första anblick utmana: inte kan vi ge människor pengar direkt i handen. Biståndet har ju byggt på tanken att vi vill komma bort från människors beroende av allmosor. Men kontantbidrag och andra sociala transfereringar baseras på rättigheter, inte all- mosor. Utsatta människor har ur ett rättighetsperspektiv rätt till regelbundna och förutsägbara kontantbidrag. Studier visar att sådana bidrag inte passiviserar, utan ger människor med små ekonomiska resurser möjligheter att själva fatta beslut om sina liv och göra sina egna prioriteringar. Bidragen används generellt till att förbättra familjens mathållning, skicka barn till skolan och till investeringar för att öka familjens inkomster.
Diskussionen om sociala trygghetssystem utmanar biståndsorganisationernas ar- betssätt och identitet på ett mycket konkret plan. Hur har vi som biståndsgivare agerat hittills, och hur ser vi på fattiga människors förmåga att själva hantera pengar?
Vi är vana vid att genomföra eller finansiera projekt. I stället för att ge männis- kor pengar i handen, och ha tilltro till att de själva använder dem på bästa sätt, organiserar vi ofta aktiviteter och investeringar. Det kan vara bra för att bygga infrastruktur, introducera nya tänkesätt och ny teknik, men är kanske inte alltid det bästa sättet att nå de allra fattigaste och minska fattigdomen i dess mest kon- kreta uttryck.
Svenska kyrkan arbetar sedan många år för fattigdomsbekämpning genom att stödja partners arbete i utvecklingsländer. Utifrån diskussionen om sociala trygg- hetssystem kan vi se på det arbetet ur ett delvis nytt perspektiv. Inte minst ser vi den roll vi och våra partners har i relation till regeringarna: statens ansvar är grundläg- gande, och det civila samhällets roll är att på olika sätt bidra till att sociala trygg- hetssystem utvecklas och genomförs på ett sådant sätt att de verkligen gynnar de utsatta människorna.
Många av Svenska kyrkans samarbetspartner är involverade i detta arbete på ett sätt som vi inte alltid har uppmärksammat. Inte minst handlar detta om att på olika sätt hjälpa människor att ta del av de trygghetssystem som finns, slå larm om det förekommer korruption, eller att utifrån en lokal närvaro och kapacitet
efterord
medverka i genomförandet av trygghetssystem. För oss blir det nu viktigt att syn- liggöra detta arbete och tillsammans med våra partner fördjupa förståelsen av den roll de spelar och har potential att spela i relation till de statliga trygghetssystemen. Vilka möjligheter och vilka risker kan vi se?
En av det civila samhällets viktigaste uppgifter är att med opinionsbildning på- verka regeringens politik. Vi vet att kyrkor och kyrkorelaterade organisationer kan spela en viktig roll i diskussionen om sociala trygghetssystem. Flera av våra samar- betspartner har länge varit djupt involverade i den nationella debatten om sociala trygghetssystem. Sydafrikas kristna råd och organisationen Black Sash, båda sedan länge viktiga samarbetspartner för Svenska kyrkan, var till exempel redan för tio år sedan aktiva i diskussionen om ett allmänt inkomststöd i Sydafrika, den diskus- sion som fått sitt mest konkreta uttryck i pilotprojektet i Namibia som beskrivs i denna rapport.
En diskussion om sociala transfereringssystem blir lätt partipolitisk. Det är inte konstigt, eftersom utformningen av trygghetssystemen berör alla människor och alltid kommer att vara en central del av den politiska debatten. Men det behöver inte skymma den underliggande bilden av bred enighet om de sociala trygghets- systemens grundläggande betydelse i samhället. På samma sätt som beslutet om allmän folkpension fattades i bred enighet 1913, borde det hundra år senare kunna finnas en partiöverskridande enighet om att göra stöd till uppbyggnaden av sociala trygghetssystem till en central fråga i Sveriges bistånd. Eller varför inte, som en av författarna i denna skrift föreslår, om ett initiativ till kampanj för ett världsomfat- tande barnbidrag och en global folkpension?