I denna artikel diskuterar författarna Claudia och Dirk Haarman vilken roll ett allmänt, grundläggande inkomststöd kan spela för fattigdomsbekämpning och utveckling. Artikeln baseras på världens första pilotprojekt om grundläggande inkomststöd – Basic Income Grant eller BIG. Projektet genomfördes i byn Ot- jivero i Namibia, där alla under de två åren 2008 och 2009 fick ett ovillkorat kontantstöd på 100 namibiska dollar (ca 100 kronor) i månaden. Utvärderingen visar att kontanta bidrag har stor potential att minska fattigdom, genom att motverka undernäring och ohälsa och genom att stimulera lokal ekonomisk ut- veckling.13
Namibia är rikt på naturresurser som guld, diamanter, uran och fisk. Landets folk- mängd är liten, ca 2 miljoner. Trots det kämpar landet – 20 år efter sin självstän- dighet 1990 – för att förbättra levnadsförhållandena för majoriteten av befolk- ningen. Enligt den senaste officiella statistiken hade arbetslösheten ökat till över 51 procent år 2009 (Ministry of Labour and Social Welfare, 2009), en ökning med 13 procentenheter på två år. Andelen barn under fem år som är undernärda är 30 procent. Internationellt sett är detta en mycket hög siffra (Cullinan, 2010). Trots ökade offentliga utgifter inom hälso- och sjukvårdssektorn har mödradödlig- heten fördubblats under de senaste fjorton åren och ligger för närvarande på 449 dödsfall per 100 000 födslar (Cullinan, 2010). 60 procent av befolkningen lever under den internationella fattigdomsgränsen på 1 amerikansk dollar om dagen (Haarmann & Haarmann 2005:34). Situationen förvärras dessutom av att hiv är mycket utbrett – ca 20 procent av befolkningen är smittad. Trots att det finns ett offentligt finansierat behandlingsprogram har aids varit den främsta dödsorsaken i Namibia sedan 1995.
13 Artikeln bygger på forskningsresultaten från det första pilotprojektet och rapporten Making
the difference! The BIG in Namibia. Forskningen och rapporten var resultatet av ett projekt
bestående av flera forskare och författare, främst Herbert Jauch, Hilma Shindonola-Mote, Nicoli Nattrass, Mike Samson samt Claudia och Dirk Haarman. Artikeln använder sig av forsknings- resultaten och -rapporten. Vi uppmärksammar härmed tacksamt de andra författarnas bidrag till boken. För ytterligare uppgifter och bakgrundsinformation se:
namibia – ett pilotprojekt med inkomststöd för alla
Dessa indikatorer ger en bild av den fattigdom och de prövningar som det stora flertalet människorna i Namibia lever med. Därtill är gini-koefficienten14, ett mått på ojämlik inkomstfördelning, bland de högsta i världen. Enligt den senaste ut- vecklingsrapporten från UNDP (UNDP, 2010:154) ligger den på 0,743, vilket är högst i världen. Gini-koefficienten visar att det finns ansenliga tillgångar i landet men att fördelningen är mycket skev och endast kommer några få privilegierade till gagn medan majoriteten av folket kämpar för sin dagliga överlevnad.
Den demokratiskt valda regeringen som formats ur den tidigare befrielserörelsen har lovat att förbättra befolkningens levnadsförhållanden. De senaste 20 årens po- litik och åtgärder har dock inte lyckats rubba vare sig fattigdomen, arbetslösheten eller ojämlikheten. Utifrån erfarenheterna med pilotprojektet för grundläggande inkomststöd argumenterar vi i denna artikel för att ett sådant bidrag bör införas på nationell nivå eftersom det skulle kunna minska just dessa problem. Det är en relativt snabb och enkel metod för att nå ut till en majoritet av folket och förbättra deras villkor. Ett inkomststöd är dessutom ett sätt att omfördela landets egna re- surser så att de blir lite mer jämlikt fördelade, vilket skulle ge fördelar för alla.
idén om grundläggande inkomststöd – en bakgrund till
projektet
Under de senaste tjugo åren har idén om sociala transfereringar i form av kontant- stöd vuxit sig starkare. Kontantstöd kan beskrivas som ”en direkt utbetalning av pengar till människor i syfte att tillhandahålla någon form av social trygghet”. Det finns i grund och botten två faktorer som avgör kontantstödets natur:
1. Hur man fastställer målgruppen:
Med behovsprövning prövar man vilka som är ”i behov” av stöd genom att
till exempel titta på inkomster eller andra faktorer.
Allmänna eller generella kontantstöd betalas ut till alla inom en viss kategori
människor, som kan avgränsas geografiskt eller efter kön, ålder osv. 2. Tillämpning av villkor:
Villkorade stöd betalas endast ut när mottagarna gör vissa motprestationer,
till exempel att barnen skrivs in i skola eller får läkarvård.
Ovillkorade stöd betalas ut utan motprestationer, som till exempel i fallet med
allmänna ålderspensioner.
14 Ginikoefficient är ett ekonomiskt mått på ojämlikhet som visar hur inkomsterna är fördelade i en viss befolkning och har ett värde mellan noll och ett. Noll innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (dvs total jämlikhet) medan ett innebär total ojämlikhet. Länder som Sydafrika och Brasilien har ginikoefficienter på 0,578 respektive 0,55.
namibia – ett pilotprojekt med inkomststöd för alla
Fördelarna och nackdelarna med de olika sätten att utforma stöd debatteras allt- mer bland utvecklingsorganisationer och akademiker. De som förespråkar behovs- prövning säger att detta gör systemen billigare – och därmed lättare att finansiera – och garanterar att stödet endast går till dem som ”verkligen behöver det”. Deras största bekymmer är att stödet eventuellt tillfaller personer som kanske egentligen inte är i behov av det.
De som förespråkar generella stöd påpekar att behovsprövning kan leda till att personer som verkligen är i behov av stöd skulle kunna bli felaktigt uteslutna. Dessutom säger förespråkare för generella stöd att dessa är relativt enkla att ad- ministrera då de inte kräver någon stor byråkratisk apparat för behovsprövning. Därmed minskas också risken för korruption.
I debatten om huruvida stöden ska vara villkorade eller ovillkorade återfinns lik- nande argument. Idén om villkorade stöd grundar sig i övertygelsen att fattiga människor är fattiga på grund av egna dåliga beslut och att krav på motprestatio- ner därför kan utbilda dem och ge dem incitament att förbättra sin situation och lyfta sig ur fattigdomen.
De som förespråkar ovillkorade stöd ser istället fattigdomen mer som ett struktu- rellt problem som inte i första hand beror på individers dåliga val.
Idén om ovillkorade kontantstöd bygger på antagandet att människor själva vet bäst vad som ligger i deras intresse och att de i allmänhet handlar på det sätt som bäst gynnar dem själva och deras barns framtid. I ett allt mer pengabaserat sam- hälle ger ovillkorade kontantstöd ett visst mått av ekonomisk trygghet och nya möjligheter åt fattiga människor så att de kan delta i ekonomin.