I NSTITUTIONALISERING OCH INSTITUTIONELL FÖRÄNDRING

Institutionalisering betecknar den process där institutioner konstitueras (Jepperson, 1991).

Institutionalisering kan förekomma på olika nivåer. Som tidigare nämnts har det inom nyinstitutionalismen betonats att institutionalisering sker på en samhälls- eller interorganisatorisk nivå, vilken får konsekvenser för enskilda organisationer. Fokus för institutionaliseringen har till stor del således varit

organisatoriska fält, sektorer eller samhällsnivå (Powell & DiMaggio, 1991).

Man skulle också kunna hävda att en form av institutionalisering kan före-komma på organisationsnivå eller i andra specifika instanser vilka innefattar en grupp människor. Enligt Berger & Luckman (1966/2003) uppträder institutionalisering ”varhelst det förekommer en ömsesidig typifiering av handlingar av typer av aktörer” (Berger & Luckman 1966/2003, s 70) och skulle i princip kunna påbörjas med endast två individer inblandade. I praktiken skapas dock institutioner vanligtvis i större kollektiv. När en organisation tar till sig en idé, antingen i form av ett mode eller en på inter-organisatorisk nivå redan institutionaliserad idé, påbörjas en process som i ett översättningsperspektiv innebär att idén bearbetas och anpassas till den lokala kontexten. Processen kan stanna på ytan, aktualisera ett synsätt och till det kopplade handlingar under en begränsad period. Det kan också vara så att idén institutionaliseras och blir till ett förgivettaget tankesätt och handlings-mönster som fortlever inom organisationen.

Institutionaliseringen kan vara genomförd i olika grader. Hög grad av institutionalisering innebär ett starkt konformt beteende gentemot de sociala regler som institutionen omfattar (Tolbert & Zucker, 1996). I en antologi om nyinstitutionalism inom organisationsanalysen resonerar Jepperson (1991) kring temat utifrån hur sårbar en institution är mot sociala interventioner. Är sårbarheten låg är institutionaliseringsgraden hög och vice versa. Sårbarheten minskas exempelvis om institutionen stöds av andra institutioner samt allmänna principer och regler. Jepperson (1991) uttrycker det som att vara innesluten i ett ramverk av institutioner, där lång varaktighet, central placering av institutionen inom ramverket samt att institutionen är väl integrerad i allmänna regler och principer, innebär en starkare inneslutning och därmed en högre grad av institutionalisering. Vidare hävdar han att grunden av för-givet-tagandet har betydelse. Om institutionen omedvetet tas för given och därmed inte ifrågasätts eller om den hänförs till allmänna

”sociala lagar” är också sårbarheten mindre.

Vad är det då som institutionaliseras? En central aspekt som behandlas i den nyinstitutionella litteraturen är förhållandet mellan verbala uttryck och handling, vilket jag på olika sätt berört tidigare i kapitlet. Meyer & Rowan (1977) visar på att det kan finnas en diskrepans mellan fasaden, det vill säga talet om ett institutionaliserat synsätt som organisation anammat, och handlandet i organisationens praktik. Som en lösning på den konflikt som kan uppstå mellan vad som är lämpligast att visa utåt och det mest passande sättet att sköta den dagliga verksamheten, används begreppet särkoppling.

Brunsson (1998) beskriver i sin ”svampmodell”, hur talet om organisationen får balansera mellan vad som uppfattas som legitimt i omgivningen och hur den praktiska verksamheten i organisationen hanteras. Mazza et al (1998)

skiljer mellan etikett och modell, där etikett står för beteckningen och modell för innehållet. I den studie de genomfört var det etiketten som hölls konstant i spridningsprocessen, medan innehållet förändrades. Slutligen argumenterar Phillips et al (2004) för att institutionaliseringen är en språklig process, där diskurser formar institutioner, vilka ger ramar för handlandet i organisationer.

Dock påverkar handlandet i organisationer diskursen, genom att de tolkas och omformas till text. I genomgången av diskursbegreppet generellt är den nära kopplingen till den sociala praktiken en central komponent. Praktiken har ingång i diskursen och påverkar därmed vad som försiggår i den.

Institutionaliseringen kan alltså beröra både verbala uttryck och handling, men variationen kan vara större i handlingsdimensionen²⁸, särskilt i beaktande av översättningsperspektivet som beskrivits ovan. Detta gäller både om handlandet i organisationen berörs och hur resultatet blir i de fall som institutionaliseringen av en idé involverar handlandet i praktiken. När en idé väl institutionaliserats, är det inte säkert den berörs i någon större omfatt-ning i diskursen, eftersom idén ses som självklar och därför inte behöver vara föremål för förhandling²⁹ (Brunsson, 1998).

Som nämnts står institutionalisering för den process som skapar institu-tioner. I vilket stadium i processen kan då sägas att en institution bildats?

Czarniawska & Joerges (1996) antyder att idéer som överlever modets skiftningar får en institutionell status. Idéer sprids, tas upp av organisationer som tillsammans genom att följa dem skapar ett mode. Moden kan bli till institutioner när organisationer uthålligt håller fast vid en idé och väljer bort andra. Czarniawska & Joerges (1996) uttrycker sig på följande sätt då de klargör när en idé eller ett mode övergår till att bli en institution.

Generally, one might say that what remains unaffected, after one fashion has changed into another, acquires the status of institutionalized action, the more so the longer it survives. (Czarniawska & Joerges, 1996, s 38-39)

När en institution skapats behöver det inte innebära status quo för all framtid.

Jepperson (1991) identifierar fyra typer av institutionell förändring. Den första berör skapandet av institution som institutionaliseringsprocessen medför. Den andra är institutionell utveckling, där det sker en förändring och

28 Ett särskiljande mellan handling och tal är svår att göra i praktiken, där tal också ingår i handlingen. Till handlingsdimensionen hänförs här främst det som sker inom organisationen och hur det påverkar verksamheten/livet i organisationerna i olika avseenden.

29 Exempel på institutionaliserade ”idéer” är budgetering (Brunsson, 1998;

Johansson, 2002). Även idén om medarbetarsamtal skulle kunna betraktas som institutionaliserat i det svenska arbetslivet.

utveckling inom institutionens ram. Vid deinstitutionalisering eller avinstitu-tionalisering upplöses institutionen och det mönster av handlingar och tanke-sätt som den representerar och vid reinstitutionalisering ertanke-sätts en institution av en annan institutionaliserad form.