Lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

15.2 Utvecklingen av den rättsliga regleringen av alternativ- och komplementärmedicin och tidigare förslag till förändringar

15.2.1 Lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

I Sverige har det inte funnits något generellt förbud mot att utöva näringsverksamhet inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkten har varit att det är tillåtet för var och en att vara verksam på hälso- och sjukvårdens område. För att skydda allmänheten har dock näringsfriheten fått vissa inskränkningar på detta område. Tidigare har dessa begränsningar reglerats i 1915 års lag om behörighet att utöva läkaryrket, som sedan i aktuella delar ersattes av lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område – även benämnd kvacksalverilagen.

Genom 1960 års lag kom behandlingsförbudet att bli mera ut-sträckt än i 1915 års lag. Enligt den föredragande departements-chefen borde samhället inta en mera markerat negativ hållning till det som då benämndes kvacksalveri, än vad som tidigare ansågs motiverat. I den mån kvacksalveri tolererats på grund av brist på läkare eller svårigheter att nå läkare, ansågs dessa skäl ha minskat i betydelse. Det huvudsakliga skälet till att ett totalt förbud mot allt kvacksalveri då inte infördes, var att ett sådant förbud inom stora folkgrupper troligen inte skulle anses vara motiverat och inte res-pekteras.³ Ett totalförbud mot kvacksalveri skulle vidare, enligt departementschefen, kräva att all verksamhet på hälso- och sjuk-vårdens område som ansågs önskvärd – och som därför borde till-varatas – inordnades bland övriga erkända verksamhetsformer inom hälso- och sjukvården genom ett auktorisationssystem, tillsammans med kontinuerlig kontroll över de auktoriserade yrkesutövarnas verksamhet. Vid lagens tillkomst ansågs tiden inte mogen för ett sådant förfarande. I övrigt angavs i förarbetena till 1960 års lag att förbuden i lagen främst betingats av en strävan att så långt som möjligt eliminera de risker till liv och hälsa som ”osakkunniga” per-soners verksamhet på hälso- och sjukvårdens område innebar för dem som kom under dessa personers behandling.⁴

De förfaranden som omfattades av lagen var att mot ersättning undersöka annans hälsotillstånd eller behandla någon annan för

sjuk-3 Prop. 1960:141 s. 130.

4 a. prop. s. 31.

Gällande regler och tidigare förslag till förändringar SOU 2010:65

dom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller före-skriva någon åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte. I förarbetena anges närmare vad som avsågs med undersökning res-pektive behandling. Undersökningar av hälsotillstånd som inskränkte sig till en utfrågning av den hjälpsökande borde inte betecknas som en undersökning. När det gällde behandling var syftet med åtgärden avgörande. Därför ansågs även helt otjänliga åtgärder eller före-skrifter vara behandling, om syftet var att verka förebyggande, botande eller lindrande. Däremot kunde enligt förarbetena inte allmänna hälsoråd, utan samband med någon konkret eller befarad sjukdom, anses utgöra behandling i lagens mening. Med tillstånd som är jämförligt med sjukdom avsågs enligt förarbetena normala men besvärande förändringar i samband med graviditet, fysiologiska åldersförändringar etc.⁵ Från lagens tillämpningsområde undantogs den som hade behörighet att utöva läkaryrket eller som i sin hälso- eller sjukvårdande verksamhet var underställd Socialstyrelsens till-syn. Innehållet i nu gällande 4 kap. LYHS motsvarar i huvudsak regleringen i 1960 års lag. Genom införandet av patientsäkerhets-lagen tas förbudet för annan än hälso- och sjukvårdspersonal att tillhandahålla kontaktlinser bort. I övrigt överförs innehållet i bestämmelserna i LYHS oförändrade.

15.2.2 Alternativmedicinkommittén

I december 1984 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att utreda frågor som rörde den alternativa medicinens ställning i sam-hället. Kommittén antog namnet alternativmedicinkommittén och slutredovisade sitt arbete i augusti 1989 i fyra betänkanden:

- Huvudbetänkande från alternativmedicinkommittén (SOU 1989:60)

- Hälsohem (SOU 1989:61)

- Alternativa terapier i Sverige (SOU 1989:62) samt

- Värdering av alternativ medicinska teknologier (SOU 1989:63).

I huvudbetänkandet lämnade kommittén förslag till en lag om alter-nativmedicinsk verksamhet m.m., vilken avsågs ersätta 1960 års lag.

Kommittén framhöll att lagförslaget innehöll flera nyheter och menade att staten borde hålla sig neutral, när det gäller den

en-SOU 2010:65 Gällande regler och tidigare förslag till förändringar

skildes val mellan den etablerade och den alternativa medicinen.

Patienterna skulle, enligt kommittén som regel ha möjlighet att välja den behandling m.m. som han eller hon önskar och tror på, även om behandlingen ännu inte visats ha sådant värde att den god-tagits i hälso- och sjukvården. Kommittén framhöll att det inte kan vara en statlig uppgift att försvåra eller förhindra den alternativ-medicinska verksamheten i vidare mån än så långt det är praktiskt möjligt att förebygga uppenbara hälsorisker. Den viktiga frågan var i stället när det mer konkret fanns anledning för staten att ingripa mot en alternativmedicinsk behandling som den enskilde själv önskar få utförd. Kommittén ansåg att även om behandling var overksam, borde principen om människors rätt att fritt välja behandling res-pekteras. Kommittén intog således en i grunden positiv hållning till den alternativmedicinska verksamheten. Samtidigt konstaterade kom-mittén att statens övergripande ansvar för den enskildes säkerhet motiverade att den alternativmedicinska verksamheten inte lämnades helt oreglerad. Enligt kommittén borde det därför eftersträvas att sådan verksamhet i princip endast bedrevs av dem som hade en viss kompetens, i lagförslaget benämnd medicinsk basutbildning. Enligt lagförslaget skulle det införas bestämmelser om frivillig registrering för yrkesutövare med sådan kompetens. Kommittén framhöll att förslaget inte innebar något principiellt förbud att bedriva verk-samhet utan den angivna basutbildningen. I lagförslaget togs dock ett fåtal regler upp som begränsade möjligheterna för envar att utöva viss verksamhet på området.

Närmare om lagförslaget

Den föreslagna lagen skulle vara tillämplig på den som utövade alternativmedicinsk verksamhet och som inte omfattades av den då gällande tillsynslagen. Alternativmedicinsk verksamhet avsåg sådana åtgärder som syftade till att medicinskt förebygga, utreda eller be-handla sjukdomar och skador och som inte hade godtagits i hälso- och sjukvården.

Kommittén ansåg att man borde sträva efter att all alternativ-medicinsk verksamhet som utövades mot ersättning endast bedrevs av dem som har en viss adekvat utbildning. I syfte att stimulera en sådan utveckling föreslog man en bestämmelse som innebar att den som genomgått en av Socialstyrelsen godkänd medicinsk basutbild-ning, kunde ansöka om att registreras som alternativmedicinsk

Gällande regler och tidigare förslag till förändringar SOU 2010:65

yrkesutövare. Även den som kunde visa att han eller hon på annat sätt förvärvat motsvarande kompetens fick registrera sig. Den som blivit registrerad hade rätt att i sin marknadsföring använda beteck-ningen registrerad alternativmedicinsk yrkesutövare. Den medicinska basutbildning som kommittén föreslog syftade till att ge behandlarna kompetens att kunna göra en allmän bedömning av patientens hälsotillstånd och vid behov hänvisa denne till hälso- och sjuk-vården. Enligt förslaget skulle Socialstyrelsen få i uppdrag att fast-ställa kriterier för basutbildningen och pröva utövarnas kompetens.

Kommittén angav att det torde krävas en utbildning som mot-svarade omkring ett års heltidsstudier i den statliga högskoleutbild-ningen. Utöver denna utbildning, ansåg kommittén att det be-hövdes ytterligare kompetens i fråga om den specifika behandlings-metod som utövades. Yrkesutövarens kompetens inom detta om-råde kunde dock inte bli föremål för någon offentlig kontroll. Det fick i stället bli en sak för branschen, exempelvis genom intern auktorisation. I betänkandet diskuterade kommittén olika alternativ när det gällde vilken myndighet som skulle ansvara för registret över alternativmedicinska utövare. Kommittén bedömde det som möjligt att många människor skulle uppfatta registreringen som likvärdig med ett godkännande eller en sorts legitimation, varför registrering hos länsstyrelse eller Konsumentverket övervägdes i stället för hos Socialstyrelsen. Eftersom alternativmedicin syftar till att behandla människor ansågs det dock ligga mer nära till hands att välja Socialstyrelsen som därför förordades. Registreringen gav även en form av skydd av yrkestitel. Enligt lagförslaget fick nämligen ingen obehörigen ge sig ut för att vara registrerad alternativ-medicinsk yrkesutövare i verksamhet på hälso- och sjukvårdens om-råde. Den som bröt mot denna bestämmelse kunde ådömas ett bötesstraff.

Alternativmedicinkommittén skulle förutsättningslöst pröva vilka begränsningar av näringsfriheten som var nödvändiga på hälso- och sjukvårdens område till skydd för patienterna. Kommittén ansåg att de smittsamma sjukdomarna – både samhällsfarliga och anmäl-ningspliktiga – i princip måste uteslutas från behandling av alternativmedicinska utövare och andra som inte står under Social-styrelsens tillsyn. Riskerna med en utebliven eller fördröjd adekvat behandling av vissa sjukdomstillstånd ansågs så uppenbara att dessa sjukdomar inte kunde innefattas i den generella rätten för alter-nativmedicinska yrkesutövare m.fl. att ge behandling. Detta gällde

SOU 2010:65 Gällande regler och tidigare förslag till förändringar

domstillstånd. Kommittén föreslog att alternativmedicinska yrkes-utövare m.fl. inte skulle få behandla cancer, endokrina sjukdomar, systemsjukdomar samt psykoser, om inte patienten först haft kontakt med läkare. Behandling av akuta, livshotande sjukdomstillstånd samt sjukdomar hos gravida kvinnor föreslogs helt undantas från alter-nativmedicinsk behandling och annan behandling som inte står under Socialstyrelsens kontroll. Kommittén föreslog att förbudet mot användning av vissa bedövningsmetoder och radiologisk behandling skulle behållas, men att förbudet mot hypnos skulle tas bort.

Kommittén tog också upp frågan om behandling av barn och föreslog att alternativmedicinska utövare som genomgått basmedi-cinsk utbildning och registrerats i det register som kommittén föreslagit skulle få behandla barn över tre år. En förutsättning var dock att barnet hade regelbunden läkarkontakt och att läkaren hade vetskap om den alternativmedicinska undersökningen eller behand-lingen. Barnet eller vårdnadshavaren fick inte uppmanas att avstå från den behandling som läkare hade ordinerat. När det gällde ut-övare som inte var registrerade, föreslog kommittén att dessa inte skulle få behandla barn under femton år.

Den närmare regleringen av vilka sjukdomar och behandlings-metoder som skulle vara förbehållna hälso- och sjukvårdspersonal skulle enligt kommitténs förslag överlämnas till regeringen, eller efter regeringens bemyndigande till Socialstyrelsen.

Enligt lagförslaget skulle Socialstyrelsen ha ansvaret för tillsynen över att lagen efterlevdes samt för föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen. Den som bröt mot bestämmelserna i lagen rörande inskränkningar i verksamhet på hälso- och sjukvårdens område kunde dömas till böter. Enligt kommittén hade dock det straffbelagda området här givits en betydligt snävare omfattning än gällande rätt. Enligt kommitténs mening borde det skydd för farlig verksamhet som ges i 3 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken vara tillräck-ligt.

15.2.3 Den fortsatta behandlingen av