Människans plats i senmodern tid

#FHSFQQFU
QFSTPO
J
TFONPEFSO
UJE

Människans plats i senmodern tid

8OULFK%HFNKDULÀHUDDYVLQDE|FNHUDQYlQWEHJUHSSHWsociala institutioner för att tolka sin samtid.¹⁹ Med begreppet menar han de gemensamt överenskomna insti-tutioner som styr sin samtids förhållande till kunskap, moral och estetik.

Fram till mitten på 1950-talet fanns en dominerande föreställning om de so-ciala institutionerna som Beck kallar den första moderniteten och som styrdes av industrisamhällets och det eviga framstegets värderingar. Denna föreställning vi-lade på fyra antaganden som krackelerade i mitten av förra seklet.

Det första antagandet utgick från att samhället var organiserat i nationalsta-ter. Det andra att samhället vilade på självlegitimerande kollektiv, det tredje att ett gott samhälle är ett samhälle utan arbetslöshet. Det fjärde antagandet innebar att det fanns en skillnad mellan natur och samhälle.

$QOHGQLQJHQWLOODWWEU\WSXQNWHQLQWUlɱDGHYLGPLWWHQDYI|UUDVHNOHWYDUDWW

nationalstaterna ifrågasattes genom en ekonomisk, social, kulturell och politisk JOREDOLVHULQJ,QGLYLGHQ¿FNVW|UUHEHW\GHOVHI|UGHVRFLDODLQVWLWXWLRQHUQDPHGDQ

de självlegitimerande kollektiven och arbetsorganisationens fragmentering om-intetgjorde tron på den fulla sysselsättningen. Gränsen mellan samhälle och natur luckrades upp allt mer av gen- och nanoteknik.

För att förstå hur denna brytning kan undersökas och tolkas i ett framtidsper-spektiv, inför Beck begreppet UHÁH[LYPRGHUQLWHW.

Det handlar om skillnaden mellan två epoker i moderniteten – den enkla, LQGXVWULHOOD RFK GHQ UHGDQ VN|QMEDUD UHÀH[LYD PRGHUQLWHWHQ Ī«ī 2P PDQ

vill förkorta och förtäta den härmed förbundna bedömningen så mycket som möjligt, då kunde man med Kandinskys ord formulera saken så: ”Tidsåldern för både-och” upp- och avlöser ”tidsåldern för antingen-eller”. Men det vore

[19] bl a i Beck (1995), (2004).



– som sagt – alltför anspråksfullt, väl också alltför förhoppningsfullt, alltför visionärt (…) Ändå stämmer det: Dessa små ord – både-och – med sin till osyn-lighet gränsande anspråkslöshet innehåller nycklar till andra moderniteter.

(…) Att både-och bryter in kan leda till en renässans för antingen-eller i mot-modernitetens olika former – från esoterism, nya frälsningsläror och religiösa U|UHOVHU |YHU YnOG RFK QDWLRQDOLVP KlQ WLOO nWHUXSSOLYDQGHW DY ¿HQGHELOGHU

och krig²⁰

Det Beck vill varna för är att blanda samman analytiska med normativa utsagor.

+DQPHQDUDWWDQDO\VHQLVLJLQWHlUXQGHUODJI|UHQWURSnDWWHQUHÀH[LYPR-dernitet föder lyckoriken. Tvärtom, dess krav på ambivalens kan göra analysen outhärdlig i en kaotisk samtid.

Det som är intressant för min undersökning är Becks resonemang om begrep-pet individualisation. Med det begrepbegrep-pet vill Ulrich Beck visa att det för första gången i historien är den enskilda individen som är utgångspunkten för social reproduktion, med eller mot sin vilja.²¹

Individen som avskiljts från den första modernitetens traditionella, kollektiva, sociala struktur är den andra modernitetens sociala struktur. Det innebär att den lUHQÀ\WDQGHVWUXNWXUXWDQJLYQDJUXQGYlUGHQHOOHUJUlQVHUHIWHUVRPGHWLQWH

¿QQVJLYQDNROOHNWLYWEHVWlPGDYDOVLWXDWLRQHUPHGJHPHQVDPXWJnQJXWDQHQ-dast experimentella, normativa situationer.

Autenciteten, hur självet hanterar självet, står i centrum för individualisa-tionen. Eftersom globaliseringen är den enda ramen, kommer varje individ att EH¿QQDVLJLÀHUDPRWVWULGLJDNXOWXUHUVDPWLGLJWYLONHWLQQHElUHQNRQWLQXHUOLJ

översättningsprocess.

Eftersom valen blir individuella, blir konsekvenserna av gjorda val också indi-viduella, men utmaningen ligger i att söka sin egen autencitet genom att spegla sig i andra. Beck kallar det för en experimentell individualisation. Att förverkliga sig VMlOYI|UXWVlWWHUHWWI|UKnOOQLQJVVlWWWLOORPYlUOGHQ'HWNDQVNHSnWYnVlWWDWWEOL

en miniherkules och leva i ett socialt vaccum,²² eller bli en individ som är känslig för sociala förbindelser, en social entreprenör:

$QH[SHULPHQWZKRVHXOWLPDWHJRDOLVWR¿JXUHRXWKRZZHFDQOLYHWRJHWKHU

DVHTXDOVDQG\HWEHGLɱHUHQW²³

$WW¿QQDVLQHJHQYlJNUlYHUHWWHJHWUXPRFKHQHJHQWLGI|UDWWNXQQDXWYHFNOD

sina egna perspektiv. Detta kräver en självorganisation och ett självmedvetande. De sociala strukturer som sätter gränser är en traditionell arbetsorganisation och utbildning. Dessa institutioner är styrda av kontrollnormer, som reglerar all verk-samhet, medan en experimentell individualisation kräver frihet och grundläg-gande normer som ger säkerhet och mod att gå vidare.

För att ytterligare komplettera diskussionen, hämtar jag begreppet kulturell

[20] Beck (1995), s 13, 17. Beck refererar till en uppsats av Wassiliy Kandinsky med titeln

”und” från 1927.

[21] %HFNĪīVɱVHRFNVn(OLDVĪīVɱ

[22] VHRFNVn%DXGULOODUGĪīVɱRFK5LHVPDQĪīVRPGHQHQVDPPDLQGLYL-dens risk att bli ett objekt.

[23] Ibid. s. 89, ett citat från Alain Touraine.



friställning från den tyske kulturforskaren Thomas Ziehe²⁴,ÀHUDDYVHHQGHQNDQ

begreppet omfatta Becks individualisation. Ziehe liknar senmoderniteten vid en kulturell erosion, där traditioner och normer nöts ner. Det innebär att ett tradi-tionellt förhållande till arbete, familj, identitet förlorar sin giltighet, eller åtmins-tone blir ifrågasatt. Därför anser Ziehe att de som växer upp i senmoderniteten friställs kulturellt. De tappar förbindelsen med det som tidigare varit självklart kitt i samtidskulturen. Liksom Beck menar Ziehe att friställningen medför både befrielse och fångenskap. Frihet så till vida att unga människor får möjlighet till en VMlOYUHÁHNWLRQDWWGU|PPDRFKInGLVWDQVWLOOVLQHJHQVLWXDWLRQ'HW¿QQVRFN-så en större handlingspotential i senmoderniteten, vilken medför ansvar. För det tredje medför också friställningen en ökad individualisering, med större möjlighe-WHUWLOOHJQDYDO0HQLIULVWlOOQLQJHQ¿QQVRFNVnInQJHQVNDSHQsubjektivering som innebär ett stort behov av intimisering och närhet, en ontologisering som innebär ett behov av mening och sanning och en potentiering som kräver intensitet i käns-lor och handlingar.

$OOD SnYHUNDV Īī PHQ GHW ¿QQV VNlO DWW DQWD DWW GH XQJD J|U GHW VlUVNLOW

snabbt, tydligt och konsekvensrikt. Dels lever de i en rörlig och känslig livsfas, i vilken de sysslar med identitetsarbete och därmed direkt berörs om samhäl-lets utbud rubbas (...) De unga kan särskilt i stil och kreativitet, i ungdoms-kulturen, uttrycka försök att hantera moderna problem. Dels har ungdomar också vuxit upp under moderna förhållanden, varför de i sin inre, psykiska struktur har andra förutsättningar än vuxna att hantera livets utmaningar.²⁵ Den engelske sociologen Antony Giddens diskuterar hur två olika förhållnings-sätt kan motverka eller medverka att individen ska kunna hantera livets utma-ningar och därigenom kunna hävda sin egen person.²⁶

Giddens menar att det förhållningssätt som burit modernitetstanken är den emancipatoriska politiken eller frigörelsepolitiken, som från början var ett sätt för mo-dernitetens individer att reagera på de förmoderna systemens fastlåsta traditio-ner och hierarkiska dominans. Den skulle reducera exploateringen, ojämnlikhe-ten och förtrycket i ett feodalt samhällssystem genom att ställa krav på rättvisa, jämlikhet och deltagande och användes av de politiska systemen för att utveckla demokratibegreppet. Moderniteten är i detta avseende en förändring av andra ordningen. Den bröt i grunden mot förmoderna individuella, sociala, kulturella, politiska och ekonomiska system. Giddens menar att frigörelsepolitiken bygger på en hierarkisk syn på makt – den är förmågan hos en grupp att driva igenom sin vilja gent emot andra. Den är alltså i första hand en reaktion mot något som en grupp eller individ uppfattar som felaktigt, inte för något. Därför ger den bara det utrymme för individen som gruppen tillåter. Individerna som är involverade kan därmed avsäga sig sitt ansvar för den uppkomna situationen. De kan bli åskådare genom att ta avstånd från det de uppfattar som orättvist.

I den senmoderna tiden har samhällets institutioner, varav utbildnings- och forskningssystemet är en, förlorat sin frigörelsekaraktär, eftersom de inte längre

[24] =LHKHVUHVRQHPDQJKDUMDJKlPWDWIUnQ)RUQlVĪīVɱ

[25] Fornäs, (1993), s 10.

[26] *LGGHQVĪīVɱ



kan upprätthålla sina självreferentiella system. Det innebär att de inte längre kan hänvisa till sig själva som svar på de frågor som de ställer, de innehar inte längre problemformuleringsprivilegiet. Anledningen är att modernitetstankens grund, som bygger på en alltmer accelererad dynamik, inte längre ger den nödvändiga framåtrörelsen.

Ett kännetecken på frigörelsepolitiken inom det modernistiska utbildnings-systemet är att den fungerat som ett referenssystem för elever och studenter och deras roller, som delar i en maktstruktur. Studenterna har inte givits möjlighet att UHÀHNWHUD|YHUVLWWHJHWDQVYDUI|UXWELOGQLQJHQ'HKDUGlUI|UODJWW\QJGSXQNWHQ

på vad de uppfattar som orättvist eller förtryckande, i sin kritik och i hög grad blivit distanserade kunskapskonsumenter, i sämsta fall åskådare.

Ett annat kännetecken på frigörelsepolitik i utbildningssystemet är att grup-pen eller klassen är ett centralt begrepp. Klassen är i egenskap av kollektiv, ett legitimt maktmedel att tillgripa när känslan av orättvisa eller förtryck uppkom-mer. Klassen är samtidigt tillräcklig anonym för att individen inte ska uppmärk-sammas.

Det tredje kännetecknet är att inlärningsprocesser blir grupprelaterade, den egna individuella processen blir osynliggjord. Därmed omöjliggörs ofta arbeten i grupp, vilka kräver att var och en får behålla sin egen identitet, sin olikhet och därmed tillföra energi, kunskaper och erfarenheter till gruppens gemensamma lärande.

Det fjärde kännetecknet är att rättvisa kräver kontroll. Mycket energi i utbild-ningsprojekt går åt till att kontrollera mätbara resultat, eftersom det är först då som det är möjligt att synliggöra en konsensus för vad rättvisa är. Motsatsparet bra – dåligt är grundläggande.

Genom att studenterna använder ett frigörelsepolitiskt förhållningssätt, be-hålls inte endast hierarkin mellan lärare och student, den förstärks och lämnar LQJHWXWU\PPHI|UGHQHQVNLOGHVWXGHQWHQDWWVMlOYUHÀHNWHUD|YHUVLQHJHQVLWXD-tion, identitet, frihet, sitt ansvar och därmed sin läroprocess.

Modernitetens överenskommelse om utveckling och framsteg genom kollek-tiv, kumulativ kunskapsbildning har förlorat sin relevans och därmed förlorar fri-görelsepolitiken sin roll som förändringskraft. Den kan endast artikulera vad den är emot, inte peka på en möjlig framtid. Därmed har den förändrats till ett första ordningens system och utmanas av en delvis parallell rörelse, livspolitiken.

Liksom frigörelsepolitik är livspolitik en motrörelse, så till vida att den utgör en kritik mot de självreferentiella system som modernitetens institutioner utfor-mat för att behålla sin legitimitet, samtidigt som den ger en framåtrörelse.

Livspolitiken vill ge människor möjligheter att göra reella livsval som innebär svar på grundläggande existentiella frågor. Den vill ge utrymme för den enskilde individen i samtiden, uppmärksamma vad det goda livet innebär och tydliggöra vilka konsekvenser livsvalen kan få.²⁷

/LYVSROLWLNNHUHUDYJ¡UHOVHVSROLWLNNHUGHWKDQGOHURPnLGHQWL¿VHUHVHQWUDOH

GLOHPPDHURJYDQVNOLJHYDOJIRUHWDYDOJVHIRUVHJHOOHU¶¿JXUHUH¶Q\HVSLOORJ

arbeide for å realisere dem.28

[27] *LGGHQVĪīVɱ [28] Gulbrandsen (2000), s. 76.