7jSMEFOJTFONPEFSOUJE
8QGHUV|NQLQJHQWDUVLQXWJnQJVSXQNWLQnJUDDQDO\VHUDYVDPWLGHQ9LEH¿QQHU
oss i en tidsepok som kan kallas senmodern,3 en tid av uppbrott och konfronta-tioner mellan epistemologiska uppfattningar och värderingar som får avgörande betydelse för hur vi uppfattar människans plats i världen. Därmed påverkas också våra uppfattningar om hur kunskap produceras och människors möjligheter att påverka och förändra den.
I generella termer är vår samtids värderingar och framtidsförhoppningar knutna till och konsekvenser av den västerländska världsåskådning som tagit sig uttryck i industrisamhället. Den har sina rötter i 16- och 1700-talens epistemolo-giska uppgörelser med dominerande auktoriteter som kyrkan och staten.
Modernitet innebar en frigörelse för de kollektiva västerländska samhällsbild-ningarna att förverkliga sina framtidsdrömmar. Men under de senaste 30 åren har en allt större skepsis vuxit fram, inte minst beroende på att många av de förhoppningar som moderniteten hyst om teknikutvecklingen och ekonomins globalisering medfört sprickor i framstegstanken.
Modernitetens egna referenssystem håller på att krackelera och med en viss överdrift skulle jag vilja kalla modernitetens tillstånd idag för en självreferentiell härdsmälta som ger utrymme för andra teoretiska utgångspunkter
Modernitet och senmodernitet
De analyser som vuxit fram om moderniteten har främst sitt ursprung i episte-mologiska tvivel, men också i makrosociologiska analyser av det västerländska samhällsbygget.
[3] Begreppet är hämtat bl a från Antony Giddens, Ulrich Beck och Georg Henrik von Wright, ”Som jag ser det är tidsandan (…) i vår epok främst en oro och ett obehag som vållats av att två av de mest typiska ’moderna’ systemen, nämligen det industriella produktions-sättet och de byråkratiskt-paternalistiska formerna av demokrati, inkräktat på människans OLYVYLOONRU-DJVNXOOHYLOMDNDOODGHQQDWLGVDQGDI|Usenmodernitet.” von Wright (1993), s. 21.
'HWlULGHWWDVYnUIRUFHUDGHODQGVNDSVRPYnUVDPWLGEH¿QQHUVLJRFKVRPXW-gör sammanhanget för min undersökning om personens förhållande till kunskap i tekniska utbildningar.
Sven-Eric Liedman undersöker begreppet modernitet utifrån ett idéhistoriskt perspektiv på upplysningen och framstegets historia med början i det franska 1700-talet. 15–1700-talen ackumulerade föreställningar som dominerande natur-YHWHQVNDSVPlQRFK¿ORVRIHUDQYlQGHI|UDWWSnVWnRPIUDPWLGHQRFKGlULJHQRP
ange vilka betingelser som krävdes för att förverkliga sina föreställningar. De kunde göra det därför att det intellektuella klimatet i Europa hade fått avgö-rande impulser, i första hand från fyra naturvetenskapsmän: Kopernikus (solen är centrum i universum, inte jorden), Kepler (de tre lagarna om planeternas rörelse), Galilei (lagen om fallande kroppar, acceleration) och Newton (den allmänna gra-vitationslagen).
Bertrand Russell sammanfattar:
Följden av den naturvetenskapliga forskning vi berört var, att tankesättet bland de bildade undergick en genomgripande förändring. (…) På Shakes-SHDUHVWLGYDUNRPHWHUlQQXMlUWHFNHQ VHGDQ1HZWRQXWJHWWVLWWYHUN
Principia, erfor man, att han och Halley beräknat banorna för vissa kometer, och att de lika väl som planeterna följde gravitationslagen. Idén om naturens lagbundenhet hade börjat få insteg i tänkesättet, och därmed försvann tron på magi och trolldom. År 1700 var redan de bildades livssyn genomgående PRGHUQ nUYDUGHQlQQXPHGP\FNHWInXQGDQWDJLVWRUWVHWWPHGHO-tidsmässig.4
Den naturvetenskapliga forskningen banade i sin tur vägen för genomgripande I|UlQGULQJDULQRP¿ORVR¿Q
En av dem som gav störst inspiration till modernitetens världsåskådning var matematikern och fysikern René Descartes och hans lärjungar.
Han utgick från den nya naturvetenskapens epistemologiska grundval, att världen och människorna styrdes av rationella naturlagar. Utgångspunkten för honom var frågorna: Hur kan någon veta att något existerar, att det rationella tänkandet och verkligheten överensstämmer med varandra? Finns det en princip som i sin tur kan grundas på principer som står över all tro och allt tvivel?
För att gå till botten med frågorna utgick han från skepticismen i dess radika-laste form och kom enligt Gunnar Aspelin till följande insikter:
-DJWlQNHUDWWDOODPLQDI|UHVWlOOQLQJDUNDQYDUDLOOXVRULVNDPHQGnLQVHUMDJ
omedelbart, att jag, den tänkande existerar. Cogito ergo sum. Denna sanning lU VlJHU ¿ORVRIHQ ´Vn IDVW RFK VlNHU DWW HM HQV VNHSWLNHUQDV DOOUD GMlUYDVWH
förmodanden var i stånd att rubba den”.5
Däremot var den yttre verklighetens existens inte ställd utom allt tvivel, efter-som sinneskunskapen var en bedräglig informationskälla. Ur Descartes episte-mologiska grundval utvecklades en dualism mellan det sanna jagets existens och det osäkra kroppsliga, mellan natur och kultur, mellan rationalitet och intuition,
[4] Russell (1984) s. 458f.
[5] Aspelin (1977) s. 51.
mellan vetenskap och estetik.6 'HQQDGXDOLVP¿FNLVLQWXUR|YHUVNnGOLJDNRQVH-kvenser för den tekniska utvecklingen.7
Upplysningen innebar framför allt en uppgörelse med tidigare uppfattningar om människans villkor, hennes beroende av yttre auktoriteter inom vetenskap, re-ligion, politik och estetik – de föreställningar som kunde binda eller frigöra de krafter som en samlad världsåskådning ville sätta i rörelse.
För Liedman blir begreppet modernitet en sammanfattning av den världs-åskådning som på ett positivt sätt omfattar förändringens alla aspekter genom att ange en riktning:
I moderniteten sammanfattas hela den process som tar sin början för åt-skilliga århundraden sedan och som tar sig uttryck i en världsomspännande handel, i städernas våldsamma tillväxt, i utvecklingen och spridningen av en vetenskap som blir allt exaktare och en teknik som så småningom genom-tränger varje por av människors liv, i framväxten av tidningar, tidskrifter och DQGUDPHGLHURFKLQWHPLQVWLVWDWHQVYl[DQGHPDNWRFKHɱHNWLYLWHWĪ«īRFK
det väsentliga för denna debatt som vi här talar om är själva föreställningen att hela denna ytterst sammansatta metamorfos är en i allt väsentligt positiv – kanske till och med lyckobringande – process.8
För att göra analysen mer komplex skiljer han på två olika delar av modernite-ten – den hårda och den mjuka upplysningen. De viktigaste exponenterna för den hårda upplysningen är teknikutvecklingen och ekonomin, medan den kanske främsta företrädaren för den mjuka är demokratiutvecklingen. Dessa produkter av upplysningen, ställer Sven-Eric Liedman i både ett beroende- och motsatsför-hållande. Teknikutvecklingen och de ekonomiska intressen som är kopplade till den, vinner ofta i kraft av sin styrka över demokratin.
Om deras intrikata förhållande kan man lakoniskt säga: Den hårda går seg-UDQGHIUDPGHQPMXNDEOLUVWXQGWDOVGHVVRɱHU9
Men Sven-Eric Liedman nöjer sig inte med detta konstaterande, utan vill genom sin analys föra samman delarna till en fruktbar samverkan. Han gör det genom att visa på hur de sammanhållande idéerna om kunskap, etik och estetik påverkar utvecklingen och därmed hur samtiden har formats av historien.
I denna samverkan är det den hårda upplysningen som går före, eftersom den bygger sina förutsättningar och sin framåtriktning på mänsklig rationalitet som inte är tids- eller kulturbunden. Eftersom rationaliteten, förnuftets primat, är den goda drivkraften i historien, så är utvecklingen av den hårda upplysningen vare sig dess förtjänst eller fel. Rationaliteten är oberoende av moral och värdering-ar, den är endast ett verktyg i människors händer. Om den hårda upplysningens framåtrörelse går i fel riktning, behövs den mjuka upplysningen för att korrigera och medverka till att samtiden tar tillvara den hårda upplysningens möjligheter.
[6] För en närmare undersökning av begreppet estetik, se kap Person, kunskap, lärande, Vɱ
[7] se vidare i kap. Person och teknik.
[8] Liedman (1997) s. 7.
[9] Ibid. s. 22.
Idéhistorien blir för Sven-Eric Liedman historien om hur verkligheten skulle kunna utformas. Samtiden blir utfallet av idéerna, som i sin tur föder idéer om en ny samtid.10
Även inom utbildningen skönjer Liedman samma dialektiska förhållande. I ett idéhistoriskt perspektiv uppmärksammar han tre värdesystem för kunskap.
Det första är kunskap som nödvändig förutsättning för ekonomi och överlevnad.
Det andra är kunskap som för utsättning för ett demokratiskt politiskt system RFKGHWWUHGMHYlUGHWlUNXQVNDSI|UGHQHQVNLOGHLQGLYLGHQVYlOEH¿QQDQGH6SlQ-ningen mellan utbildningars tonvikt på att producera goda samhällsmedborgare eller utbildning för den enskilde individens egen kunskapshöjning har varit latent sedan antiken, men att skilja på externa ekonomiska och politiska behov är något som tillhör moderniteten.
Utifrån spänningen mellan dessa värden diskuterar Liedman utbildningssyste-mets olika vägar för att möta dessa behov.
Å ena sidan kan studenter välja färdigkomponerade utbildningar, t ex utbild-ningsprogram med givna förslag på förkunskaper och krav på utgångskrav som VNDPD[LPHUDVDPKlOOVQ\WWDQcDQGUDVLGDQ¿QQVP|MOLJKHWHUI|UVWXGHQWHUDWW
själva välja fristående kurser för att maximera sitt kunskapssökande, men fort-farande står ämneskunskaperna i centrum och personen spelar ingen avgörande roll i lärandet.11
'HQ¿QOlQGVNH¿ORVRIHQ*HRUJ+HQULNYRQ:ULJKWKDUInWWVWRUXSSPlUNVDPKHW
de senaste 20 åren för sina analyser av begreppen modernitet, upplysning och framstegstanke, bland annat genom sina många essäböcker, inte minst Myten om framsteget. Essän som givit namn åt boken, var utgångspunkten för ett dialogse-minarium 1992.12
Även om von Wright är fostrad i samma vetenskapssamhälle som Liedman, har hans inställning till moderniteten förändrats under de senaste 30 åren.
En av anledningarna är, enligt honom själv,13 att den framtidsoptimism som fanns i Europa efter andra världskrigets slut, förbytts i förvirring och osäkerhet om industrisamhällets möjlighet att överleva. Människans förhållande till natu-ren, i spänningsfältet mellan den kristna kulturens tanke att människan är na-turens herre och det hellenska arvets påminnelse om gränserna för herraväldet, bidrar till von Wrights tvivel. Även nationalstaternas alltmer introverta perspek-tiv i förhållande till etnisk och kulturell mångfald, vetenskapernas och teknikens överbetoning av instrumentell rationalitet, gör att von Wright blivit pessimistisk angående Europas möjlighet att vara en drivkraft in i framtiden.
I sin kommentar skärper von Wright sin analys av begreppet framsteg som grunden för moderniteten, och han gör det i två steg.
Först diskuterar han vad framsteg i sig innebär – att det borde tillföra ett ökat
[10] ,ELGVɱɱ [11] /LHGPDQĪ īVɱ
[12] Dialogseminarierna är en mötesplats mellan konst och vetenskap och är ett samarbe-WHPHOODQ.7+'UDPDWHQ$UEHWVPLOM|IRQGHQPÀ7LOOVHPLQDULHUQDlUHQWLGVNULIWNQXWHQ
– Dialoger.
[13] YRQ:ULJKWĪ īV ɱ
vetande och därmed makt – är självklart. Men medför det ett ökat kunnande i form av vetenskapliga och tekniska framsteg och innebär dessa framsteg också en ökad lycka för dem som ska använda dem?
Anledningen till denna fråga är att tekniska framsteg förutsätter att männis-kan har kontroll över naturen och därmed förutsättningarna för liv. Dessutom har de tekniska framstegen sin största utvecklingspotential i samverkan med statlig makt. Denna symbios får sina tydligaste uttryck i teknik för militära ändamål.
von Wright vill därmed problematisera en förskjutning mellan begreppen makt och lycka och vad som är vetandets och kunnandets mål. Han vill skjuta in ett bör, ett värderingsmönster, som inte ligger inom vetandets domäner, men väl inom kunnandets. von Wright menar alltså att tekniken i sig har moraliska impli-kationer som kommer till uttryck i hur teknik används.
I det andra steget fördjupar von Wright diskussionen om makt och lycka ge-nom att ange sin syn på vad som är framstegsmytens två rötter – dels människans frigörelse från auktoriteten ”Ordet” för att kunna bli ett fritt kunskapssökande subjekt, dels frigörelsen från religionens förmyndarskap. Med utgångspunkt från den tänkta frigörelsen, borde människan själv kunna ange gränserna för sin makt och graden av sin egen lycka.
Ur kraven på frigörelse växte idén fram om att ett samhälles medlemmar ska vara fullvärdiga och ha lika rätt att medverka till en gemensam ordning som ska gälla alla – idén om demokrati.
I ett framstegsperspektiv frågar sig von Wright på vilket sätt demokratibe-greppet kan innehålla ett värde – ett bör, om den ska kunna reglera förhållandet mellan den kollektiva maktutövningen och den individuella lyckan.
De representativa politiska system som inrättats för att hantera sina medbor-gares rättigheter och skyldigheter har traditionellt varit organiserade i national-stater, vilket i grunden förändrats i Europa genom EU.
Han tillför alltså andra aspekter från modernitetens tankemönster än Lied-man,14 när han tar sin utgångspunkt i Immanuel Kants tre kritiker som skulle LQQHElUD HQ IULJ|UHOVH I|U NXQVNDSHQ IUnQ DXNWRULWHWHUQD IUnQ 2UGHW ĪYHWHQ-skapen), en frigörelse för den enskilda individen att hävda sig som självständigt handlande subjekt (etiken) och en frigörelse för konsten att bli autonom istället för att underhålla publiken och hylla makthavarna (estetiken).
Men medan Sven-Eric Liedman tror på moderniteten som ett hoppfullt pa-radigm inför framtiden, slår Georg Henrik von Wright an en betydligt mer pes-simistisk ton.
Således hotar människans frigörelse och självständighet, både som kunska-pande subjekt och som fritt handlande varelse, att gå förlorade (…) Om hotet materialiserades skulle det innebära bankrutt för den klassiska modernitetens höga ideal liksom ett slutgiltigt avslöjande av dess stora framstegsmyt som en illusion. (…) Det framsteg som dessa de yttersta dagarnas sirener besjunger lULQWHGHQIXOONRPQLQJVRPXSSO\VQLQJHQGU|PGHRPXWDQGHVVUHL¿HUDQGH
LGHQWL¿NDWLRQPHGHNRQRPLVNWLOOYl[WRFKDOOWVW|UUHIRUPDOLVHULQJDYVRFLDOW
beteende.15
[14] YRQ:ULJKWĪ īVɱ
[15] Ibid. s. 20f.
Hotet, som Georg Henrik von Wright ser det, är att ett dominerande teknosys-tem16 växer samman med ett alltmer globaliserat politiskt system17 som inte tillåter den enskilda människan att själv få formulera gränserna för sin egen frihet eller avgöra sina möjligheter till lärande.
Därmed är cirkeln sluten. I ett försök att skaka av sig Ordets auktoritet och att själv få möjlighet att avgöra sina egna handlingar, har den senmoderna män-niskan fångats i nya icke kontrollerbara system. Tanken att industrivärldens fort-satta väg mot framtiden skulle innebära en fördjupad demokrati, tror von Wright inte på
i likhet med föreställningen att mera forskning och bättre teknik skall avvärja de hot mot vår existens, som de själva har frambesvärjt.18
[16] med teknosystem menar Georg Henrik von Wright det system som djupt inverkat på det dagliga livet ”på kommunikation och transportväsen, varors produktion och dist-ULEXWLRQ QlWYHUNHW DY HNRQRPLVND RFK ¿QDQVLHOOD DYWDO RFK |YHUHQVNRPPHOVHU RFNVn Sn
forskningens och utbildningens organisation” von Wright 1993, s 29.
[17] Med politiskt system menar von Wright ”den maktutövning, som i demokratiska län-GHUGLUHNWHOOHULQGLUHNWE\JJHUSnIRONÀHUWDOHWVXWWDODGHYLOMD´YRQ:ULJKW V
[18] Ibid. s 30.