4.8 Marknadsföringslagen
4.8.3 Marknadsföringslagens sanktionssystem Förbud och ålägganden Förbud och ålägganden
Den huvudsakliga sanktionsåtgärden mot otillbörlig marknadsföring är att näringsidkaren förbjuds att fortsätta med åtgärden eller med någon annan liknande åtgärd (23 § MFL). Denna sanktionsmöjlighet infördes redan genom (den numera upphävda) lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring. I samband med införandet av marknads-föringslagen (1975:1418) kompletterades förbudsföreläggandet med en möjlighet att förelägga näringsidkaren att vid marknads-föringen lämna väsentlig information, om näringsidkaren underlåtit att lämna sådan information. Med väsentlig information menas t.ex.
sådan information som näringsidkaren enligt annan lagstiftning är skyldig att lämna eller sådan information som ska lämnas enligt bestämmelserna om köperbjudande. Bestämmelsen återfinns numera i 24 § MFL.
Konsumentombudsmannen (KO) får, i klara fall som inte har principiellt intresse eller som rör åtgärder av stor praktisk räckvidd, meddela förelägganden enligt 23–25 §§ MFL. Ett sådant föreläg-gande ska förenas med vite. Om näringsidkaren omedelbart eller inom en viss tid godkänner föreläggandet är det att jämställa med en lagakraftvunnen dom.
Marknadsstörningsavgift
En näringsidkare, eller någon som handlar på näringsidkarens väg-nar, som uppsåtligen eller av oaktsamhet agerar i strid med bestäm-melserna om bl.a. aggressiv marknadsföring, vilseledande mark-nadsföring eller bestämmelserna i bilaga 1 till direktiv 2005/29/EG får åläggas att betala marknadsstörningsavgift. Detsamma gäller om näringsidkaren bryter mot vissa i lagen uppräknade bestämmelser i annan lagstiftning, däribland 11 § lagen (1995:1575) om insättnings-garanti och 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet.
I förarbetena anges att marknadsstörningsavgiften bör användas i fall där det föreligger ett mer påtagligt behov att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen. I andra fall får det anses tillräckligt att näringsidkaren – och andra som är eller kan komma att befinna sig i samma situation – tillrättavisas och avskräcks från att upprepa förfarandet genom ett förbud eller ett åläggande vid vite.36 Lagen innehåller i linje härmed en bestämmelse om att avgift inte ska tas ut i ringa fall. Avgiften får också efterges om det före-ligger synnerliga skäl, t.ex. om det på grund av efterföljande omständigheter skulle vara obilligt att ta ut avgiften.
Vid en avvägning av vilken sanktion som är bäst lämpad i det enskilda fallet är det enligt förarbetena viktigt att beakta att mark-nadsstörningsavgiften är kopplad till bestämmelser som reglerar särskilt klandervärda förfaranden som måste motverkas för att till-godose de konsument- och näringsidkarintressen som lagen syftar till att skydda. Vid valet av sanktion bör därför en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning företas för att avgöra om ett åläg-gande av marknadsstörningsavgift är ett lämpligt sanktionsmedel i det enskilda fallet.37
Vid val av sanktion ska även beaktas att marknadsstörningsav-giften är avsedd att tillgripas om den otillbörliga marknadsföringen
”stör” marknadens funktion, t.ex. om en näringsidkares otillbörliga agerande är av sådant slag att det riskerar att leda till att konsu-menter får bristande tilltro till en hel bransch. Ett annat exempel är om ett otillbörligt agerande medför att konsumenter upplever att vissa specifika försäljningssätt inte är tillförlitliga och det därför föreligger en risk för att konsumenten framgent väljer bort försälj-ningsmetoden.
Eftersom marknadsstörningsavgiften avser att beivra redan begångna överträdelser, medan förbud förenat med vite syftar till att avhålla näringsidkaren från framtida överträdelser, finns även möjlighet att döma ut båda sanktionerna på en och samma gång, om det finns skäl för det.
Avgiften ska uppgå till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor, dock får den inte överstiga tio procent av näringsid-karens årsomsättning. Marknadsstörningsavgiften preskriberas om näringsidkaren inte delgetts stämningsansökan inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Likaså preskriberas avgiften om
36 Prop. 1994/95:123, s. 104.
37 Prop. 2007/08:115, s. 119.
den påförda avgiften inte har verkställts inom fem år från det att den vunnit laga kraft.
Skadestånd
En näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. ett förbud eller åläggande eller bestämmelserna om aggressiv respektive vilseledande marknadsföring ska ersätta den skada som uppkommer för en konsument (37 § MFL). Syftet med skade-ståndsregeln är att den ska verka förebyggande och ge goda förut-sättningar för att ekonomiskt kompensera den som lidit skada till följd av otillbörliga marknadsföringsmetoder.
Genom införandet av marknadsföringslagen (1995:450) utöka-des möjligheten att få skautöka-destånd från att tidigare endast avse kon-kurrerande näringsidkare till att även avse konsumenter. Som skäl för utökningen angavs i förarbetena att den nya lagens skydds-intresse omfattade både näringsidkare och konsumenter, varför det framstod som inkonsekvent att rätten till skadestånd vid förfaran-den i strid med lagens bestämmelser skulle vara förbehållna näringsidkare. Man hänvisade även till Grupptalanutredningens38 arbete och menade att det kunde förväntas att konsumentens pro-cessuella ställning skulle komma att stärkas.39 Det fanns därför skäl att räkna med att konsumenterna i framtiden kunde utnyttja möj-ligheter till skadestånd på ett mer effektivt sätt. Om en skade-ståndsrätt infördes även för konsumenter kunde det enligt rege-ringen också underlätta för näringsidkare och konsumenter att träffa uppgörelser i godo, när de var ense om att en marknads-föringsåtgärd varit vilseledande eller på något annat sätt otillbör-lig.40
Endast ren förmögenhetsskada omfattas av rätten till ersättning.
Det åligger den skadelidande att visa omfattningen av skadan och att det föreligger adekvat kausalitet mellan marknadsföringsåtgär-den och skadan. Även övriga skadeståndsrättsliga regler, t.ex. om jämkning och skyldigheten att begränsa skadan, är tillämpliga vid bedömningen av rätten till ersättning.
Som exempel på när skadeståndsskyldighet kan anses ha upp-kommit anges i förarbetena den situationen att konsumenten till
38 Dir. Ju 1991:04 samt SOU 1994:151.
39 Jfr. den nuvarande lagen (2002:599) om grupprättegång.
40 Prop. 1994/95:123 s. 111.
följd av vilseledande reklam lockats till ett säljställe. Konsumenten torde då vara berättigad till ersättning för resekostnader och even-tuell utebliven arbetsförtjänst. En annan sådan situation är då det förekommer vilseledande uppgifter i prospekt och liknande material med erbjudanden av olika slag till konsumenter. Sådan marknads-föring kan föranleda en konsument till omfattande ekonomiska dispositioner. Om något avtal inte kommer till stånd kan konsu-menten ha rätt till ersättning för de ”onödiga” kostnader som han har åsamkats på grund av de vilseledande uppgifterna. Det kan t.ex.
gälla utgifter för en fastighetsvärdering som blivit onyttiga av skäl som konsumenten inte har haft anledning att räkna med.41
Talan om skadestånd måste väckas vid Stockholms tingsrätt eller annan domstol som enligt 10 kap. rättegångsbalken är behörig att pröva tvisten inom fem år från det att skadan uppkom för att rätten till ersättning inte ska gå förlorad.
Konsumentombudsmannens befogenheter
Den myndighet som har det huvudsakliga tillsynsansvaret enligt lagen är KO.42 Förutom möjligheten att ålägga näringsidkare för-buds- eller informationsförelägganden har ombudsmannen även möjlighet att vidta ett antal åtgärder för att kunna utreda ärenden och för att kunna se till att förbud och ålägganden följs. Bestäm-melserna, som återfinns i 42–46 §§ MFL, innebär i korthet att näringsidkare är skyldiga att tillhandahålla upplysningar, handlingar och varuprover samt hålla verksamhetslokaler tillgängliga för inspektion. Även annan än näringsidkare är skyldig att lämna de upp-lysningar som ombudsmannen behöver i ett ärende. KO får före-lägga den som berörs av en åtgärd att fullgöra sin skyldighet vid vite.
Processuella regler
Förutom KO får, såvitt nu är av intresse, talan om förbud eller ålägganden väckas av en sammanslutning av konsumenter. När det gäller marknadsstörningsavgift saknas dock möjlighet för en enskild konsument eller en sammanslutning av konsumenter att
41 A. prop. s 112.
42 KO är även generaldirektör för Konsumentverket.
väcka talan. I dessa fall, med visst undantag, är det KO som har rätt att föra talan.
Talan om förbud eller åläggande väcks i huvudsak vid Marknads-domstolen. Om käranden, eller en annan kärande i samråd med denne, samtidigt väcker talan om marknadsstörningsavgift eller skadestånd ska dock talan väckas vid Stockholms tingsrätt. Talan om marknadsstörningsavgift ska alltid väckas vid Stockholms tings-rätt.
I fråga om skadestånd väcks en sådan talan vid Stockholms tingsrätt, eller vid den tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rätte-gångsbalken.
Avgöranden från tingsrätterna överklagas till Marknadsdom-stolen, med ett undantag – om det är fråga om utdömande av vite överklagas avgörandet till hovrätt enligt lagen (1985:206) om viten.
Vid överklagande till Marknadsdomstolen krävs inte prövningstill-stånd för att domstolen ska pröva tingsrättens avgörande. Mark-nadsdomstolens avgöranden kan inte överklagas (2 § lagen [1970:417]
om marknadsdomstol m.m.).