Vad som gör Uppåkra så speciellt i förhållande till andra järnåldersboplatser i området är dess långa brukningskontinuitet och förmodade cen-trala roll i regionen. Dess funktion och intensite-ten i användandet har varierat, men fyndrikedomen och tjockleken på de avsatta kulturlagren saknar motstycke i ornlandet. Uppåkras kommunikativa läge i regionen kan ha bidragit till medvetande-görandet av platsen. Ragnar Blomqvists har för-sökt att rekonstruera hur det vikingatida vägnätet kan ha sett ut i Skåne. Bilden visar en knutpunkt i Lundaområdet och han menar att de redan be-fintliga landvägarna kan ha varit en av orsakerna till Lunds placering (Blomqvist 1951:14 ff.).
Leifh Stenholms rekonstruktion av medeltida vägar har samma knutpunkt på Lundaslätten och han anser att den stora förekomsten av runstenar längs vägarna kan tyda på att dessa fanns innan staden Lund anlades (Stenholm 1986:37 ff.). Det redan befintliga vägnätet kan
ha sin bakgrund i Uppåkras långa kontinuitet och kring platsen kan det ha formats en kom-munikativ knutpunkt, vars fördelar kan ha övertagits av den framväxande medeltida sta-den Lund.
Genom huslämningar på järnåldersboplatser under yngre järnålder i västra Skåne kan man vagt se en amhälJelig differentiering. Detta giun-dar sig på det faktum all det på vis a boplatser fann större hus om kan ha tett sig praktfulla i omgivningens ögon, t.ex. på järnåldersb'oplats-erna vid Skabersjö och Tygel ·jö. Även på boplat erna vid Hjärup, Fosie lV, llstorp och Brågarp finn hu· om kan vara av intresse i detta hän eende. Dock går det inte att se denna samhällsstruktur speciellt tydligt. De flesta stu-derade huslämningarna tycks följa ungefär samma mönster - runt 20 meter långa, treskeppiga och utan speciella fynd. Kanske kan dessa ut-göra lämningar efter vanligt folks boende? Ty-värr har lämningarna i de flesta fall visat sig vara för fragmentariska för att göra alltför långt-gående tolkningar av vad dessa hus används till och vilka som bott i dem (se Andersson i denna volym).
Ett omdiskuterat kriterium för en central-plats är att central-platsen skall ha haft speciella funk-tioner inom religionsutövning. Boplatsen som rituellt rum tycks vara påtaglig under hela järn-åldern, men utgör endast en liten del av de komponenter som kon truerar det rituella
land-kapet. Olika former av lämningar efter kult-handlingar uppträder på boplat erna och variationsrikedomen i materialet ökar under yngre järnåldern. Kanske kan nya kategorier spegla en ökad medvetenhet om att det fanns andra religioner i samband med den framträng-ande kristendomen? Uppåkra skiljer sig i detta hänseende tydligt från järnåldersboplatserna i västra Skåne bland annat genom att spår efter kult av mer officiell karaktär uppträder på plat-sen. Den offentliga kulten kommer till uttryck genom guldbrakteater, guldgubbar, patriser till tillverkning av guldgubbar, antropomorfa fram-ställningar av Odin och möjligen en valkyria.
Till detta kommer smycken som möjligtvis med-vetet förstörts och kan ha ingått i någon form av ritual samt stora mängder vapen som ligger samlade och förstörts på ett sådant sätt att det
inte är troligt att de fått de skadorna i samband med oroligheter.
Spåren av Odinskult är koncentrerad till Upp lua. Närheten till Gullåkra mosse med möjliga offerfynd förstärker intrycket av
tor-lagna ritualer som varil en angelägenhet för en vi,dare kret av männi kor. Centralt på Upp kraboplatsen på höjdplatån trax norr om dagens kyrka finn. indikationer att en hall-byggnad med betydelse för den officiella kulten kan ba funnits. Fynd av glas har gjo1ts i mrå-det, vilket ofta förekommer i och i anslutning till dessa byggnader. Närheten till gravhögarna och det visuella läget kan ifall placeringen av hallbyggnaden är riklig, ha bidragit till att ge platsen en akral tyngd samt att befästa den ledande ätten makt och maktkontinuitet på platsen.
På rikare boplatser i Uppåkras omland med lämningar av stön-e hus och dylikt om Hjärup, Dagstorp och Haglekulla har smycken, ·Lagg och an11at hantverk avfall deponerat i stolphål och gropar. Kan ke speglar detta en önskan hos en rikare samhäTI klass att öka ina materiella tillgångar. I Gårdstånga som enare blev kunga-lev har ett vändan iktshänge i Borrestil, möjli-gen föreställande Odin och snarlikt det från Uppåkra hittats. Det material som annars upp-träder mest frekvent i området är lerkärl och delar av kärl som deponerats i stolphål och gropar på boplat erna. Kanske är detta uttryck för en bondebefolknings mer privata kult-utövning som förknippas med gårdens och ätt-ens lycka samt åkrar och djurs fruktbarhet (se Stolt i denria volym).
Under vendeltiden är det främst den stora mängden föremål som skiljer Uppåkra från res-ten av västra Skåne. Det finns dessutom en stor variation av smycketyper. Variationen fortsät-ter in i vikingatiden, men då tillkommer även nya grupper av föremål som dock är svår-daterade t.ex. täljstensföremål, vikter, vågar
amt myntfraginent. Under vendeltid och vi-kingatid ker en ökad koncentrering av spår efter handel och tillverkning till allt färre plat-ser i regionen. Bland dessa platplat-ser intar Uppåkra en särställning under vikingatid. Under vikinga-tid kommer det igång en import av vardags-föremål som t.ex. täljstensartefakter. Det finns
inslag av täljstensfragment längs hela Skånes västra kust med en viss koncentration kring Uppåkra. Möjligen kan denna koncentration ses som en indikation på Uppåkras roll som handelsplats, där föremålen sedan spridits till det omkringliggande området (se Nilsson i denna volym). Annat som kan tala för teorin om Uppåkra som centralplats är Malin Svens-sons genomgång av runda förgyllda bronser.
Hon knyter dessa till platser med centralplats-karaktär med kopplingar till handel och till ett högre socialt samhällsskikt. De förgyllda bronserna från Uppåkra har paralleller i bland annat Ryssland, Tyskland och på Birka, något som talar för långväga kontakter (se Svensson i denna volym).
Att definiera begreppen centralplats/omland enbart utifrån gravmaterial i västra Skåne låter sig knappast göras. När det gäller Uppåkra är långt ifrån hela boplatsytan undersökt och ingen har hittills letat aktivt efter gravar. De hittills funna gravarna i Uppåkra är samtliga från äldre järnålder och är endast sju till antalet. Utifrån gravar och grav keramik är det svårt att se indi-kationer på att Uppåkra varit av speciell bety-delse under lång tid, det finns t.ex. inga fynd av gravar från yngre järnålder på platsen. Det finns inget tydligt mönster med påkostade gra-var på centralplatsen Uppåkra och gradvis enk-lare gravar i omlandet. Omlandet visar närmast upp en "decentralisering" med en relativt jämn spridning av rikare gravar.
När det gäller gravkeramiken i området är det svårt att härleda den till just Uppåkra. Till-sammans med gravkeramiken från Källby-gravfältet strax nordost om Uppåkra visar dock Uppåkrakeramiken en större variation i form och ornering än de övriga gravplatserna i det närliggande området. Möjligtvis kan det inne-bära att Uppåkra och Källby har haft betydelse för keramikens utformning och ornering. Det kan också ha varit så att den rikare form-variationen beror på överregionala kontakter (se Engblom i denna volym).
Avsaknaden av gravar kan bero på att de inte har återfunnits än, men möjligheten finns att människor ej begravts vid uppåkraboplatsen under yngre järnålder. Speglar detta i så fall att platsen inte användes för permanent boende?
Eller var den urbana miljön i centralplatsen en plats man flyttade till under en del av sitt liv medan man valde att begravas på den fäderne-ärvda jorden någonstans i Uppåkras omland?
Andra fyndkategorier än gravar visar dock på aktivitet även under yngre järnålder. Studierna av den närliggande landsbygden runt Uppåkra förstärker Uppåkras särställning i området. Bo-platsen skiljer sig från de kringliggande bo-platserna på ett tydligt sätt genom det rika fyndmaterialet, gravmaterialet undantaget.
Med tanke på avsaknaden av gravar samt de rika lösfynden från yngre järnålder är det möjligt att platsens funktion och status föränd-rats till att vara mer av en mötes- eller handels-plats under yngre järnåldern. Förändringen i utnyttjandet av platsen kan ha sin bakgrund i en förändrad syn på landskapet. Det faktum att likartad gravkeramik finns spridd i Uppåkra-Källby regionen leder tanken till att det under äldre järnålder kan ha varit ett större område runt Uppåkra som haft en speciell betydelse eller status. Denna status kan under yngre järn-ålder istället ha koncentrerats till Uppåkra-boplatsen. De kommande årens undersökningar i Uppåkra kommer säkerligen att kasta nytt ljus över platsen och förhoppningsvis klarlägga några av frågetecknen kring bebyggelsestruktur, gravfält och användningsområden för platsen.
Även om inte alla de i inledningen diskuterade centralplatskriterierna i nuläget går att belägga på platsen, förefaller det högst sannolikt att Uppåkra fungerat som ett regioncentrum för västra Skåne.
Sammanfattning.
En viktig aspekt av centralplatsproblematiken är att fråga sig vad centralplatsen är central i förhållande till. Centralplatsens räckvidds-område har på många olika plan direkt och indirekt påverkats av centrumbildningen. Det kan vara allt ifrån varuutbyte till angelägenhe-ter inom rättsväsendet och religionen som haft betydelse för en stor del av befolkningen inom detta omland.
Tolkningen av en redan avrapporterad ut-grävning kantas av en rad källkritiska fallgro-par. I de prioriteringar som utförts i fält skapas
ytterligare ett led mellan källan och underlaget för tolkningen. Detta blir särskilt tydligt när man i efterhand ställer andra typer av frågor till materialet. Jämförelser mellan olika typer av utgrävningar, där en skiftande metodik an-vänds, försvåras genom att resultaten i många fall ej blir jämförbara. Det ökade användandet av matjordsarkeologi med sållning och syste-matisk användning av metalldetektor komplet-terar tolkningen av användningsområden för en plats, då en stor del av fyndmängden genom påverkan på kulturlagren befinner sig i matjord-skiktet. Studiet av förhistoriska gravar har sin speciella problematik. Vad som är en rik grav blir ofta en subjektiv bedömning som inte be-höver stämma överens med järnålderns värde-system. När man använder andra källor än arkeologiska vid tolkningen är det viktigt att även dessa används på ett källkritiskt sätt.
Uppåkras placering i landskapet är både visuellt och kommunikativt fördelaktigt. De få gravar som alla är från äldre järnålder och som lokaliserats i Uppåkrn är till synes enkla. Det går inte att se något mönster av rikare gravar på centralplatsen och gradvis enklare längre ut i platsens räckviddsområde. Omlandet har sna-rare en jämn fördelning av rikare gravar.
Gravkeramiken i Uppåkra och det närliggande gravfältet i Källby har en rikare variation av kärl former och orneringselement än andra grav-platser i regionen.
På järnåldersboplatserna i omlandet går det att ana en samhällig differentiering med en möjlig närvaro av en aristokrati utöver bonde-befolkningen t. ex. genom manifestationer i form av större hus som möjligen kan vara läm-ningar efter de från sagan kända hallbyggnad-erna. Spåren efter religiösa handlingar på boplatserna visar ett mönster av vardagsnära ritualer med deponeringar av organiskt mate-rial, keramik, verktyg och dylikt. De rikare boplatserna har till det materialet även depo-neringar av slagg, smycken och hantverksav-fall. Uppåkra bryter av mot det tämligen homogena materialet i omlandet genom spår av kult av officiell karaktär.
Under vendel- och vikingatid sker en ökad koncentration av spår efter handel och hant-verk till färre platser i regionen.
Koncentratio-ner av föremålskategorier till Uppåkra kan ses som Uppåkras allt tydligare roll som handels-plats från vilken föremål sedan spritts ut i räckviddsområdet.
I denna artikel har några av de många pussel-bitar som formar bilden av hur Uppåkra skiljer sig från andra järnåldersboplatser inom regio-nen penetrerats. Under vårt arbete har jämförel-serna mellan yngre och äldre järnåldern blivit mycket svåra, då vi har studerat helt olika typer av material. Likaledes är tidsperspektivet his-nande. Att jämföra Uppåkra under romersk järn-ålder med det vikingatida skulle tidsmässigt kunna liknas vid att jämföra vårt eget samhälle med det vikingatida. I det långa tidsperspektivet och de dynamiska processer som under tidens gång omformat Uppåkras betydelse och funk-tion i västra Skåne kan även förståelsen för strukturerna och utvecklingen av om landet ligga.
För att belysa den kronologiska utvecklingen i området skulle liknande material från de olika perioderna behövas jämföras. Dessa frågor kom-mer förhoppningsvis framtida forskning att klar-lägga ytterligare. En nödvändig förlängning av en omlandsstudie är att jämföra omlandet kring Uppåkra med strukturerna kring andra centrala platser.
Referenser
Blomqvist, R. 195 J. Lunds Historia 1. Medeltiden.
Lund.
Nationalencyklopedin, band 4.
Paulsson, J. l 999. Metalldetektering och Uppåkra.
Att förhålla sig till ett detektormaterial. Hårdh, B. (red.). Fynden i centrum. Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. Acta Archaeologica Lundensia 8:30. Lund.
Stenholm, L. 1986 Ränderna går aldrig ur - en bebyggelsehistorisk studie av Blekinges dansktid.
Lund.
Svanberg, F. 1999. I skuggan av vikingatiden. Om Skåne, Halland, Blekinge och Själ/and. Lund.
Watt, M. 1991. Sorte Muld. fälvdingesa:de og kult-centrum fra Bornholms yngre jernalder. Morten-sen, P. & Rasmussen, B. M. (eds.) Fra Stamme til Stat i Danmark 2. Ht,zJvdingesamfund og kong e-magt. Jysk Arka:ologisk Selskabs Skrifter XXII:2 Aarhus.
Centrum och sammanhang, s. 109-138.