Lärarna berättar om hur de tror på att variera arbetsformer i klassrummet för att det ska passa alla barn. En variationsorienterad individanpassning där lärarna strävar efter att variera undervisningen för att den ska passa samtliga individer. Det kan handla om att variera arbetsformer i klassrummet, variera sättet att presentera, konkretisera och anpassa undervisningens innehåll samt variera elevers placering i klassrummet och sammansättningen av grupper och par. Lärare H säger:
Det här med individanpassning får komma i klassrumsarbetet när alla jobbar tillsammans men att man tillsammans får jobba på olika sätt så att det i alla fall passar alla.
Under observationerna visas prov på många olika arbetsformer där lärarna leder arbetet men bollar med eleverna så att interaktion förekommer. De ställer många frågor till elevgruppen av öppen karaktär och styr den kommunikation som äger rum. De låter också, om än inte lika ofta, eleverna ställa frågorna och lyssnar och tar tillvara den information de då får reda på. Det förekom även pararbeten, mer omfattande grupparbeten samt enskilt arbete. När jag frågar lärare P om det jag varit med om är representativt för hur hon brukar jobba svarar hon:
Ja det är det. Jag brukar jobba varierat och sedan har jag lärt mig att de här små inte klarar att sitta och jobba enskilt hur länge som helst, då kan det spåra ut och då är det bättre att de jobbar två och två. Så det försöker jag nog göra nästan varje dag /.../ Jag hör och ser också när de sitter och jobbar tillsammans att de lär sig av varandra. Ibland hör jag ju också att en säger att där ska det vara två och där ska det vara tre men det kanske är något där emellan också och de lär sig att samarbeta och se hur andra tänker. Så jag tror att det kommer mest gott utav
att de får jobba ihop, men sen så klart behöver de ju jobba själva ibland också. Det är svårt för lärarna att förklara hur de får bevis för att det äger rum ett lärande när eleverna jobbar tillsammans. Det tycks framför allt vara en upplevd känsla hos dem. Just pararbetet användes flitigt i sex av de sju klasserna som observerats i studien. Lärarna upplever att ett lärande äger rum i mötet och sam- talet mellan två elever. Pararbetets form gör också att alla elever får möjlighet att berätta för någon hur de tänkt och resonerat. Lärarna pekar på risken att det i stor grupp annars alltid är samma som räcker upp handen och dominerar talutrymmet. Även i ett par kan en elev vara dominant och ha svårt att känna av eller ge utrymme för den andre att prata. Då poängterar lärare P att det är viktigt att man som lärare går runt och styr lite samt betonar att uppgiften är att båda ska prata. Fruktbara grupparbeten är inget som kommer av sig själv bara man ger eleverna möjlighet att få arbeta tillsammans. Vad det innebär att samarbeta och diskutera behöver eleverna få undervisning i och det är lärarnas uppgift att ge dem verktygen hävdar flera av lärarna i studien.
När lärare H och jag under en intervju samtalar om undervisningsmetoder kommer resonemanget in på om det är möjligt att som lärare tänka lika för alla elever eller om olika individer kräver olika sätt att arbeta på. Nedan följer ett utdrag av H:s resonemang:
Då är det ju det där med att man är en person och de är 26. Då får jag ju... ja kanske inte att den där behöver jobba på det där sättet utan det blir mer att vi jobbar på många olika sätt så att det passar alla på en gång. Det kan ju vara att jag berättar och vi skriver stödord tillsammans eller att vi gör en tankekarta till- sammans. Eller så läser några i boken och ska ta reda på något speciellt eller har fått några frågor. Sedan kan det vara att nu kan ni mycket om det här och mycket om det här, nu ska vi jämföra det och då jobbar vi två och två med diskussions- frågor. Om en förmåga är att kunna resonera så måste de ju få chansen att göra det och hjälpa varandra i det. Om jag bara resonerar med mig själv så kommer ju bara mitt sätt att tänka fram, pratar jag med flera så får jag ju flera idéer och kan spinna vidare på dem. Så jag försöker tänka olika.
Lärare H menar att en individanpassad undervisning inte behöver innebära in- dividuella arbetsformer. Min tolkning är att lärarna anser att det för deras del är viktigt att reflektera över vilka former av gemensam undervisning som berikar alla elever i klassrummet.
Lärarna för fram att de vill ge eleverna en gemensam grund att stå på, därefter kan det skilja mer från individ till individ. De ger många exempel på hur de individanpassar innehåll, stoff och material i undervisningen. När de har läs- grupper i klassen utifrån antologier eller böcker man har klassuppsättningar av kan svaga läsare lyssna på texterna på Daisyspelare (en liten bärbar CD-spelare). Skönlitteratur upplevs ofta lätt att nivåanpassa, men även faktatexter kan ges i olika svårighetsgrader. Svaga elever får extra stöd utifrån sina förutsättningar av assistenter och/eller speciallärare/specialpedagog. Läxor nivåanpassas i varierad grad. Lärarna framhåller vikten av att även ge de duktiga eleverna utmaningar och individanpassa utifrån deras behov. De hävdar att bäst förutsättningar att individanpassa undervisningen ges om man som lärare har god framförhållning och planering. Lärarna lämnar också utrymme för en individanpassning styrd av elevgruppen. De anser att det är viktigt att lyssna till eleverna och ta tillvara deras förslag när det är möjligt i vardagen. När de arbetar i mindre grupper gör elevernas kunskaper om varandra att de själva individanpassar arbetet utan in- blandning från läraren, något som både får positiva och negativa konsekvenser.
Flera av lärarna visar på en ökad medvetenhet om vikten av interaktion i grupp för elever i klassrummet, något som framkommit under de senaste åren. De är medvetna om att det förespråkas i forskningen samt den kritik som riktats mot eget arbete som arbetsform. Eget arbete var mycket populärt som en av flera arbetsformer för några år sedan för flera lärare fram. När lärarna tittar i backspegeln ges känslan av att de följde med den rådande trend som eget arbete var, utan att själva vara övertygade om att det var en form av individanpassning som ledde fram till goda resultat. Samtidigt var eget arbete bara en av flera arbetsformer som användes vid några tillfällen i veckan. Arbete i helklass och grupp förekom också då. De förändringar som ägt rum de senaste åren tycks bli synliga för lärarna själva först när man frågar dem specifikt om eget arbete som arbetsform. Lärarna menar att en ökning av interaktion i grupp har varit nödvändig för att uppnå alla de förmågor som eftersträvas i läroplanen. De har blivit mer medvetna om varför det är viktigt att samtala och diskutera i ökad ut- sträckning. Lärarna visar prov på olika strategier när kommunikativa arbetssätt tillämpas. Min analys visar att i vissa fall handlar det om att skapa olika former av interaktion för att passa olika elever och dessa former kan då ses som individ- anpassade. I andra fall handlar det mer om att skapa former av interaktion som
gynnar gruppen som helhet. Det framkommer att även grupparbeten kan vara ett sätt att individanpassa för att individen lär sig mer av att lära av någon annan. Under observationerna ses få spår av det arbetssätt som kommit att betecknas eget arbete där en mängd olika arbetsuppgifter förekom och eleverna i en klass ofta arbetade enskilt med olika saker utefter egna planeringar. Istället obser- veras en variation av arbetsformer där läraren har en stark styrning och håller ihop gruppen. Till övervägande del arbetar alla i klassen med samma uppgifter som dock kan vara öppna till sin karaktär och lämna utrymme för individuella tolkningar. Undantaget är IUP-lektionerna där individuellt arbete förekommer i högre grad under nära samplanering med läraren.