Ulla Hellström Muhli
God dag och välkommen! Du har kommit till Lovisa, en nätt liten dam som sitter på en karmstol i jugendstil i sitt hem och samtalar med en för henne främmande person. Den främmande personen har presenterat sig som biståndshandläggare och hon ställer frågor, som Lovisa efter bästa förmåga försöker besvara. Lovisa har ett något otåligt drag i sitt kroppsspråk. Hon trummar med fingrarna på stolskarmen då och då, men visar ändå upp ett vänligt ansikte mot den främmande personen. Lovisa lutar sig fram när hon vill fråga något eller när hon blir ivrig. Biståndshandläggaren sitter snett mittemot Lovisa, på en nästan likadan stol, och tittar ofta ner i sina papper under samtalet. Biståndshandläggaren har ett skrivblock i knäet, i vilket hon antecknar då och då. Lovisa skrattar mycket när hon berättar om sitt vardagsliv och hur hon tycker att hjälpen från hemtjänsten fungerar. Skrattet fungerar ibland som en ursäkt för att hon inte riktigt minns alla detaljer, som telefonnummer, datum eller adressen till dottern. Lovisa berättar, att hon inte är riktigt nöjd över att det är ett manligt vårdbiträde som kommer hem till henne. Hon tycker inte om att ”en karl står och glor på henne när hon duschar”, som hon uttrycker det. Hon vill i stället att det kommer en flicka som hjälper henne. Lovisa tycker att hon har mer gemensamt med en flicka, för då kan de gå ut på stan tillsammans och göra inköp, diskutera kläder och prata om allt möjligt. Detta önskemål kommer emellertid inte att tillgodoses, menar biståndshandläggaren, då det viktigaste är att Lovisa får den hjälp hon behöver och inte att tillgodose behovet av en väninna (Hellström Muhli, 2003, s.1).
Beskrivningen ovan gestaltar delar av ett behovsbedömningssamtal mellan en bistånds- handläggare inom den kommunala äldreomsorgen och en kvinna i 80-årsåldern som får stöd, hjälp och omsorg från kommunens hemtjänst för att kunna bo kvar i det egna boendet. Samtalet handlar om denna omsorg, och är ett exempel på språkliga möten i äldreomsorgen. Behovsbedömningen sker oftast vid ett hembesök hos den äldre, vilket innebär att hembesöket är en praxis i äldreomsorgens institutionella verksamhet. Att institutionella möten äger rum i människors privata hem är relativt ovanligt. Vid andra institutioner sker samtalen oftast i institutionens lokaler. Hemmiljöns betydelse för samtalen innebär att den äldre i en viss mening står för en sorts värdskap. Trots detta ska handläggaren genomföra den institutionella uppgiften, och anpassa det institutionella och professionella samtalet till
125
hemmiljö och värdskap. Behovsbedömningssamtalet kan därför beskrivas som ett samtals- möte mellan det personliga och den institutionella och professionella omsorgen.
Syftet med denna text är att visa på komplexiteten i behovsbedömningssamtalen och därigenom bidra med kunskaper om kommunikationens betydelse i vård- och omsorgsarbetet. Avsikten är således inte att analysera språket, inte heller vilka omsorgshandlingar eller juridiska handlingar som är rätt eller fel. I stället är avsikten att visa på hur institutionellt inramade samtalsmöten mellan enskilda äldre personer och professionella aktörer kommunikativt gestaltar sig inom äldreomsorgen och hur den äldre kan göra sig delaktig i dessa samtalsmöten. Jag kommer att lyfta fram aspekten delaktighet genom empiriska exempel. Detta gör jag genom att visa på och beskriva ”hur folk gör” (Garfinkel 1967) när de ger och tar mening i samtalsinteraktionen. Att ge och ta mening innebär att människor använder språket som en praktisk resurs för att skapa mening i sin omvärld, exempelvis genom att använda språkliga kategorier (Säljö 1999). Ett illustrativt exempel på detta är hur äldre människors problem, förväntningar och behov skapas dynamiskt och ömsesidigt mellan samtalsparterna, genom att exempelvis använda språkliga och institutionella kategorier. Delaktighet är exempel på en språklig kategori som ursprungligen är en vardaglig kategori, men som inom den institutionella vården och omsorgen får en mer fixerad institutionell betydelse. Delaktighet betyder i detta sammanhang att kategorisera den äldre personens behov och möjlighet till att som alla andra, vara involverad och innefattad i beslut som gäller den egna personen. På så sätt får språkliga konstruktioner en betydande egen kraft exempelvis i äldrepolitiska måldokument som värdigt liv i äldreomsorgen (Reg. Prop. 2009/10:116). Genom att använda dem finns också en tendens till att se omvärlden i de mönster som exempelvis kategorin delaktighet tillhandahåller. Harnett (2010) visar detta tydligt i sin avhandling om makt i äldreomsorgens vardag, hur kategorin om äldres delaktighet lever som en självklar norm i personalens sätt att tala om äldres rätt till delaktighet och inflytande som viktigt, men i praktiken sker detta endast så länge det inte krockar med rutinerna för då trivialiserades den och blir oviktigt. De blir på så sätt konkreta och materiella (Säljö 1999) på ett eller annat sätt i äldreomsorgens sociala praktiker. Jag ger också exempel på hur enskilda äldre personer ”gör” delaktighet i samtalsmötet med äldreomsorgens professionella representanter och jag ger också exempel
126
på hur den professionella responderar på sådana försök, men också hur den professionella ”gör” den enskilda individen delaktig i omsorgen och i besluten om omsorgsinsatser.
Många arbetsuppgifter inom såväl äldreomsorgen som inom hälso- och sjukvården är kommunikativa och språkligt burna. Samtal, läsning och produktion av texter och datorförmedlad kommunikation har blivit centrala verktyg i vård- och omsorgsarbetet. Kunskaper om samtal inom äldreomsorgen som kommunikativa verksamheter handlar inte enbart om språkanvändning, utan också om de mänskliga relationer och uppfattningar om verkligheten som samtalen konstruerar. Dessa kunskaper har såväl en sociologisk, socialpsykologisk som omsorgsvetenskaplig och vårdvetenskaplig relevans. Bland andra beskriver Oberle och Allen (2001, s. 151) att kommunikativa färdigheter i avancerad vårdpraktik behövs och att dessa färdigheter är nycklar till god vård och omsorg.
Begreppet omsorg har studerats och beskrivits som ett mångdimensionellt begrepp (Leppanen Montgomery 1993, Mayeroff 1990, Moss & Cameron 2004). Ibland används begreppen omsorg och omvårdnad synonymt i äldreomsorgen, och ibland görs klara skillnader mellan dessa begrepp. Enligt Moss och Cameron (2004) råder det enighet om att begreppen, oavsett vilket som används, innehåller båda en filosofi om att stödja för autonomi, delaktighet och stöd för oberoende aktivt liv. Omsorg i dessa perspektiv innebär därmed någonting mer än att leverera personlig service. Omsorg är då en fråga om att stödja för hälsa, välbefinnande, aktivt liv och självbestämmande (empowerment), delaktighet, socialisation och för mänsklig existens. Målet i äldreomsorgens samtalsmöten är således också att stödja och möjliggöra den äldres självuttryck (Olofsson& Sjöström 1993). En viktig form för självuttryck är att få framställa och beskriva sina besvär eller önskemål utifrån hur man själv upplever och förstår dem. Självuttryck innebär också att i samtalssituationen utveckla sin egen personlighet, att hitta nya sidor och uttrycksformer hos sig själv, samt att visa vad man verkligen tycker. Detta är möjligt i en berörande kommunikation (a.a. s. 22). Nedan går jag först igenom diskursanalysen som metod för att studera den sociala världen, hur omsorg kan konstrueras kommunikativt och hur identiteter konstrueras, för att därefter visa empiriska exempel på samtalsmötenas komplexitet. Hur hemmet som arena kontra den institutionella ordningen finns som bakgrund i samtalsmötet, vidare kallpratets (engelskans
127
small talk) betydelse i mötet samt vikten av att upprätthålla parternas värdighet diskuteras sedan. Avslutningsvis tar jag upp olika aspekter av att vara delaktig, samt vad vi kan lära oss av samtalsmöten.
DISKURSANALYS
Analyserna av samtalen nedan kan i vid mening kallas för diskursanalys eller samtalsanalys. Med ordet diskurs avses här de språkliga mönster som avgör hur samtalsparterna förstår, talar och skapar mening om världen (äldreomsorgen) och om sig själva. Diskursanalys kan vara lämpligt för studier där man vill undersöka hur exempelvis ett visst problem framställs, underliggande betydelser i kontroversiella eller politiskt gångbara begrepp som välfärd, delaktighet, omsorg etc. Diskursanalys kan också användas för att studera innebörder i samtal och hur identiteter, självuttryck och gemenskap konstrueras i samtal, och för att studera exkludering eller inkludering av människor. Enligt Linell (2005) måste analysen pendla mellan att förstå yttranden och handlingar som konstitutiva (bestämmande) element i övergripande verksamheter och att se verksamheten som förverkligad av konstitutiva delar i en moment-till-moment procedur. Han säger vidare att de enskilda yttrandena, eller individuella handlingarnas mening, hänger samman med den övergripande verksamheten som i sin tur tillhör praktiker och traditioner som går utöver enskilda interaktioner (s. 6). Detta handlar med andra ord om att man måste förstå sammanhanget för att förstå det enskilda yttrandet och den enskilda handlingen som också upprätthåller och omformar sammanhanget. Diskursanalysen är således en metod och teknik för att studera hur mening skapas (meaning-making). Diskursanalys är en teori om språk (language in use) och kommunikation, social interaktion och en ansats till kunskapskonstruktion genom historien, samhällen och kulturer.