Följande samtalsutdrag (excerpt) utgör exempel på inkännande i samtalet. Med inkännande menas att handläggaren genom småprat ”känner in” de personer som ska delta i samtalsmötet innan själva ärendet behandlas. Sammanhanget för samtalet nedan är att handläggare och medföljande distriktssköterska har hälsat på den äldre mannen som samtalet ska handla om och hans hustru. Samtalet om vädret som vållat besvär för handläggarens resa i bil hem till den äldre, är avklarat. Hustrun har bjudit in handläggaren och distriktssköterskan att sätta sig i soffan i vardagsrummet där den äldre personen, en man i dryga sjuttioårsåldern, redan sitter. Detta samtalsmöte ska videofilmas i syfte att utgöra data i en vetenskaplig studie (Hellström Muhli 2003). Samtalet kretsar nu kring den förestående videofilmningen av behovsbedömningssamtalet.
Textavsnitten här är hämtade i viss redigerad form från Hellström Muhli (2003).
B Biståndshandläggare A Anhörig (hustrun) D Distriktssköterska 1 A: ((skratt))
2 B: man är inte van att bli filmad vet du 3 A: *nej nej*
4 B: men det är ju så
5 A: ja: jag sa till lena att vi får se på aktuellt i kväll 6 B: ((skratt)) ja: där lär ni inte dyka upp – a:
7 A: ((skratt)) – jag skrämmer dom vet du 8 B: ja:: det får man göra
9 D: ( ) själva filmningen går ju an det är värre och se på:t 10 A: mm ja:
Så kallat småprat eller kallprat (small talk) är när människor pratar om ”väder och vind” när de träffas. Småpratets funktion i samtalet har i studier beskrivits som ritualer eller rutiner för att öppna och avsluta samtal. Det har också beskrivits som utfyllnad i kommunikationen mellan människor, eller som samtal av perifer betydelse (Coupland 2000, s. 1–25). Goffman (1983, s. 41) menar bland annat att småprat traditionellt sett är underskattat som
131
forskningsområde och att det har betraktats som banalt och socialt underlägset. Motivet till detta skulle vara att det inte krävs någon kompetens för denna form av samtal. Småpratets värde inom kommunikationsteorin som underlägset vardagsspråk, framgår också av den engelska benämningen small talk kontra. big talk. ”Big talk” skulle då avse samtal och prat i en mer specialiserad social kontext som i utbildningen, affärsvärlden, medicinen eller juridiken. Det som emellertid avgör småpratets värde är vilket perspektiv samtalet får, enligt Coupland (2000). Alltså, vad som blir centralt och vad som blir marginellt i människors kommunikation, anger småpratets värde.
I behovsbedömningssamtalet har småpratets innehåll och funktion ett syfte som är mycket mer än en socialt sanktionerad öppning mellan människor. I samtalet har småpratet en tydlig funktion för att skapa en arbetsrelation, deltagande och trygghet. Här uttrycks (omedvetet eller medvetet) handläggarens pedagogiska färdigheter, hur hon ska få tillträde till en särskild arena – behovsbedömningssamtal – i den äldres hem. Med handläggarens pedagogiska färdigheter avses färdigheter i att initiera och styra den sociala interaktionen så att den gagnar båda samtalsparternas syften för samtalet. Handläggaren ska också visa på färdigheter i att kunna påverka den känslomässiga aspekten av relationen dem emellan, så att ett gott samtalsklimat och delaktighet skapas.
Som framgår av samtalsutdraget ovan, håller samtalet en lättsam ton med mycket skratt (rad 1, 3, 6, 7). Småpratet får också en psykologisk funktion av att uppmärksamma den äldre som person (att stödja den äldres självuttyck). Småpratets betydelse framgår också tydligt i exempelvis läkarsamtal med äldre patienter (Coupland 2000, s. 18). Äldres hälsoproblem har ofta lika mycket att göra med olika omständigheter i livet (livsvärlden), som med biomedicinska orsaker. Småpratet bidrar till diagnostiseringen genom att lyfta fram dessa aspekter. Ålder och sociala omständligheter är en del i läkarsamtalen och en resurs i den medicinska professionella bedömningen.
Det som handläggaren i samtalsmötets öppningsfas gör är att hon skapar mening (meaning-
making) hos samtalsparterna om sin funktion och om den efterföljande bedömningen hon
ska göra. Den äldre personen förstår och känner igen det som sägs. Handläggaren kopplar den aktuella situationen till den äldre personens tidigare erfarenhet i ärendet. Handläggaren
132
delar med andra ord, den äldres ”lilla värld” med sin. Som framgår, har småpratet i samtalet
både en uppgiftsrelaterad och en relationell funktion och en moralisk funktion (omsorgsrelationen och en moralisk orientering) (Hellström Muhli & Delbene 2012).
Det intressanta i denna öppningsfas är hemmiljöns betydelse i samtalet, vilket innebär att parterna använder hemmiljön som en kommunikativ resurs för att skapa kontakt med varandra. Att kommentera väder, växter eller djur när man kommer till en institutionell representants kontor, är inte särskilt vanligt. Det är däremot mycket vanligt när den institutionella representanten kommer hem till den äldre personen. Genom att småprata om den ”lilla världen” försöker parterna få information om vad den andra är för en människa, och vilken inställning de har till varandra. Detta görs ömsesidigt.
Den inledande samtalsformen övergår till att introducera själva behovsbedömningssamtalet, hur det går till, och innehåller strategier för hur samtalet ska bli begripligt. Som framgår inleds introduktionen med att handläggaren fastställer situationen och presenterar syftet med mötet. Detta sker tydligt och den äldre personen är helt införstådd med mötets syfte. Presentationen av syftet med mötet känns igen som ett institutionellt inslag. Handläggarens introduktion ses som målorienterad praxis. Handläggaren och den äldre personen organiserar sina inlägg i denna praxis allt efter hur de förstår den.
Hur denna målorienterade praxis går till, framgår av (rad 37, 39, 41) följande urklipp:
Samtal nr, 3.
B Biståndshandläggare K Klienten Sven
37 B: a: det är ju en omprövning Sven – och det har du ju varit med om flera gånger
38 K: ja:
39 B: vi ska bara se om biståndet ligger rätt eller om vi ska förändra det på något sätt
40 K: ja:
41 B: och också ett tillfälle om det är någonting du vill framföra – när vi – sitter här - allihop
133
Sedan fortsätter handläggaren att beskriva tillvägagångssättet för nästa fas, vilket framgår av urklipp 3 c, det vill säga kartläggning av behov.
Samtal nr. 3, excerpt 3 c. B Biståndshandläggare K Klient
45 B: a: så vi kan väl helt enkelt göra så att vi – går igenom och tittar på – den hjälpen du har i dag – vi prickar av det och ser om det stämmer
46 K: ja:
47 B: och så får vi hjälpas åt och göra tillägg om det behövs.
Uttryck som ”omprövning”, ”om biståndet ligger rätt” och ”pricka av”, följer det institutionella mönstret. Att uttrycka sig så skulle inte vara vanligt i vardags- eller privatlivet. Alla tre uttrycken begripliggör den institutionella kedjan av händelser och de mallar som används i samtalsmötet med den äldre. Både den institutionella och professionella uppgiften framträder tydligt här. Handläggaren ber emellertid den äldre personen om hjälp för att göra tillägg till behovsgenomgången (rad 47). Här betraktas den äldre som en resurs, han inbjuds till engagemang och deltagande, som är en stödjande relation i handläggarens professionella funktion. Detta sätt att förhålla sig till den äldre personen stärker och upprätthåller den äldres värdighet och betydelse i samtalet.