Delaktighet i samförstånd visar att delaktighet i beslut om vård och omvårdnad skapas i en dialog mellan patient och sjuksköterska och är ömsesidig. En förutsättning för att uppnå delaktighet är att patienten och sjuksköterskan har en nära och god relation. Målsättning för sjuksköterskorna i studien var att nå samförstånd med patienten under vårdförloppets samtliga faser. Sammantaget utgör detta en resurs för patientens delaktighet i vård och behandling.
Att få berätta för sjuksköterskan, eller andra sakkunniga personer, om sina erfarenheter, att få råd och stöd är något som borde främja patientens delaktighet. Här är den fruktsamma kommunikationen viktig då den baseras på en respekt för individen som människa och en jämlike. Nedan följer ett exempel på delaktighet i samförstånd.
Sjuksköterskan kommer in till patienten för att påbörja behandlingen genom att lägga in en venkateter för att ge cytostatika och för att höra om patienten tagit läkemedel mot illamående:
”Patienten förklarar att han tagit medicin för att förebygga illamående och frågar också efter sina blodvärden”.
”Sjuksköterskan förklarar att de är väldigt bra, att de stigit lite”.
”Patienten säger att det har säkert med uppehållet av cytostatika [två veckors intervall mellan behandlingarna] och sjuksköterskan nickar bekräftande”. I samband med att behandlingen ska påbörjas frågar sjuksköterskan patienten om han tagit sin medicin som ska förebygga illamående. Hon berättar också att patientens blodvärde gått upp, vilka sjunker till följd av cytostatikabehandling, men att cytostatika inte kan ges om de
94
är för låga. Sjuksköterskan visar ett intresse för patienten som individ och visar på ett bekräftande förhållningssätt genom att nicka.
Genom sjuksköterskans förhållningssätt skapas utrymme för patienten att berätta sin historia. Att delge och berätta om sitt tillstånd, den sjukes vittnesbörd, innebär att patienten får berätta och höra sig själv formulera sina egna upplevelser i ord vilket utgör en resurs för patienten. Om patienten får möjlighet att berätta för vänner eller sjukvårdspersonal kan det för patienten innebära att möta sanningen, att möta känslan av det som upplevs som besvärligt (Frank 1995). För den som är sjuk kan berättandet vara ett sätt att lindra det lidande som sjukdom och behandling förorsakat.
Innehållet i berättelsen är värdefullt bl.a. för att återställa sin livshistoria och för att ge vårdaren en förståelse för vad sjukdom innebär för den som lider. Detta kan jämföras med ”the illness narratives”, samtalet så som det beskrivs av Arthur Kleinman (Kleinman 1988) där själva berättelsen kan ha en terapeutisk betydelse.
Sammanfattningsvis visas att det finns en samverkan mellan patient och sjuksköterska där ord ibland är onödiga eller underförstådda. Patienten får berätta som jämlike, sjuksköterskan bekräftar patientens berättelse och ser patienten som en egen person med individuella behov och en önskan om att vara delaktig i samverkan och inte endast i medverkan.
AVSLUTNING
Kapitlets röda tråd är ”Delaktighet som resurs eller hinder i cancervård”. Det kan ändå påpekas att delaktighet bör ses som en rättighet för patienten, inte som en skyldighet och att patientens autonomi alltid ska respekteras. Däremot är sjuksköterskor och läkare ansvariga och skyldiga enligt lag att främja patientens delaktighet i beslut om vård och behandling (SFS 2010:659).
Den eftersträvansvärda delaktigheten som lagstiftningen avser får olika utfall beroende på interaktionen i mötet mellan patient och vårdare. Gemensamt för beslutsfattandet som beskrivs i de två empiriska exemplen visar att patienten behöver stöd från läkare eller
95
sjuksköterska för att kunna bli delaktig i beslut om behandling och vård. Stödet från de professionella vårdgivarna behövs även vid de tillfällen då det gäller att avstå vård och behandling.
Kunskap om sjukdomen, behandlingsalternativen och tid för frågor är några viktiga faktorer som behövs för att delaktighet ska kunna utvecklas. Hälso- och sjukvård är en verksamhet som människor känner tillit till. Patienter har tidigare tagit för givet att det är de professionella i hälso- och sjukvården som har expertkunskapen och att det därför är de som ska fatta lämpliga beslut i varje enskilt fall. Tilliten till hälso- och sjukvården har inte utvecklat en ömsesidig tillit hos patienterna och närstående så att de kan fatta beslut om vård och behandling. Kontinuitet i ett vårdförlopp där patienten möter samma läkare och sjuksköterska skapar goda förutsättningar och goda möjligheter som kan leda till att patientens tillit till sin förmåga att fatta beslut och bli delaktig i beslut om så väl medicinsk behandling som omvårdnad kan öka.
Den successiva utvecklingen av delaktighet i beslut om vård och behandling, sett i ett vårdgivarperspektiv, har drivits på av lagstiftningen. Förmågan hos vårdgivare att ta till vara patientens delaktighet som en resurs är beroende av värderingar och attityder hos läkare och sjuksköterskor (Socialstyrelsen 2003). Vårdmötets kontext, vårdorganisationen, utgör många gånger barriärer för denna delaktighet.
Patientens delaktighet inom onkologisk vård har exemplifierats med utgångspunkt i två empiriska material. De vårdmöten som beskrivits i kapitlet visar att utrymmet för patientens delaktighet varierar. Om patientens delaktighet ska kunna bli till en resurs vid beslutsfattande i vårdmötet är information och förståelse en förutsättning för patienten. För att undvika att patienten förlorar kontrollen om ny information ges vid samma tillfälle som beslut om behandling ska ske kan patienten förberedas inför vårdmötet om vad som ska avhandlas. Dagens patienter har en ökad tillgång till informationskanaler via Internet. Hälso- och sjukvårdens hemsidor är under utveckling och kommunikationen med patienten kan förbättras och på sikt undanröja de hinder som finns för delaktighet.
96