N ORMER OCH FÖRKLARINGAR

Alla som har börjat på en ny arbetsplats vet att det är ganska lätt att lära sig de formella reglerna. Vi lär oss vem som är chef och vilka arbetstider som gäller. Något som kan ta betydligt längre tid är att lära sig arbetsplatsens informella normer. Kanske finns det en informell ledare och outtalade normer om hur fikarasten går till. Ofta blir normerna tydliga om man bryter mot dem. Jag minns när jag arbetade på ett universitet i Nya Zeeland och första gången hade rester till lunch som jag värmde i mikron i det pyttelilla personalköket. Medan jag satt ensam och åt kom en kollega fram och frågade förvånat om jag brukade äta min varma mat mitt på dagen. Jag svarade att jag ofta åt varm mat både till lunchen och på kvällen. Medan jag åt kände jag tydligt att mitt beteende inte alls passade in. Snart upptäckte jag att alla andra köpte en sandwich i cafeterian och sedan åt denna sittandes framför datorn på kontoret. Jag slutade ta med mig rester till jobbet och anpassade mig till arbetsplatsens normer och köpte smörgåsar till lunch.

Normer finns också i äldreomsorgen. Men medan normerna på min arbetsplats i Nya Zeeland mest berörde oss som arbetade där, påverkar personalens normer på ett äldreboende även livet för de äldre personer som bor där. Inom äldreomsorgen finns det idag formella riktlinjer som tydligt deklarerar att äldres delaktighet är viktigt. Men det är i mötet med personalen, och personalgruppens normer, som den äldres delaktighet blir verklig. Personalens normer om inflytande och delaktighet är därför av stor betydelse. Att forska om normer är dock inte alldeles enkelt, man kan inte fråga intervjupersoner rakt ut vilka normer de har. För det första är personer ofta inte medvetna om vilka normer som styr deras handlande och för det andra finns det risk att personer blandar ihop sina egna normer med mer generella samhälleliga normer. När jag har frågat personer som arbetar i

148

äldreomsorgen om äldres inflytande så har alla jag pratat med sagt att det är självklart att äldre ska få bestämma över sin egen vardag. Men när jag sedan ställer frågor om konkreta situationer, som om de får bestämma när de ska duscha, blir svaret ett annat. Ofta blev svaret att ”det är klart att det ska få bestämma, men …” och sedan kom en förklaring till varför de äldre inte kunde bestämma när de skulle duscha (eller bestämma när de skulle lägga sig eller hur de skulle möblera sina rum etc.) (Persson & Wästerfors 2009). Att ge en förklaring till något som annars kan uppfattas som klandervärt, till exempel att lägga en person mot dennes vilja eller att komma försent till ett möte, kallas att ge en account. Accounts är ett engelskt begrepp som inom samtalsanalys ibland översätts med ”redovisade förklaringar” (Thelander 2006) eller ”moraliska redovisningar” (Jönson 2004). Det finns dock ingen allmänt accepterad svensk översättning, vilket gör att jag att använder mig av det engelska ursprungsbegreppet.

När vi människor kommunicerar med varandra använder vi ständigt accounts för att ”reparera” sådant som kan uppfattas som avsteg från rådande normer och förväntningar. Begreppet accounts myntades av sociologerna Marvin B Scott och Stanford M. Lyman som beskrev det som ”en utsaga från en social aktör avsedd att förklara ett oväntat eller olyckligt beteende” (Scott & Lyman 1968:46). Genom att studera hur personer förklarar sig (det vill säga vilka accounts de ger) kan man som forskare få kunskap om normer. Det centrala hos accounts är förklaringens förmåga att, om den accepteras, förändra bedömningen av en viss handling (Thelander, 2006). Vi ger alltså inte vilka accounts som helst. De accounts vi ger hänger ihop med våra bakgrundsförväntningar. Scott och Lyman (1968) kallar det för ”bakgrundsförväntningar” (jfr Buttnys ”folk logic”). Om jag kommer en halvtimme för sent till ett jobbmöte och säger att jag är sen för att jag tycker mötena brukar vara ”så himla tråkiga”, passar detta dåligt ihop med de bakgrundsförväntningar som finns i gruppen. Kanske tycker kollegorna att det är dålig stil att jag är sen och sannolikt tycker de att det är en konstig ursäkt. Om jag däremot kommer till mötet och förklarar att bussen var försenad, kommer de förmodligen att förändra bedömning, och negativa reaktioner för min sena ankomst uteblir. Alla har ju varit med om att bussen blivit försenad någon gång och det är ju ingenting som jag hade kunnat styra över. På samma sätt ger personal på äldreboenden inte

149

vilka förklaringar som helst till att de ibland agerar på ett sätt som strider mot omgivningens normer och förväntningar. En sådan norm kan vara att de äldre själva ska bestämma när de ska gå och lägga sig och när de ska duscha. Personalen säger själva att detta är viktigt och det faktum att de ger accounts för agerande där de inte låter de äldre bestämma visar att de själva upplever detta som avsteg från rådande normer och förväntningar. Hade de inte upplevt att dessa handlingar var avsteg hade de heller inte lämnat accounts, utan helt enkelt sagt att de inte lät de äldre bestämma, utan att förklara varför. Precis som de accounts jag lämnade när jag var sen till ett möte styrs av bakgrundsförväntningar om gruppens normer, så styrs även personalens accounts av gruppens normer. Man ger helt enkelt en förklaring som förväntas accepteras av gruppen. När jag pratade med personer som arbetade på äldreboende var det tydligt att de accounts som användes ofta handlade om rutiner. Man kan säga att personalen utgick i ett perspektiv där det för visso var viktigt att låta äldre utöva inflytande. Avsteg från denna norm kunde dock rättfärdigas med hänvisning till olika rutiner. Ett äldreboende kan beskrivas som en institution där rutiner ses som något nästintill heligt. När personal som jag intervjuat förklarat situationer då de gått emot den moraliska principen om att låta äldre personer utöva inflytande var det underförstått att rutinerna var något som måste prioriteras. Genom att hänvisa till rutinerna framstod personerna som arbetade på äldreboendena som fria från ansvar. De följde ju bara rutinerna. Deras accounts visade på bakgrundsförväntningar med en norm att många rutiner är viktigare än äldres självbestämmande. Ett exempel på hur accounts kunde se ut visas i exemplet nedan, som är hämtat ur en intervju med en undersköterska:

Tove: Får de gamla bestämma när de ska gå och lägga sig?

Berit: På min avdelning går det bra. Vi lämnar aldrig någon till natten. På nåt sätt lyckas vi. För det mesta vill de gå och lägga sig själva. De har inte sån vana att umgås.

Genom sin account beskriver Berit att de gamla ”för det mesta vill gå och lägga sig själva” (författarens kursivering). Underförstått händer det ibland att de gamla inte vill lägga sig. Samtidigt säger Berit att de ”aldrig” lämnar någon till nattpersonalen. De lyckas alltid. Utsagan innehåller en tydlig information om att man lyckas om man lägger alla de gamla innan nattpersonalen börjar sitt skift. Enligt samma logik är det då ett misslyckande om

150

någon är uppe när nattpersonalen kommer. Dessutom har de gamla ”inte sån vana att umgås” vilket gör att det framstår som hyggligt att lägga dem.

Att lägga en person som inte vill lägga sig kan framstå som klandervärt, men genom Berits accounts framstår hennes agerande som logiskt. Hon lämnar aldrig någon och därmed ”lyckas” hon. Berits accounts kan ses som uttryck för en social och moralisk ordning med normer för vad som uppfattas som lämpliga och korrekta handlingssätt. Vilka accounts som accepteras i en viss miljö är beroende av gruppens normer, och normerna påverkar i sin tur hur personalen handlar. Om det är underförstått att man misslyckas om man inte lägger alla äldre till en viss tid, är det rimligt att man försöker lägga så många som möjligt.

Ofta påtalas, i medier och intresseorganisationer, att det behövs mer personal i äldreomsorgen. Mer personal skulle sannolikt leda till förbättringar. Kanske skulle äldre bli mer delaktiga i vissa avseenden. Däremot vet vi inte om mer personal löser alla problem. Om det finns normer som innebär att personalen lyckas när de följer rutiner, är det inte säkert att äldre blir mer delaktiga om personalen blir fler. En undersköterska som jag intervjuade beskrev att det var svårt att lägga de gamla på sommaren. Hon hänvisade inte direkt till rutinerna:

Tove: Får de gamla bestämma när de ska gå och lägga sig?

Åsa: Jag kan tycka det är svårt när det är sommar för det är så ljust ute. ’Nej, det är mitt på

dagen!’ kan de säga när man ska lägga dem. Klockan kan vara sju och det är ljust ute. De

gamla går efter mörkret, inte efter klockan.

Se vad som händer om du byter ut ordet klockan mot våra rutiner. Åsas accounts innebär en indirekt hänvisning till rutiner. De flesta av oss påverkas av mörker och ljus och är uppe lite längre på sommaren när det är ljust ute. Men på ett äldreboende är rutinerna mer eller mindre de samma 365 dagar om året. Åsa beskriver att det är ljust klockan sju på kvällen och att det då är svårt att få de gamla att lägga sig. Tiden beskrivs som oerhört viktigt. Att de gamla går efter mörkret är därför ett problem, eftersom mörkret inte sammanfaller med boendets rutiner som rättar sig efter klockan.

151

En viktig poäng med att studera accounts är att det visar hur vårt sätt att prata inte är en reflektion av vår omvärld, utan att vi faktiskt skapar vår omvärld genom vårt sätt att prata om den. Detta innebär inte att vi människor är förutbestämda i vårt sätt att förklara oss, men däremot är vissa förklaringar mer rimliga än andra utifrån de normer som råder inom en viss grupp. Genom att studera accounts kan vi begripliggöra situationer där personal begränsar äldres inflytande. Det blir också tydligt att kommunikation och delaktighet hänger samman. Personalens rättfärdigande av agerande då de gör avsteg från rådande normer kan vara helt logiska utifrån sociala och moraliska normer om att prioritera äldreboendets effektivitet och rutiner, framför de äldres individuella inflytande. Att analysera normer är viktigt för att förstå maktrelationer och inte minst för att förstå äldres svårigheter att utöva inflytande. Att visa på makten i vårt sätt att prata samt att diskutera normer, kan vara ett sätt att på sikt öka äldre personers delaktighet.

TRIVIALISERINGSRETORIK

En poäng i detta kapitel är att utveckla resonemang om det jag kallar för trivialiseringsretorik. Det som gör denna retorik vetenskapligt och praktiskt intressant är att den visar hur saker, som kan vara viktiga för äldre och närstående, ”görs” oviktiga genom personalens sätt att prata. De flesta i äldreomsorgen skulle nog beskriva att äldres delaktighet är något viktigt. Trots det finns det stora hinder. Ett sätt att förstå detta är att titta närmare på hur äldres inflytande trivialiseras just genom personalens sätt att prata. Jag kommer att beskriva tre sätt genom vilken denna retorik har en trivialiserande funktion:

• Uttryckligen benämna ett önskemål som oviktigt • Jämföra önskemålet med något annat som är viktigare

• Beskriva den äldre som ger uttryck för önskemålet som besvärlig

Trivialiseringsretoriken tar sig ibland tydliga uttryck och ibland betydligt mer subtila. Ett tydligt sätt är att uttryckligen beskriva sådant som äldre vill vara delaktiga i, som något oviktigt. Ett exempel på hur äldres synpunkter trivialiserades ger undersköterskan Anna i ett svar på min fråga om vad äldre klagar på:

152

Anna: De gamla kan klaga på att vi bara springer, att vi inte har tid med dem. Såna små grejer. Inga allvarliga klagomål.

Tänk dig in i det motsatta, det vill säga att Anna i stället sagt: ”De gamla kan klaga på att vi bara springer, att vi inte har tid med dem. Det är ju fruktansvärt. Det är ju det som är vårt jobb”. Ett sådant uttalande ger en helt annan bild av vad som är viktigt i äldreomsorgen. Omsorgspersonalens position innebär, i detta perspektiv, att de har ett övertag att retoriskt definiera vad som är viktigt och vad som är ”små grejer”. Även om de äldre kanske tycker att det är allvarligt att personalen inte har tid med dem, kan personalen på ett självklart sätt i vardagen kategorisera detta som en bagatell. Definieras ett önskemål som viktigt förväntar sig omgivningen att man försöker tillmötesgå detta. Om ett klagomål handlar om en småsak, är det lättare att inte förändra något. Prat är inte en avbild av verkligheten, utan ett sätt att skapa verkligheten så som vi uppfattar den. Trivialiseringsretorik skapar en verklighet där vissa saker, till exempel att personalen inte har tid med de gamla, på ett självklart sätt ses som bagateller.

Trivialiseringsretorik kommer också till uttryck genom jämförelser. Om äldres delaktighet jämförs med något som är ännu viktigare framstår den som logiskt att prioritera det som ”är” viktigast. När äldre flyttar in på äldreboenden uppmanas de att ta med egna möbler, så att rummet eller lägenheten ska bli så hemlik som möjligt. Det kan dock bli problem om de äldre vill ha för mycket möbler, vilket undersköterskan Adam beskrev så här:

Vi måste ju begränsa när de vill ha för mycket möbler. Vi måste ju ha manöverutrymme också.

Genom hans account beskrivs personalens manöverutrymme som överordnat den äldres inflytande över inredningen. Det intressanta är inte om accounts är ”sanna” eller ”falska” utan dess funktion. I exemplet ovan får Adams account funktionen att det framstår som logiskt att styra den äldre personens inredning på ett sätt som passar personalens behov av manöverutrymme.

Trivialiseringsretoriken kan komma till uttryck genom att personalen kontrasterar de ”viktiga” rutinerna mot de äldres ”mindre viktiga” inflytande. Jämförelser är ett effektivt sätt att få något att framstå som viktigt eller oviktigt. Ingenting är viktigt utan att jämföras med

153

något annat. Ett exempel från mina observationer är när Viola frågade personalen om hon kunde få gå på promenad. Svaret blev varken ja eller nej utan ”Det är snart eftermiddagskaffe”. Svaret är obegripligt om man inte känner till att det finns en underförstådd ordning där kafferutinerna är något som måste prioriteras, även om någon vill gå på promenad. Genom att Violas önskan ställdes i kontrast till en viktig rutin, blev det aldrig någon promenad.

Att vara delaktig behöver inte innebära att den äldre aktivt ber om något. Det kan också vara att få vara delaktig i omsorgen om den egna kroppen. Vid samtal med personalen kom det ofta upp att de var stressade och att vissa saker tog lång tid.

Camilla: Säg det här med när de ska borsta sina tänder - det tar ju sån tid. Där står man och känner att ’jag måste, jag måste’ så då kan det ju hända att man tar borsten ifrån dem och fortsätter själv.

Camilla beskriver att det tar lång tid att låta de äldre själva vara delaktiga och borsta sina egna tänder, och att hon ibland känner att ”jag måste, jag måste” och då tar tandborsten ifrån dem och fortsätter själv. Hon säger aldrig vad det är hon ”måste” göra, men uppenbarligen är det något som är viktigare än att låta den äldre borsta sina tänder i lugn och ro. Kanske ”måste” Camilla gå till nästa person och arbeta vidare med nästa rutin? Vi vet inte. Vad vi däremot vet är att den äldre personen inte får borsta färdigt sina tänder själv, eftersom det finns annat som är viktigare och som ”måste göras”. Underförstått i Camillas utsaga är att det där som hon måste göra är viktigare än att låta en äldre kvinna borsta sina egna tänder.

Trivialiseringsretorik kan också utövas genom att trivialisera den person som ska vara delaktig eller utöva inflytande. Personal beskriver ibland anhöriga som bittra och att deras klagomål är ett utslag av bitterhet och inget att fästa vikt vid. Ett sätt att trivialisera äldres utsagor är att retoriskt definiera vissa personer som ”omöjliga” eller ”bortskämda”.

På många av de avdelningar där jag gjort intervjuer och observationer har det funnits en eller ett par personer som personalen beskrivit som besvärlig på något sätt. Genom en

154

retorik där vissa personer är besvärliga skapas också synpunkter som är besvärliga och inte värda att fästa vikt vid. Ett exempel är när Jenny beskrev den som hon var kontaktperson åt:

Jenny: Hon som jag är kontaktperson till, hon blir ju aldrig nöjd.

Genom sin account beskriver Jenny en person som aldrig blir nöjd. Om en person ändå aldrig blir nöjd är det logiskt att inte försöka tillmötesgå hennes eller hans önskemål. Personer använder sannolikt sig av trivialiseringsretoriska grepp, utan att vara medvetna om detta. Det är alltså inte så att personalen medvetet försöker få saker att framstå som oviktiga. Samtidigt skapar trivialiseringsretoriken en kontext med stora hinder för äldres delaktighet. Poängen är inte vad som är trivialt, utan hur retoriken får vissa saker att bli oviktiga. Dessa ”saker” kan vara alltifrån en äldre kvinnas önskan att bestämma vilken blus hon ska ha på sig, till att få borsta sina egna tänder. Vem bestämmer att ett klagomål på en torr kotlett är en bagatell? Maten betraktas ofta som en väsentlig del i vardagen på ett äldreboende, både ur näringsmässiga och sociala aspekter. Genom en retorisk omdefinieringsprocess skulle klagomål på en torr kotlett kunna beskrivas som något viktigt som personalen faktiskt borde göra något åt.

Delaktighet proklameras i policydokument både nationellt och lokalt. Men förverkligandet av dessa dokument sker genom personalens sätt att handla och prata. Genom att förstå hur saker kan göras oviktiga respektive viktiga förstår vi också hur vi kan öka möjligheterna för delaktighet i äldreomsorgen.

Vilken är då den praktiska nyttan med att förstå hur vi pratar, hur vi förklarar oss och hur normer kan gestaltas? Genom att få kunskap om hur saker görs oviktiga, får vi också kunskap om hur vi kan göra motsatsen. Genom att skapa en förståelse för att vardagligt prat kan vara en maktresurs, skapas också en förståelse för att det som retoriskt konstrueras som oviktigheter också är möjliga att omdefiniera till väsentligheter. Delaktighet i tandborstning kan på så sätt bli något mycket viktigt. Det är lätt att glömma bort att för dem som bor på äldreboende formas delaktigheten och verkligheten av personalens prat i personalrummet.

155

A

Delaktighet i äldreomsorgen förutsätter att både personalens och den äldres röster hörs. Det finns inget enkelt recept för att öka delaktigheten för äldre personer. Däremot kan man som personal vara mer eller mindre medveten om sådant som har att göra med makt och delaktighet.

• Att vara personal i äldreomsorgen innebär att ha en maktposition. Relationen mellan den äldre och personalen är inte jämlik. Att personal förstår att de innehar en maktposition är en förutsättning för att äldre personer ska kunna vara delaktiga. • Att vara personal innebär att man har möjlighet att stanna upp och ifrågasätta varför

man gör som man gör. Arbetet är stressigt, men det är personalens och ledningens ansvar att reflektera över vad som görs, viktigt och oviktigt. Är det självklart att man ska prioritera att duka bordet till kvällsmaten i stället för att sitta ner en stund med Greta?

• Rutiner är inget som finns oberoende av människor. Vi människor skapar dem genom vårt sätt att arbeta och vårt sätt att prata om vad som är viktigt. Vi kan också välja att frångå rutiner. Om äldre personer ska kunna vara delaktiga måste personalen våga frångå rutiner. Vad händer om Nils hoppar över sin dusch, om fem personer får sitta