Det tredje exemplet, som är en fortsättning på exempel 2, visar att studenternas samspel sker på olika nivåer och att de därigenom växlar mellan olika ramar för samtalet. Exemplet startar när det gått nästan sju minuter in i samtalet.
Exempel 3
P nej det är inget som jag känner …. just nu
D nej …… för om …….. ja man ska ju inte som sjuksköterska å distriktssköterska gå på utan patienten ska ju vilja det här men eh …. du skulle ju faktiskt behöva en livsstilsförändring för att få ner ditt blodtryck
191
farligt?
D ja att ha ett förhö-, nu är inte ditt så där jättehögt ännu, men risken är att om du fortsätter med dom här vanorna att det
kommer att bli högre och risken är ju att man får //inspelningen bryts //
P kan man bli sjuk på nåt annat sätt?
D ja, man kan ju få hjärnblödningar bland annat, ^men gud xx ^ ((skratt båda))…… eh så
det är ju inte bra att gå med ett förhöjt blodtryck år efter år (nej) och man brukar prata om att man att man först vill att patienten själv försöker att ändra sina livsvanor för att få ner blodtrycket innan man sätter in medicinering, eh …. men det jag tycker att vi gör, du verkar idag inte vara motiverad till att förändra, eh (.) jag har ju ändå väckt här idag lite funderingar hos dig (mm) att du kanske tycker, att du kanske har fått lite att fundera på
Det har tidigare förts en diskussion om patientens vikt och hur denna har utvecklats. I början av exempel 3 uttalar sig patienten som svar på en fråga från distriktssköterskan inte vara beredd att göra några förändringar i sitt liv. Distriktssköterskan ger respons, men verkar därefter vara osäker på hur hon ska fortsätta samtalet. Efter två pauser, och också en kort början på två ord där meningen inte fullföljs, sägs en klargörande kommentar till patienten ”ja man ska ju inte som sjuksköterska å distriktssköterska gå på utan patienten ska ju vilja det här”. Här sker ett byte av ram så att det som sägs inte sker inom ramen för vårdmötet. Det är inte heller helt tydligt vem distriktssköterskan adresserar sitt yttrande till. Klargörandet skulle antingen kunna vara riktat till patienten, vilket knappast är troligt eftersom patienten omnämns i form av tredje person. Alternativet är att det är kurskamraten, och kanske också den examinerande läraren, som är adressater. Innebörden i det som sägs skulle då kunna tolkas som att studenten som spelar distriktssköterska tydligt visar att hon är insatt i ett av huvudvillkoren för MI, det vill säga att inte gå i argumentation med en person som visar motstånd, utan respektera dennes önskemål och ställningstaganden.
Men sedan visar nästa yttrande som verkar riktas till patienten och som sägs efter en kort paus, ”du skulle ju faktiskt behöva en livsstilsförändring för att få ner ditt blodtryck” att
192
studenten som spelar distriktssköterskan agerar utanför MI-principerna genom att hon tydligt förordar sin egen syn på vad patienten behöver göra. Å andra sidan kan det antas att yttrandet i stället är ett inlägg i en förhandling som, genom att riktas till kurskamraten inom ramen för examinationssituationen, skulle kunna fungera som en uppmaning till henne att agera så att samtalet om att förändra livsstilen kan fortsätta. Studenten som är patient verkar genom det som sägs därefter (se nedan) också acceptera invitationen, vilket visar att antagandet kan vara korrekt. Det ska också nämnas att yttrandet om behov av livsstilsförändring visar att studenten som spelar distriktssköterska har en annan kunskap, nämligen om livsstilsfaktorers betydelse för människors blodtryck, något som emellertid inte efterfrågas eller bedöms i examinationen.
Samtalet fortsätter med att patienten ger respons på att hon behöver göra en livsstilsförändring genom sin fråga om konsekvenserna av ett förhöjt blodtryck och distriktssköterskan beskriver vad som kan hända. Svar från distriktssköterskan saknas genom att inspelningen bryts, men genom patientens nästföljande fråga om huruvida det höjda blodtrycket kan ge någon annan typ av sjukdom, går det att sluta sig till att distriktssköterskan har presenterat ett framtida scenario av allvarlig karaktär. Detta förstärks också av att distriktssköterskan, precis när hon har givit sitt svar, tycks ha blivit varse att det kanske inte var lämpligt att ta upp hjärnblödning som en konsekvens av förhöjt blodtryck. Den lågmälda kommentaren ^men gud xx ^, där de sist uttalade orden är omöjliga att höra, och det ömsesidiga skrattet visar på bägge studenternas medvetenhet om det sagda. Genom kommentaren inbjuder den ena studenten den andra till ett slags förhandling om vad det är de gör i den aktuella stunden och genom dennas skratt visas godkännande av det föreslagna. Att studenterna skrattar tillsammans visar också ett samförstånd där bägge inser det problematiska med distriktssköterskans kommentar. Skrattet visar därmed att båda två har gjort en likadan definition av den aktivitet som de för stunden är fullt engagerade i. Ramen med vårdsituationen där de har fört samtalet utifrån sina roller som patient och distriktssköterska har ändrats till att bli ramen för tentamenssituationen där de i stället är två studenter som samspelar med varandra.
193
Också detta exempel visar att möjligheten för studenten som spelar distriktssköterska att tillämpa MI-metoden i mycket hög grad påverkas av vad studenten som spelar patient säger under samtalet. Exemplet visar också hur studenterna växlar mellan ramen för vårdmötet och ramen för examination och lärande genom sina yttranden och att det inte alltid är helt tydligt vem det är som faktiskt tilltalas i vissa inlägg.