Vad innebär det då att få framställa sig som en trovärdig samtalspart? Ja, det innebär att vara involverad i en social process med andra människor i vilken mänsklig utveckling är möjlig. I vård- och omsorgssammanhang handlar denna utveckling om att låta den äldre få växa som människa (Mayeroff 1990). Det är en fråga om att stödja hälsa och välbefinnande
138
genom att bekräfta det mänskliga behovet av att vilja vara en god människa (Hellström Muhli, 2010). Om detta inte är möjligt, finns risk för att individens identitet och existens blir hotad. Den äldre personen får kämpa mot en inom omsorgssammanhang förutbestämd uppfattning om den äldre (diskursiv identitetskonstruktion) som icke-trovärdig, vilket kan kräva ett nog så omfattande retoriskt arbete.
Dessa aspekter utgör tillsammans en etisk och en professionell dimension i äldreomsorgens språkliga möten som uttrycks kommunikativt, och handlar då om att visa respekt och vara mottaglig för den äldres behov och preferenser. Kvaliteten i samtalsmöten och i omsorgsrelationer har en direkt koppling till kvaliteten i den kommunikativa verksamheten (Sävenstedt m.fl. 2005). Omsorg som kommunikativ verksamhet producerar utsagor som sedan formuleras till texter som i sin tur görs giltiga som underlag för åtgärder (Linell 2005). Samtalsmötet med den enskilda medborgaren är en konkretisering av äldreomsorgs- politiken.
Som framgår, är samtalsmöten i äldreomsorgen inbäddat i en relation och sammanhang som skiljer sig från andra sociala relationer på grund av deras institutionella inramning. Dessa möten kan också beskrivas som möten mellan olika perspektiv: systemvärldens och livsvärldens perspektiv. Sammantaget utgör äldreomsorgens samtalsmöten någon form av intersubjektiva aktiviteter inom en institutionell kontext, vilka har inbyggda spänningar mellan olika intressen och som ska överbryggas av parterna i samtalsrelationen. Hur dessa spänningar framträder, hanteras och blir lösta, är viktiga kunskaper för alla som arbetar i vård- och omsorg. Inte minst är dessa kunskaper viktiga i alla former av vårdande möten. Kunskaperna ska användas för att stödja den äldres livssituation och välfärd. Kommunikation är en aktivitet som gör något och i detta fall kan kommunikationen stödja den äldres värdighet, deltagande, samhörighet och självuttryck. Förutsättningen är förstås att den professionella har kunskaper om hur god omsorg kan göras med kommunikation som redskap.
I det första samtalsexemplet handlade dramatiken om huruvida Lovisas framställningar togs på allvar, om hon var delaktig i de beslut som fattades om den hjälp och omsorg hon skulle få. Lovisas samtal och de redovisade samtalsutdragen handlade om huruvida samtalen kom
139
att handla om normer för vad som betraktas som insatser för den sociala hemtjänsten eller om normer som exkluderar den äldre i stället för stödjer och inkluderar. Allt detta, manifesterades i språket.
AVSLUTNING
Det är relevant att försöka att få svar på frågan om vad vi kan lära oss om språkliga möten i äldreomsorgen. Vad kan man göra för att kunskaper om språkliga möten ska tillämpas i det praktiska arbetet? Det är just dessa centrala frågor som detta avslutande avsnitt ska handla om.
Behovsbedömningssamtal som samtalsmöten i äldreomsorgen är intressanta för så väl forskare som för äldreomsorgens olika professionella omsorgsgivare, eftersom dessa samtal inte kan betraktas som vilka möten som helst. De är samtalsmöten som har definierade syften och mål och är bundna till ett visst socialt sammanhang. De har en (oftast outtalad) agenda (Goffman 1974, Gumperz 1982, Levinsson 1992, Linell 2006), och en begränsande, men också stödjande ram för hur samtalet ska genomföras. Samtalen är med andra ord, något som parterna ”gör” (Searle 1969). De är handlingar i vilka mening och förståelse skapas (i dessa fall omsorg) och som så småningom kan konkretiseras till faktiska insatser till stöd för den äldres välbefinnande.
Behovsbedömningssamtalen är som nämnts tidigare, en form av kommunikativ verksamhet som ingår i handläggarens yrkesutövning. Samtidigt ska samtalen ytterst bidra till det goda åldrandet, det vill säga omsorgen ska förebygga, stödja eller återupprätta den äldres sociala funktioner. Omsorgen inriktas på att skapa resurser eller förändring i den äldres livssituation, eller till att förebygga försämring. För den äldre damen Lovisa i denna texts inledning (och i de övriga samtalsexemplen) var samtalsmötet en möjlighet att lägga fram sin syn på det stöd och den hjälp och service som hon dagligen tog emot från hemtjänsten och som har till syfte att upprätthålla hennes vardagskompetens i det egna boendet och hennes självständighet. På samma gång, skulle hon i samtalet vara delaktig i bedömningen av sitt hjälpbehov, upprätthålla en värdig framtoning av sig själv och framställa sig som en
140
således olika syften med samtalet och mycket stod på spel. Handläggaren å sin sida, skulle göra en bedömning av den äldres förmåga som sedan kommer att utgöra underlag till lämpliga insatser, samtidigt som samtalet i sig skulle stödja den äldres välbefinnande.
Detta kapitel har visat på komplexiteten i äldreomsorgens behovsbedömningssamtal. En viktig faktor är hemmets betydelse som arena kontra den institutionella ordningen. Kärnan i god omsorg är förmågan att vara närvarande och uppmärksam på den äldre personen. En grund för professionell omsorgspraxis är därför goda kunskaper om och i kommunikation. Det är viktigt att de professionella inom äldreomsorgen har insikter om kommunikationens betydelse för samtalsmötena. De kan användas som ett redskap för att åstadkomma en bättre äldreomsorg. Kunskaper om att samtal i sig bidrar till de äldres välbefinnande, till deras intellektuella och sociala stimulans, kan användas av de vårdprofessionella inte endast i behovsbedömningssamtalen, utan till att ordna organiserade samtalsmöten för äldre människor. Samtalsmöten kring olika teman kan skapa social stimulans i vardagen och stödja identiteten i den förändrade situationen som åldrandet innebär? Samtalsmöten är en av handläggarens arbetsuppgifter men de är också till för att skapa resurser för den äldre. Med detta menas att låta den äldre personen få uttrycka sig (komma till självuttryck) och känna samhörighet. Att lyssna till vad den äldre personen verkligen menar och inte endast lyssna på vad som sägs, är ett redskap i kommunikationen för att respektera den äldres värdighet och göra den äldre delaktig. Att göra språkliga möten till berörande möten, är ett sätt för de vårdprofessionella att i de kommunikativa handlingarna konkretisera god omsorg om den äldre. Allt detta förutsätter dock att de vårdprofessionella reflekterar och blir medvetna om de underliggande betydelserna i äldreomsorgens olika samtalsmöten.
141
KAPITEL 9.
BAGATELLER ELLER
VÄSENTLIGHETER?
TRIVIALISERINGSRETORIK SOM
MAKTRESURS I OMSORGSARBETE
Tove Harnett