För att lägga en grund inför de empiriska avsnitt som följer i kapitlet kommer denna del av texten att beskriva några väsentliga aspekter på lärande av kommunikationsfärdigheter och på interaktion i samband med rollspel.
Hur kommunikationsfärdigheter kan läras har framför allt studerats vid läkarutbildningar, men mycket av det som har tagits fram kan även vara applicerbart på andra utbildningar, exempelvis inom vård, omsorg och socialt arbete.
181
Kommunikationsförmåga utgör tillsammans med faktakunskap och problemlösningsförmåga viktiga delar av den kliniska kompetensen för en läkare. Studier har visat att om läkare använder aktivt lyssnande och öppna frågor kan det underlätta för patienter att berätta om sina bekymmer och funderingar, vilket även leder till att patienterna känner sig mera nöjda med vården och att de tenderar att i större utsträckning följa olika slag av anvisningar om sin behandling om de förstår varför deras hälsoproblem behandlas på ett visst sätt och när de bemöts som partners av sina läkare. Mycket av den aktuella forskningen om kommunikationsundervisning i läkarutbildningen lyfter fram betydelsen av att vårdgivaren tränar sig i att använda färdigheter som gynnar ett patientcentrerat förhållningssätt där patient och vårdgivare samarbetar (Kurtz m.fl. 2005, Silverman m.fl. 2013). Det har emellertid också visats att studenter upplever svårigheter med att ta till sig patientcentrerade kommunikationsstrategier. I en studie där studenter i läkarutbildningen resonerade kring sådana svårigheter framkom det att studenterna upplevde sig vara påträngande när de skulle kartlägga patienternas psykosociala situation. Detta gällde områden som arbetsrelaterad stress, familjeförhållanden och patienters upplevelser av nedstämdhet och ensamhet. Studenterna ansåg sig gå in på privata förhållanden och ansåg inte heller att vetskap om dessa områden skulle ha någon betydelse för den medicinska diagnosen (Lumma-Sellenthin, 2009).
I böckerna Skills for Communicating with Patients (Silverman m.fl. 2013) och Teaching and
Learning Communication Skills in Medicine (Kurtz m.fl. 2005) presenteras en rad studier som
ger evidens för betydelsen av att tillämpa olika kommunikationsfärdigheter och därigenom uppnå ett patientcentrerat förhållningssätt. I böckerna argumenteras starkt för att använda en metodik under studenters utbildning som har fokus på träning av färdigheter i att kommunicera. I undervisningen ska dessa speciella kommunikationsfärdigheter, som i förväg är definierade och sammankopplade med en teoretisk referensram, ofta tränas. Vidare ska undervisningen kompletteras med kognitiva inslag och med moment som ska göra studenterna medvetna om egna känslor och attityder. Att arbeta med en studentcentrerad metodik framhålls som mycket väsentligt eftersom ett sådant arbetssätt fördjupar studenternas förståelse och gör att de förändrar sitt handlingsmönster och beteende vad gäller kommunikation. Övningarna görs bäst i små undervisningsgrupper eller i samband
182
med individuell träning och tillsammans med en erfaren lärare som har fördjupad kompetens om kommunikationsämnet. Genom upprepade övningar och noggrann och ärlig individuell återkoppling efter övningstillfällena får studenterna många och goda möjligheter att vara aktiva. När inspelningar görs, endera via ljud eller video, blir kvaliteten på återkoppling och feedback bättre. Att upprepade gånger höra och se det egna agerandet bidrar till att studenten får bättre möjligheter att göra realistiska självreflektioner (Kurtz m.fl. 2005, Silverman m.fl. 2013).
Som nämndes i inledningen av kapitlet kan också rollspel användas vid kommunikations- träning. Vilka som är aktörer i rollspelen varierar. Vanligtvis är det en av studenterna som agerar som den professionella medan patienten i rollspelet kan vara antingen verklig eller simulerad (och spelas av en kurskamrat eller av en upplärd standardiserad patient). Genom rollspel kan studenten utveckla såväl konkret kunskap och färdighet som kunskap på en meta-nivå om kommunikativt beteende, det vill säga ett slags implicit kunskap som är mycket betydelsefull för en student som utbildar sig till ett professionsyrke. Anledningen är att den innehåller oskrivna och ofta också outtalade, men ändå mycket centrala, värderingar och normer som delas av de allra flesta inom professionen och som många gånger är vägledande för det professionella agerandet (Sarangi 2005).
Seale m.fl. (2007) och Thomassen (2009) har studerat interaktionen som sker i samband med rollspel vid träning av kommunikationsfärdigheter dels för läkare i samband med konsultationer, dels för studenter i läkarutbildningen. I båda studierna betonas att det pågår flera olika aktiviteter under ett och samma rollspel och att varje aktivitet har sina egna förutsättningar, till exempel vad gäller verklighetstrogenhet och funktion. Detta påverkar sådant som deltagarnas roller och de ramar som finns för samtalen. Ramen, från begreppet ”frame” som beskrivits av bland andra Goffman (1974), ger vägledning om vad det är för aktivitet som är på gång, något som kan markeras av de som agerar med hjälp av ledtrådar i form av exempelvis ordval, småord, tonläge eller andra icke-verbala markörer. Genom dessa ledtrådar skapas en viss kontext, som deltagarna i ett samtal kan kommunicera mer eller mindre i linje med. Om människor i ett samtal uppfattar ramen på olika sätt kan de missförstå varandra. Missförstånd kan redas ut genom exempelvis ett yttrande som ger
183
tilläggsinformation eller genom att en ställd fråga formuleras på annat sätt och ställs igen. Också Linell och Persson Thunqvist (2003), som har gjort en studie där interaktionen under rollspel mellan arbetslösa ungdomar och en projektledare analyseras, visar att rollspel innehåller olika ramar, och att deltagarna växlade mellan att agera i olika ramar. I deras studie kommunicerade aktörerna ibland från ramen för rollspelet, i vilken den ene var arbetssökande och den andra arbetsgivare, och ibland från en utbildningsram där den ena var student och den andra var lärare. Gemensamt för dessa tre studier är att de visar att interaktionen är mycket komplex i rollspel och att den sker inom olika ramar och på olika plan. Därför ställs det speciella krav på dem som ska agera i rollspelet.
Såväl Seale m.fl. (2007) som Thomassen (2009) skriver att det saknas studier om den interaktion som sker i simulerade möten under rollspel. De menar också att eftersom sådana möten används så mycket i vård- och medicinarutbildning är det angeläget med mer forskning. Samtidigt påtalar de att det är viktigt att samtalen vid rollspelen studeras utifrån sina egna premisser. En del skeenden är realistiska, andra är virtuella. Samtalen kan visserligen inte jämställas med autentiska samtal, exempelvis mellan patient och läkare, men de innehåller ändå viktiga data värda att utforska vidare.