Ungdom är ett flerskiktat och föränderligt begrepp. Ungdom år 1930 var delvis annorlunda än 1900 eller 1960, och betydde inte vid något tillfälle samma sak för alla grupper eller i alla sammanhang. Ungdomskategorins skenbara enhetlighet döljer en finmaskig uppdelning i ett flertal ålders-intervall och delkulturer, grupper och individer.
Ungdom har med kropp och biologi att göra, vilket begreppet puber-tet anger, men också med psykologin, i adolescensens inre vuxenblivande.
Där finns också sociala aspekter som rör hur unga människor
positione-ras i samhället och till sist även en kulturell ungdomlighet i smaker och sti-lar som förknippas med ungdom. Ungdom är både en individuell livsfas och en samhällelig kategori. Ungdomsfasen går genom flera sammanhäng-ande etapper av såväl fysiologiskt som psykologiskt och socialt vuxenbli-vande, från barndomens slut till den stegvisa och ibland diffusa övergång-en till vuxövergång-enhetövergång-en. Som samhällelig kategori är ungdomövergång-en mångfasetterad och föränderlig och kan indelas i en rad olikartade undergrupper. Men därutöver kan man alltså även tala om en kulturell ungdomlighet som ska-pas genom texter och andra symboliskt uttryckta identitetsbilder.
I princip passerar alla människor som blir vuxna genom någon form av ungdomsfas. Här finns en viss jämlikhet, samtidigt som ungdomen har högst olika utsträckning och kvalitet för olika klasser, kön och etniska grupper. Ungdom är därför ingen enhetlig essens utan en töjbar kategori, eftersom den bebos av alla under en kortare period och därför av olika in-divider i varje ögonblick, i en följd av olika generationer som successivt lägger till nya betydelselager till ungdomsbegreppet. Medan barndomen ibland uppfattas som en sorts egen tillvaro vid sidan om vuxenlivet, men helt beroende av vuxnas omsorg, handlar ungdom om vuxenblivandets ut-sträckta övergångsfas med en successiv maktförskjutning mot en relativ vuxen autonomi som myndig medborgare. Ungdomar är i sin livsstil rör-ligare än andra åldersgrupper genom att de är så illa tvungna att i åt-minstone viss mån byta livssätt när deras kroppar omvandlas och de klätt-rar uppåt i skolklasserna, skaffar sig utbildning, jobb och egen familj.
Ungdom berör egentligen två skilda men ofta sammanblandade dimen-sioner: ålder och generation. De två har mycket gemensamt men är fak-tiskt i ett avseende varandras direkta motsats: medan ålder är den enda identitetsaspekt alla är tvungna att ständigt skifta, är generation den enda aspekt som ingen någonsin kan byta ut. Sin ålder kan ingen behålla, men sin generation kan ingen lämna! Tidens gång tvingar alla att åldras, men ingen kan kliva ur sin generationstillhörighet. Ungdom är både en ål-derskategori och ett generationsbegrepp. Bägge dessa dimensioner hänger nära samman med själva tidsdimensionen, men ibland är det viktigt att skilja ålders-, generations- och tidsfenomen från varandra.
Ett tidsbundet fenomen är något som uppstår under en avgränsad tids-period, exempelvis ett decennium, och då drabbar eller bärs upp av en stör-re del av en given befolkning. Ett åldersbundet fenomen är istället något som under en längre period huvudsakligen gäller för en avgränsad
ålders-Det unga
grupp, exempelvis pensionärer eller tonåringar. Ett generationsbundet fe-nomen uppstår inom en yngre åldersgrupp i en viss tid och följer denna ko-hort någorlunda långt upp i åldrarna. När något nytt uppträder framgår det ofta rätt klart om det slår an inom i princip alla åldrar – och således kan vara ett tidsfenomen – eller om det är knutet till de yngre i samhället, men om det senare gäller kan det vara svårt att förutsäga om det kommer att utvecklas till ett nytt inslag i ungdomsålderns kulturmönster eller om det istället kommer att följa just dessa ungdomar tills de blir gamla.
Ungdomar berörs tidigt och tydligt av samhällsförändringar och har med sin stilistiska rörlighet lättare att ge tydliga uttryck för sina sätt att hantera dessa förändringar. Dimensionerna ålder och generation är som helhet knutna till tidens gång, men just ungdomsfasen markerar särskilt starkt den temporala flyktighetens ständiga identitetsskiften.
Det allmänna odlandet av någon form av nya, afroamerikanskt inspi-rerade mode- och musikstilar kom att utvecklas till ett allmänt ung-domskulturellt drag under hela nittonhundratalet, även om namnen på dessa stilar ändrades genom decennierna. Hot och swing avlöstes av be-bop och tradjazz, sedan kom rockens hela serie av stilar, men själva det faktum att tonåringar gav sig hän åt sådana experimentlystna aktiviteter förblev länge ett åldersbundet drag. När de unga blev äldre behöll de ofta sin ungdoms smak men slutade med stilprövandet och inordnade sig i en vuxen livsstil. Därmed kan man samtidigt konstatera att varje enskild ung-domskulturell musikstil har generationsbundna drag. Swingfansen behöll sina preferenser genom åren, och nästa kull av ungdomar fann dem mos-siga. Så genomkorsades ungdomskulturens åldersbundna tradition av en följd av särskilda ungdomskulturers generationsbundna smakmönster.
När jazzen först uppmärksammades trodde många att den bara skulle bli en kortlivad modefluga – liksom man senare på femtiotalet trodde om rocken. Men det visade sig alls inte handla om något snabbt övergående tidsfenomen. Som helhet har jazzgenren brutit loss från både tid, ålder och generation och etablerat sig som en långsiktigt livskraftig musikkategori.
Det hindrar inte att odlandet av vissa av dess olika delstilar periodvis va-rit bundet till både åldrar och generationer. Swingens publik valde sin mu-sikstil för att den motsvarade både deras ålder som tonåringar (vilket för-klarar dem som slutade lyssna aktivt när de blev äldre) och deras genera-tionserfarenhet som unga i sin särskilda världskrigstid (vilket förklarar musikens fortsatta starka laddning ända till idag för många av dem).
Ungdomar konsumerar mycket medier och musik i samband med dans och kamratumgänge. Under mellankrigstiden var det jazzen som mest markant färgade tidsandan, och därmed präglade den också den genera-tion som hade sin ungdom då. Men de två aspekterna löper inte alltid pa-rallellt. Enskilda utsagor om tidens unga kan antingen referera till ålders-gruppen av ännu inte vuxna individer som förväntas växa från sin omog-na smak, eller också syfta på en generation som formats av en speciell historisk situation och som lär behålla sina särdrag livet ut.
Det kan finnas en tendens att rena åldersförklaringar blir mer bagatel-liserande än generationsförklaringar, eftersom något som bara gäller en viss åldersgrupp är något man växer ifrån, medan det som följer en gene-ration innebär att en viss tid lämnar bestående spår. Kulturfenomen som jazzen kan förklaras i ålderstermer av dem som antingen roat förlöjligar dem eller inte vill göra någon större affär av sin ungdomliga vurm. De som djupt ogillar och oroas över jazzen får större kraft i fördömandena om den tolkas som uttryck för en degenererad generation (och tid) i förfall, sam-tidigt som även de seriösa fansen ger sin smak större tyngd genom att ut-måla den som tids- eller åtminstone generationsfenomen. Att se något som uttryck för ungdomligt oförstånd som man snart växer ifrån är inte lika lätt för den som själv är ung och gärna tar för givet att det som känns vik-tigt nu alltid kommer att göra det. När Karl Gerhard ironiserade över
”Jazzgossen” (1922) skildrades ironiskt den unge mannens löjlighet. De moraliska kritiker som tolkade jazzen som ett allvarligt symptom på civi-lisationens förfall uppfattade den däremot som ett generationsuttryck och fruktade dess överlevnadskraft. Och medan njutningslystna jazzfans kun-de försöka få vara ifred med sina nöjen genom att förklara att kun-det bara handlade om naturliga ungdomsintressen så ville som regel de mer seriösa experterna hellre betona generationsaspekten och nedtona ungdomlighe-ten i sig.
Det är dock inte alldeles lätt att ens analytiskt hålla isär dessa bägge si-dor, eftersom de går in i varandra och orden används på ett överlappande sätt. I sången ”Det är vår generation” från Södra Teaterns nyårsrevy 1933 sjöngs exempelvis: ”Det är vår generation som nu står och klappar uppå dörrn. / Hela världen ligger framför oss. Vi besegrar den förståss. / Med vår ålders kända fräckhet och med spänst i vristerna / plus vår gyllne ung-doms täckhet får vi dölja bristerna.” Här talas om en generation men på ett sätt som snarare pekar mot en åldersgrupp som vill upp än som
anspel-Det unga
ning på någon epok- och generationsväxling. Denna ”vår generation” är helt byggd på föreställningar om en närmast evig ungdomlighet, i uttryck som ”gyllne ungdom”. Revyartisternas djärvt uppåtsträvande karriärsträ-van – ”uppåt stjärnorna vill vi se och tro att vi dem en gång når” – var knappast metafor för någon inbrytande generationsbunden tidsanda, utan snarare för lärlingarnas eviga och åldersbetingade längtan att erövra de gamla mästarnas position. En generation som definierar sig genom strävan att bli vuxen och erkänd gör ju därigenom en sorts självupplösande iden-tifikation som inte skiljer sig från andra tiders ungdomsgenerationers och därför knappast utgör något tydligt generationsmedvetande. 1944 skrev kapellmästaren Georg Enders:
Det ligger i människans natur att man i tankarna gärna uppehålla sig kring den lyckligaste och roligaste tiden i sitt liv, och det är ju oftast ungdomsåren med alla minnen från den tiden man började svänga i dansens virvlar med sin käraste. När de unga av idag dan-sat sig trötta, och nästa generation tar de första dansstegen efter en återigen ny dansmusik, kommer de gamla då att tala om den gam-la goda tiden och att dansmusiken då var som den skulle vara. Jor-den rör sig kring solen, om och om och om igen!2
Här framträder åldersdimensionen som den avgörande, vilket tröstar den orolige. Livet har sin gång, generationerna kommer och går, men ungdo-mens gyllne tid består. Författare som Artur Lundkvist var istället starkt medvetna om generationernas enhet och sorterade noga sina kollegor i oli-ka årgångar när det gällde deras förhållande till jazz. På liknande sätt re-fererade Gustaf Rune Eriks i intervjun med självklarhet till jazzintressera-de generationskamrater som Hans Viksten, Ulf Linjazzintressera-de, Svante Foerster, Petter Bergman, Rune Olausson, Erik Lindegren och Rolf Parland, Matts Rying, Axel Liffner och Stig Carlson: ”Vi som var tonåriga på trettio-talet”. Att de var jämnåriga var viktigt: ”Man absorberar ju lättare när man är ung. Det är ju väldigt svårt för människor som är invanda i andra mönster och andra musikformer att svänga om.” I dessa fall framhävs en bestämd koppling mellan åldersbetingad ungdomlighet och de unika gene-rationernas insocialisering av tidsbestämda erfarenheter. Så vävs de bägge ungdomsdimensionerna samman.