Den unga litterära modernismen dominerades av män, men där fanns ock-så betydande kvinnliga krafter. Den samtida författarkollegan Karin Boye (1900–41) rörde sig i samma psykoanalytiskt och socialistiskt influerade stockholmska modernistkretsar. Hon intog en delvis likartad och delvis helt annorlunda position. Liksom en rad andra manliga och kvinnliga mo-dernister fängslades hon av den sjudande livskänsla som storstadens myll-rande kollektiva liv erbjöd. Där bröts människor loss från naturvuxna nät-verk och drogs in i omtumlande strömmar av händelser utan överblick och kontroll, i jazzdansens lika väl som i trafikens virvlar. De kastades mellan kylig anonymitet och intensiv romantisk närhet och tvingades grubbla över moraliska frågor om meningslöshet och gränslöshet, där tidigare ge-nerationer snarare skildrat traditionernas hämmande normtryck. Medier och transporter lät dem färdas ut över de slutna gemenskaperna, och allt tenderade att framstå som rörligt och föränderligt, samtidigt som nya for-mer av lagbundenheter och begränsningar kunde anas mitt i denna dyna-misering.
Boye tog till sig psykoanalysen och kom 1927 även med i Clartés re-daktion, där hon stod med ett ben i var och en av Clartérörelsens bägge riktningar: ett utåtvänt politiskt intresse för socialismen (hon besökte 1928 Sovjetunionen med en grupp manliga kamrater) och en inåtriktat psykoanalytisk tro på driftutlevelsen som frälsningsväg. Boye var bland annat en av redaktörerna bakom tidskriften Spektrum (1931–32), som fick sitt namn av just henne: ”I oss är en mångfald levande. / Mot enheten famlar den. / Vi föddes att vara det brännglas, / som fångar och samlar den”.38Men här ska främst hennes skönlitterära bok Astarte från 1931
be-handlas, eftersom den på ett så påtagligt sätt behandlar olika aspekter av det moderna livet och dess populärkultur och ger kraftfullt uttryck för ti-dens vänsterradikala modernitetskritik.
Astarte är en prosadikt där en rad scener flätas in i varandra. Hand-lingen sprids liksom ut på olika platser, personer och teman, som avlöser varandra och i den prismatiska helheten bryter sönder den moderna kul-turen i sina olika spektrala beståndsdelar. Olika kapitel låter dialogiskt olika röster utveckla sina perspektiv. Aktuella kulturföreteelser skildras genom slående exempel som analyseras och kommenteras i ett poetiskt symbolladdat språk. Boken ironiserar över kapitalismens ytligt narcissis-tiska skönhetsfixering – den allt genomsyrande egocentriska kampen för att erövra en plats mitt i solen. Kritiken är dock själv tydligt dubbelbott-nad: ”Bakom romanens medvetna tendens springer en hemligare djupver-kan i dagen: förälskelse, halvt omedveten, i den kvinnliga skönheten med dess makt att väcka drömmar, tända liv, skapa gudar…”39Detta har asso-cierats till den homosexualitet Boye snart skulle komma att upptäcka och erkänna hos sig själv. Men ambivalensen kan lika gärna ses som typisk för en i samtiden utbredd kluven hållning mot de nya konsumtionslock-elserna. Astarte är på många sätt ”en samhällssatir riktad mot den mo-derna kommersialismen”.40Men denna satir genomkorsas av tydliga lust-fyllda stråk som njuter av varuflödenas sensualism.
Bokens titel har en rik betydelsesfär, som förankrar modern kapitalism-kritik i ett långt historiskt och mytiskt perspektiv. Den semitiska moder-och fruktbarhetsgudinnan Astarte motsvarade babyloniernas Ishtar, sume-rernas Inanna och den manliga stormguden Baal och lär också ha haft för-bindelse med grekernas Afrodite och därmed romarnas Venus. I alla dessa gudars kulter fanns inslag av sexuella utsvävelser i samband med frukt-barhetsritualer som symboliserade död och återuppståndelse, med ett orgi-astiskt dansande som inbjöd till paralleller med den moderna jazzflugan.
Astarte hade samtidigt krigiska drag, bar tjurhorn och ansågs ledsagas av en duva och en orm, vilket påminner om ormen i Edens lustgård. I Bibeln sägs Jezebel (Isebel) ha introducerat Baalkulten i Israel. Hon förknippades även med Astartekulten och hennes namn har lustigt nog ofta utpekats som roten till ordet ”jazz”. Här finns en dold förbindelse mellan Boyes roman och jazzmytologin! Även den för Bibeln så förhatliga Baalkulten involve-rade en ungtjur. Exempelvis plädeinvolve-rade berättelsen om hur Aron lät sitt folk dansa kring en guldkalv som symboliserade den judiska guden Jahve för en
Det nya
brytning med denna Baalkult. ”Detta folk har begått en svår synd; de har gjort sig en gud av guld”, heter det i 2 Mos. 32:31, men det var dock först i modern tid som guldkalven fick symbolisera girighet och penningdyrkan i allmänhet. (Den bibliska gestalten Mammon var däremot snarare en per-sonifiering av världslig rikedom än någon egentlig gudafigur.)
Mellan Astarte/Baal-kulterna och den judisk-kristna traditionen före-låg ett något dubbelbottnat förhållande av såväl beroende som konkur-rens. Från att ha identifierats med Baal kom Jahve att alltmer hamna i opposition mot denne, och därmed även mot det Astarte stod för. Den ju-diska monoteismens strid mot Baal och polyteismen innefattade en kamp mot avbilder och i förlängningen ett bildförbud, i det att estetiskt-sinnligt framställda bilder liksom en sorts avgudar sattes i motsättning till den ende sanne gudens rena och abstrakta idé.41 Just en sådan skepsis inför estetiska avbilder av det heliga såväl som av människan är också ett grundtema i romanen Astarte, där författarrösten själv utstrålar en am-bivalens gentemot den varuestetik som utmålas som fortsättningen på Astartedyrkan och inte klart väljer sida mellan puritanskt bildstormande och sinnligt bildnjutande. Gudinnesymboliken höjer upp skildringen av den rastlösa nutiden till en universellt syftande nivå och passar ihop med tankarna om konsumtionstemplen som den sekulariserade tidsålderns vi-karierande religion. I ett kapitel beskrivs just hur kyrkan en gång var li-vets och byns centrum men vartefter helt överskuggats av storstadens världsliga konstruktioner.42
Romanen skildrar den sjudande storstadens upplevelserum, med ett stort varuhus i centrum. Den inleds med att två affärsmän diskuterar runt en skyltdocka som de förknippar med gudinnan Astarte: ”Vår tid är en förvärldsligandets tid […]. En affärsman måste ju utnyttja själva gu-darna”, och lite senare: ”Vår tid är ingen tid för gudar. Också de stoltaste får bekväma sig till att gå i tjänst hos den ende sanne guden – Mammon”.
Psykoanalytiska ekon förbinder kommersialismens medvetna manipula-tioner med själslivets djupaste omedvetna: ”Under kulturens fernissa lig-ger urdrifterna på lur, och dem får man inte släppa lös, bara rasta dem”.
Under den sakralt klingande rubriken ”Sakrament” skildras ett vanligt biografbesök som en transcendent ritual:
Biografer lockar med kransar av ljus – tillflykter mot kvällens mör-ker, höstens rusk och vardagens otillfredsställda tomhet. Fullhet
och vila väntar i drömmen på den vita duken, och mörka skaror strömmar från alla håll som nattfjärilar mot papperslyktorna en festlig kväll i augusti. Deras ögon är bländade av glansen, deras drag har mist sin spänning och visar det hungriga barn, som var och en annars gömmer så väl i sitt inre och som begär sagor och vack-ra drömmar om det som realiteten inte kan ge.
Sedan beskrivs hur publiken lockas in i filmidolen Bel Birds lyckoliv som bristfällig ersättning för sina egna misslyckanden och hur filmens fantasi-värld därmed undantränger och utarmar vardagen. När seansen är över summeras filmens magiska kraft att skapa en publikens tolkningsgemen-skap: ”Man trängs mot utgången. Den enhetliga massan löser upp sig i småpartiklar, tycks det. I själva verket är den ett, mycket mer än när lju-set först slocknade. Den har begått ett sakrament, den är fast förenad i den himmelska Bel Birds kropp och ande.”
Bokens andra kapitel behandlar modet: ”Det är tidens ande, som speg-lar sig i modets växlingar, tidens och den unga generationens egenartade lynne och ideal”.
Vill du avläsa tidens väsen, vill du se den unga generationens lynne, så kasta en blick i de stora skyltfönstren! Där är kvinnans frigörelse tecknad i gråspräcklig ylle, där lyser teknikens triumf ur sakligt stränga linjer. Och så vacker är denna tidens ande, att ingen kvinna går förbi utan en liten längtansblick på dess utställda härlighet…43 Skildringen är slående lik hur klassiska samhällsteoretiker som Georg Simmel och Walter Benjamin skildrat storstadens flanörer eller modets hemligheter. I sitt berömda Passagearbete behandlade den senare exempel-vis dammodet på ett liknande sätt som tecken för tidsandan:
Det som gör modet särskilt intressant för filosoferna är dess märkli-ga antecipationer. Det är ju känt att konsten i månmärkli-ga avseenden, till exempel i bilder, föregriper den förnimbara verkligheten med många år. […] Och ändå har modet en mera konstant och precis kontakt med det kommande, tack vare den enastående vittringen hos det kvinnliga kollektivet för det som ligger redo i framtiden.
Varje säsong erbjuder i sina nyaste modeskapelser några av de Det nya
kommande händelsernas hemliga flaggsignaler. Den som hade för-mågan att tyda dem skulle inte bara i förväg känna till nya konst-närliga strömningar utan även nya lagböcker, krig och revolutioner.
– Utan tvivel är det detta som utgör modets eggelse, men även svå-righeten att göra den produktiv.44
Boye beskriver en rastlös nukänsla och en allt upplösande förlust av tro på historiens yttersta mening: ”Vi törstar efter mera törst – någon källa finns inte […]. Det ligger ingenting bakom det hela, det är hemligheten.” I män-niskans förhållande till sina maskiner bryts allmakt och vanmakt mot var-andra, liksom hos filosoferna Nietzsche och Heidegger: ”Allsmäktiga människa! […] där står människan, herre över naturkrafterna. […] Vem är egentligen herre här, människan eller maskinen?”45
Boken riktar konsekvent in sådana övergripande frågor mot varukon-sumtionens erfarenhetsområde och gör civilisationsanalysen till en kapita-lismkritik. Det var på 1920-talet som en generell välståndsideologi utro-pades, där vardagskonsumtion blev moderniseringens nyckel och konsum-tionskulturen själv dominerades av tanken att vardagslivet kunde och bor-de vara mobor-dernt – ja, att bor-det faktiskt i stor utsträckning redan var bor-det.46 Detta var kulmen på den revolution som sedan 1880-talet riktat in det in-dustriella produktionssystemet på att tillverka konsumtionsvaror och där-igenom gav upphov till en konsumistisk livsstil.
Boyes genomgång av konsumtionssamhällets aspekter återkommer gång på gång till jazzmusiken, som blir kristallisationspunkt för en läng-tande vitalism, ironiskt skildrad med både fascination och skepsis. Två unga flanörer diskuterar exempelvis litteratur och romantik:
– Det är inte romantik! Det är den nakna verkligheten! Och jag skulle vilja föreslå, att man vågar se den verkligheten i ögonen och begagnar sig av den. Livet blir annorlunda på det sättet, en ny rytm, en jazzrytm, om du så vill: välja och kasta, evigt söka och evigt fin-na, nya upplevelser utan slut – den eviga jakten efter mig själv. Det ligger naturligtvis en viss tragik på djupet, men den ger relief åt det hela. Ser du, det är virilt! Så blir livet något att leva.
– Jag dansar gärna både efter saxofon och ukulele, sade Tage, men teoretiskt hatar jag dem. Glöm inte, att jag medarbetar i Nya Dagligt Allehanda, tillfälligt visserligen, men ändå.47
Det sista stycket anspelar på Erik Axel Karlfeldts dikt ”Ungdom” (1927):
Du dansar, bleka ungdom, sorgset låta din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta att se din dans; den slår mig som ett hån.
Denna märkliga instrumentering gav senare jazzintresserade författare många goda skratt, liksom fallet var med liknande utfall såsom Sten Se-landers ovan citerade Vår herres hage (1923) och Alf Henriksons lika ne-gativa Jazzrytm (1927). Boye använder referensen till att antyda de unga männens cynism. Kapitlet ”Illusion” sätter sedan musik och dans i fokus, och ansluter tätt till Lundkvists samtida bildspråk. Här finns en karaktä-ristisk dubbelhet: primitivistiska fantasier suppleras av ironiska vändning-ar som möjliggör dubbla läsningvändning-ar:
Saxofon: heta lena lemmar, molande hunger, åtråns ursång, sjung-en i tropiska djungler, där månsksjung-enet suger och fasanerna ropar i ljum dimma.
Xylofon: smattrande torr takt, som när en leddocka hoppar om-kring och har precis så roligt som hon får för trådarna, ledda av en mäktig hand eller ett mekaniskt urverk.
Och så banjo: högljudd och förbehållslös som ett naturbarn av oförstörd ras. Hur kan en vit man med uppstruket slätt hår och bla-serade ögonlock tro att det är hans instrument? Han behövde bara kasta en blick på den stillsamma och väluppfostrade publiken för att vakna ur sitt misstag, men det är hans levebröd att inte vakna.
I refrängen faller hela kapellet in med sång, på engelska, ty schlagern kommer från Amerika. Människorösten är också ett in-strument att dansa efter, när den underordnar sig rytmen så blint som här, och det främmande språket gör också sitt för att inte or-dens innehåll ska framträda och splittra uppmärksamheten hos de dansande. Rytmen är ett rus, genom instrumentens trä- och metall-tonvågor anas den levande rösten som en eggelse i bedövningen. I samma ögonblick som orden väckte uppmärksamhet, vore bedöv-ningen störd, nu är de bara ett budskap om närheten av kött och blod och en åtrå farligare än saxofonens – det ilar genom blod och
Det nya
nerver som röda blixtar – och samtidigt är deras grumliga diftong-er en hälsning från millionstäddiftong-ernas äventyrsland – det filmland-skap, som blixtarna lyser upp.
Silkesstrumporna och de pressade byxbenen hänger med sedan Karl Ger-hards jazzgosse nio år tidigare, även om skorna bytt mocka mot lack.
Motsatserna möts: Amerikas modeflugor och den enkla naturligheten, miljonstädernas djungel, urverkets mekanik och rytmens rus, intensiteten som bedövning, det extrema livet och den totala döden. I ett senare kapi-tel besöks ett musikkafé:
Musiken är kanske den hemlighetsfullaste av alla konstarter. Den går direkt från känsla till känsla utan förståndet som mellanled. De bildande konsterna – där de inte rentav är nyttokonst – föreställer alltid något, som med visshet kan inordnas i vår tankevärld, och diktningen talar genom många lager av abstraktioner. Musiken är en konst på andra sidan om våra tankevanor, sinnenas konst mer uteslutande än någon annan – och ändå ansedd som den mest and-liga. Underligt!48
Dessa resonemang om musiken som uttrycksform utvecklade Boye även i essäform. I artikeln ”Språket bortom logiken”, publicerad i Spektrum 1932, skiljer hon mellan två sidor hos litteraturen: den sinnliga och den logiska, där den förstnämnda sinnessidan beskrivs som ”assonanser, rytm i vers och prosa, allt det som är njutning för örat och lika mycket eller kanske ännu mer för munnen” och som bildar ett slags underjordiskt symbolspråk innanför det logiska och semantiska.49I Astarte tolkas en li-ten exotisk folkvisemelodi, men musikens särskilda kungsväg till det omedvetna försvaras: ”Man kan tänka sig många livssituationer bakom en sådan melodi. Men försöker man dikta dit dem, blir de ändå bara översättningar till skuggspråket och för oss bara längre bort från den omedelbara beröringen med en fin och stilla upplevelse.” Invändningen riktas mot att förlägga tolkningens fokus i författarens intentioner. ”Av alla dem som sitter här i kväll och hör melodin är det emellertid ingen som lyssnar till kompositören. Vem längtar efter att intränga i cigarret-tens erfarenheter, vem vill fånga kaffets och bakelsernas själ?” Men den avslöjar även en vacklan mellan att respektera populärmusikens
outsäg-liga omedelbarhet och den inlevande hängivelsen åt stundens njutningar och att tvärtom kritiskt distansera sig gentemot de beroendeframkallande förförelserna. En ambivalent hållning till populärkulturens frestelser blir sedan tydlig i skildringen av modehusets mannekänguppvisning, där framställningen frossar i en oförlöst motsättning mellan profithungerns kyla och konsumtionsnjutningens hetta och vägrar att låta endera sidan underordnas den andra. Den antikommersiella kritiken utesluter inte en respekt för modesmakens konst – såväl för dess producenters och försäl-jares omsorgskunskap som för konsumenternas behov. Kapitalismen lockar fram begären och håller dem levande, men sviker dem samtidigt. I centrum står den prekära nuorienterade livskänslan: ”Här och nu är li-vet, ett ögonblick mellan tomrum och tomrum, mellan fabriken och sov-platsen – vem vet om jag lever i morgon, vem vet om jag inte har mött lyckan och svingat mig upp i solen, vem vet något alls”.50Här ekar ord från Hjalmar Bergman i Jag, Ljung och Medardus (1923) där eleven pro-testerar mot lärarens tanke att skolan är en förberedelse för livet: ”För-beredelse för livet? Lever jag inte? Lever jag inte just nu? Vem vet om jag lever i morgon?”51 På samma rastlösa sätt kräver konsumtionssamhället omedelbar behovstillfredsställelse.
I sista kapitlet, ”Den vita drömmen”, ogillar reklamchefens nostalgiskt trygghetslängtande fru sin bostad: hon ”vantrivdes med moderniteten”
eftersom de gigantiska fönstren i våningen gav ”känslan att mitt i sitt hem ändå vara ute i världen” – ”I boet vill man sticka huvudet under vingen, glömma att det finns ett utomkring, vara lycklig”. Romanens slut är sedan en säregen reflektion över kulturens och särskilt skönlitteraturens egen roll i en modern verklighet som visserligen marginaliserar diktarna men istället själv bygger på en synnerligen mäktig fiktion: ”ja, dikten är kultu-rens kärna. Därför att kulturen är en enda stor dikt. Men den är en dikt i dyrbarare materia än ord – en dikt i kött och blod, i levande människors levande själar.” För att inte falla handlöst ut i ”den ytte världens mörker”
med dess ”plågor och orenlighet” behöver människan en inre drömvärld,
”den vita drömmen, som är verkligare än den hotande verkligheten. […]
Detta är kulturens innersta kärna.” Tron på teknikens framsteg och den utopiska kampen för materiellt välstånd förkastas som barbarisk. Istället lovordar diktaren den unga kvinnans av konsumtionsmaskineriet fullän-dade skönhet och ”den kulturens gudomliga dikt hon förkroppsligar”,
”och ändå uttryckte den egentligen ingenting, varken stolthet eller blyg-Det nya
het, varken vänlighet eller fientlighet – ingenting annat än det självklara medvetandet om sin egen fulländning”.52
Så slutar boken i en självironisk vändning. Har vandringen från helvete och skärseld lett till paradiset? Är den uttryckslösa självgodheten resultatet av den kulturprocess som nyss hyllats? Hur långt kan då kritiken nystas tillbaka? Kan tankarna om kulturen som en dikt i mänskliga kroppar och själar ses som en tidig formulering av det som senare diskuterats som en modern estetiseringsprocess, där alltfler samhälls- och livsområden dras in i aktiva och smakorienterade formningsprocesser? Om detta är en dystopi, vilken motbild kan då tänkas? Frågorna ges inga entydiga svar inom ramen för den mångbottnade Astarte, vars utmejslade ambivalenser utgör ett ta-lande sätt att bemöta tidens frågor om vad som kännetecknar den typiskt moderna människan. Hänvisningen till den utsökt formgivna tomhet som varuestetiken framkallar i den mänskliga kroppen och själen sätter in jaz-zens primitivistiska orgier i ett mer kritiskt ljus än hos Lundkvist, men den produktiva högspänningen mellan materiell yta och inre djup, mellan arti-ficiellt och naturligt och mellan modernt och primitivt består.