De skönlitterära författarna var alls inte de enda som formulerade skift-ningarna i tidsandan. Det gällde även sångtexterna och andra populärkul-turella röster. Effekterna skiljer sig åt mellan alla de olika exemplen på modernistiska förhållningssätt till moderniteten och dess medier. Primiti-vismen frammanar en förmodern naturlighet som knappast uppfattades som tryggt hemvand utan snarare bröts som en exotisk krydda mot den civiliserade urbanitet som själv började bli rutin. Glada sånger kunde istäl-let göra det primitiva till något hemtamt. I alla sådana exempel framhävs något som nytt och ovant, samtidigt som det inkorporeras och görs bekant genom att associeras med något invant och traditionellt.
De modernistiska rösterna laddade ofta upp två spänningar till brist-ningsgränsen. Den ena nyckelspänningen var den mellan det nya och det gamla, eller mellan modernitet och tradition. Bilder av det förgångna och det framtida ställdes ständigt som motpoler mot varandra, oavsett om det förmodernas utplåning sörjdes eller applåderades. Samtidigt var det alltså oerhört vanligt att anspelningarna på denna dikotomi lade sidorna bred-vid varandra och försökte jämka dem samman genom att söka efter tradi-tionen inuti det nyaste, till exempel i form av modets tidlösa primitivitet eller den nyamerikanska livsstilens sammanväxt med en ursvensk folklig-het. Sådana sammanjämkningar upplöste inte dikotomin utan fick sin starka effekt just genom att polariteten målades i så bjärta färger. Att den hottaste jazzen kunde spelas på skärgårdsöns brygga var spännande en-dast om de två först uppfattades som varandras motsatser.
Den andra nyckelspänningen drogs upp tvärs igenom det nya: mellan modernitetens kalla och varma sidor. Till kylan hörde det rationellt mål-orienterade förnuft som tycktes styra teknologierna, den kapitalistiska ekonomin och folkhemmets förvaltningssystem. Runt teknik, marknad och statsinstitutioner spanns föreställningar om medveten effektivitet, profitmaximering och kalkylerande kontroll. Mot dessa moderna drag ställdes modernitetens heta sidor: den lössläppta njutningen, de omedvet-na känsloströmmaromedvet-na, begärsutlevelsen, den nuorienterade livskänslan
Det nya
som skar av förtöjningarna i konventionernas hämningar. Kontroll och ut-levelse var och förblir typiskt moderna motpoler i ständig inbördes kamp.58
Förhållandet mellan modernitet och tradition är mer komplicerat än man först kan tro. Det moderna inte bara upplöser utan lever också i sym-bios med äldre traditioner och skapar sina egna. Nytt och gammalt sam-spelar alltid, men detta samspel får en särskild laddning i det moderna, menade Walter Benjamin:
Definitionen av det ”moderna” som det nya i förbindelse med det som alltid varit. […] Det har inte funnits någon epok som inte kän-de sig i excentrisk mening ”mokän-dern” och trodkän-de sig stå omekän-delbart inför avgrunden. Det förtvivlat klara medvetandet om att stå mitt uppe i en avgörande kris är kroniskt för mänskligheten. Varje tid anser sig vara ohjälpligt nymodig. Men det ”moderna” är annor-lunda just som de olika aspekterna i ett och samma kalejdoskop.59 Benjamin visade att moderniteten ”citerar ständigt urtidshistorien” i ”bil-der där det nya genomsyras av det gamla. Dessa bil”bil-der är önskebil”bil-der” el-ler bildfantasier som ”väcktes till liv av det nya” och försöker ”ta avstånd från det föråldrade”, ”det nyss förgångna” och därvid istället går ”tillba-ka till det urtida förgångna”. I ”kollektivets undermedvetna” smälts des-sa ”urtidshistoriska element” des-samman med ”det nya” och ger ”upphov till utopin, vilken har lämnat spår efter sig i tusentals konfigurationer i det dagliga livet: från de bestående byggnadsverken till de flyktiga modena”.60 Denna specifika kombination av nytt och arkaiskt såg Benjamin inte minst hos en modernistisk poet som Baudelaire. Ett annat slående exem-pel är Jules Verne, som kombinerade en positivistisk vetenskapslust med mytiska narrativa element. Det som framhävdes var en specifik affinitet mellan det ultramodernt nya och något tidlöst arkaiskt, snarare än exem-pelvis den närmare historiska traditionen. Så sopade exemexem-pelvis funktio-nalismen i arkitektur och design bort århundraden av historiska överlag-ringar och återknöt det framtidsorienterade till en förment allmänmänsk-lig naturbas.61Den typen av konstellationer av supermodernt och arkaiskt förekom i vitt skilda versioner ymnigt hos såväl de estetiska primiti-visterna som i den breda populärkulturen under mellankrigstiden. Över-allt förekom försök att återförankra jazzen i uråldriga livsformer,
anting-en de nu söktes i Afrikas djungler eller bland danting-en svanting-enska landsbygdanting-ens ängar, skogar och berg. Detta gällde långtifrån endast den primitivistiska fraktionen av modernismens estetiska avantgarde utan genomsyrade mo-derna självbilder i allmänhet, ända ner i förstämo-dernas byggnader och po-pulärmusikens texter.
Detta betyder att många envisa polariteter skakats om i det moderna.
Seglivade föreställningar om att uråldrigt och nytt skulle vara oförenliga extremer överskrids av en värld som tvärtom förenar dem och som sam-tidigt också gör känsla och förnuft till något helt annat än varandras mot-satser. Många envisas med att sätta upp romantik och upplysning som an-tagonistiska motpoler, men i de föreställningar som dominerar redan i mellankrigstidens kulturella uttryck kan de lika gärna framträda som två sidor av samma mynt. Det ultramoderna tycktes möjliggöra ett sant åter-vändande till det naturliga ursprunget, i samma andetag som den moderna känslan tycktes förnuftig och det moderna förnuftet bejakade känslornas fria spel. Primitivism och funktionalism var visserligen åtskilda strömning-ar i sin tid, men de hade många beröringspunkter och bägge passade väl in på Benjamins karakteristik av den moderna utopins sätt att förena det ursprungliga med det kommande. Antitesen var istället det mellanliggan-de: de nyligen stelnade konventionerna, den föråldrade traditionens norm-krav – sådant måste brytas genom nyskapande som återknöt till det dju-past liggande, vilda, naturliga, enkla, spontana, eviga.
En sådan syn lever trots alla sentida uppbrott kvar i dagens kulturella uttryck: vi befinner oss ännu i en modern epok. En rad skilda tids- och mo-dernitetsuppfattningar kvarlever parallellt. Termen ”postmodernitet” är olycklig eftersom det är svårt att se att den moderna eran skulle ha avbru-tits av något radikalt annorlunda. Men även begreppet senmodernitet reser undran ”vad kommer sedan?” Fast epokskiften behöver inte nödvändigtvis vara totala brott där allt som en gång gällde plötsligt blir ogiltigt. Vilken epokbeteckning framtidens människor kommer att fastna för om vår egen tid är ännu svårt att sia om, men kanske kommer de typiskt moderna dra-gen – såsom ambivalenser, differentiering, individualisering, reflexivitet och gränsöverskridanden – aldrig att riktigt upphävas utan bara bli så självklart vardagliga att de överflyglas av nya och mer akuta teman som får större be-tydelse för hur man ser på den egna epoken. Då blir framtiden aldrig ”post-modern” i någon radikalt antitetisk mening, utan de moderna drag som ti-digare upplevts som epokgörande träder bara i bakgrunden som något
in-Det nya
neboende i kulturens nutida former, samtidigt som helt andra egenskaper kommer att dyka upp som framtida epokmarkörer.
I vissa sammanhang upphörde i och för sig termen ”modern” att funge-ra som slagord för det senaste till förmån för ”samtida” och senare rentav
”postmodern”. Men dialektiken mellan anti- och promoderna positioner var långtifrån uttömd. I den internationella hiten ”Civilization (Bongo, bongo, bongo)” (1947/1948) vidgades modernitetsproblematiseringen till en civilisationskritik som lades i munnen på en ”stackars liten neger i en bambustam”. I det engelska originalet gisslades främst storstadens buller, trängsel, stress och artificialitet: ”bright lights, false teeth, door bells, land-lords, […] penthouse, bathtub, streetcars, taxis, […] jailhouse, shotgun, fish hooks, golf clubs”. Gösta Rybrants svenska översättning riktade istäl-let kritiken åt två andra håll. Dels ironiserades över ”Tarzanfilm” i den tra-dition av Hollywoodsatir som blomstrat redan hos Ernst Rolf mer än 20 år tidigare. Dels häcklades stat och politik, vars byråkratiska planeringsvan-sinne även var en vanlig slagpåse inom svensk film: ”källskatt, mattvång, krångel, trassel”. Bäggedera knöts samman i formuleringen ”bio, radio, riksdag, struntprat”, och sången slutar i tidstypisk efterkrigsanda: ”Och atombomben hörde vi ända hit ifrån Bikini. / ’Civiliserat…’ – Jag stannar här!” (Atombomben fanns också med i det engelska orginalet.) Vridningen i politisk och närmast populistisk riktning kan kanske tolkas som en tidig signal om ideologiernas förestående ”död” i en mellanposition mellan fa-scismens förakt mot parlamentarisk demokrati och senare tiders antibyrå-kratiska kritik av välfärdsstatens sociala ingenjörskonst.
Så kan man skönja olika sätt att förhålla sig till det nya som utmanade de invanda livsmönstren och pockade på omställningar men också succes-sivt arbetades in i den grå vardagslunken. Att kombinera något framtids-inriktat nytt med något uråldrigt var en övergripande och utbredd tanke-figur. Det som skilde olika ståndpunkter åt var vilka nya och vilka arka-iska drag som lyftes fram. Några satsade på eviga naturlagar, andra på pri-mitiva drifter eller folkslag, åter andra på gamla folkliga traditioner, och de kunde kombineras med ny teknik, nya livsformer eller nya stiluttryck.
Och dessa förhandlingar om människors plats i det moderna fördes sällan i abstrakta termer utan gavs konkretion i relation till de olika identitets-dimensionerna.