Att jazz och ungdom hörde samman blev ett alltmer utbrett antagande, inte minst hos dem som kritiserade musikformens låghet. Det ungdomliga var inte alltid eftersträvansvärt nyskapande utan kunde också uppfattas som omoget. Genom att skildra det nya som det unga kunde det göras mer vitalt men också mer omoget, som en ytlig modevåg, vilket kunde lägga grunden för ett förakt. Efter en jazzkonsert i Konserthuset 1943 menade en skribent i Dagens Nyheter att jazzkonserter inte i första hand är av musikaliskt intresse utan bara rör sig om ”en musikens bakgårdsflora”.
”Men den ungdom som i täta flockar möter upp sådana gånger reagerar på ett sätt som borde beaktas mera av psykologer och psykiatriker. Det är nämligen otvivelaktigt att jazzens dragningskraft måste ses som ett puber-tetspsykologiskt fenomen…”22Det fanns en växande psykiatrisk-terapeu-tisk-pedagogisk diskurs där de unga och deras kulturmönster behandlades
Det unga
som problem för ansvarskännande myndigheter och uppfostrare att bear-beta, i skolorna men även i medierna.
Ludwig Schnabls ungdomsundersökning Drömmar och mål utkom 1946. I förordet diskuterade Torgny T:son Segerstedt, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, den moderna ungdomens problem i termer som liknar senare teorier om individualisering och kulturell friställning och som förts vidare i en seglivad politisk syn på den föreningslösa ungdo-men som problem, även om Segerstedt genom att istället tala om ”grupp-hemlösa” undvek att stigmatisera de subkulturella och nöjesinriktade:
… ungdomarna har i staden i stor utsträckning blivit grupphemlösa, eller i varje fall är det inte självklart till vilka grupper de skall höra.
[…] I yrkesgruppen och uppfostringsgruppen hamnar alla, som inte är rent asociala. Men en del blir aldrig medlemmar i någon fritids-grupp. […] Till fritidsgruppen räknar vi både studiecirkeln, den po-litiska gruppbildningen, kultur- och religionsgruppen och så de rena nöjes- eller kamratgrupperna. Naturligtvis är inte den ungdom som hamnat i någon eller några av dessa grupper för den skull problem-lös, men ett större problem utgör den helt och hållet grupphemlösa ungdomen. Den kan, om det vill sig illa, bli en fara för demokratin, eftersom en grupphemlös människa lätt blir massmänniska och sö-ker sig till allehanda politiska frälsningsläror.23
Schnabl själv hade intervjuat 125 swingbitna ungdomar samt gjort en en-kät bland 500 kvinnliga butiks- och kontorsanställda. Drygt en tredjedel var helt föreningslös (vilket ur ett annat perspektiv kan låta som en häp-nadsväckande låg siffra) och omkring hälften var med i någon specifik ungdomsförening. Det var de föreningslösa som köpte mest veckopress, främst novelltidningar, men lustigt nog läste de även mest dagstidningar, vilket förklarades med den föreningsaktives tidsnöd. Schnabl tröstade dem som förtvivlade över jazzålderns ”kulturkatastrof” med att ”även schla-gerns sentimentalitet, stjärnkulten och slukandet av veckopressnoveller och -serier är rent affektburna vanor, som saknar varje förankring i det kritiska medvetandet”. Enligt honom var ”även den oorganiserade stor-stadsungdomen – trots den uppreklamerade stjärnkulten” fortfarande ”i stånd att skilja mellan bestående värden och en övergående fluga, även om denna för tillfället tar en väsentlig del av deras tid och affektliv i anspråk”.
”Vi har sett, att ungdomens stjärndyrkan ej antar sådana proportioner, att den på allvar upphöjer sina film- eller veckopressidoler till mänsklighetens pionjärer. Tvärtom skiljer ungdomen ibland mycket noga mellan sina per-sonliga ’gillanden’ och en allmänmänsklig värdenorm”. Schnabl fann sam-mantaget ”ungdomens framtidsplaner mycket realistiska. […] Här är verklighetssynens ungdom representerad”.24
Talande var här polariseringen mellan masskulturens ytlighet och ett kritiskt medvetande, men också den svalkande nedtoningen av samma po-laritet i den sansade realismens anda. Schnabl nämner vissa ”skämtsamma eller rentav ’busaktiga’ svar” som utgjorde undantag från de annars domi-nerande uttrycken för ”verklighetssynens ungdom” med sina realistiska framtidsplaner. En ung man ”drömmer om att få resa till Amerika och att bli filmcharmör i Hollywood. Han gör ’ingenting’ för att förverkliga den-na dröm, men läser flitigt detektivromaner”. Andra likden-nande exempel på ironiska svar som omnämns var ett sextonårigt hembiträde som ville bli drottning av Kent och en pojke som sade sig vara svinskötare och ansåg att en organisation som gjort betydelsefulla insatser till mänsklighetens bästa är jazzklubben ”Honky-Tonky”.25 Detta sätt att kombinera nykter realism med skämtsamma ironier låg säkert nära till hands i en tid där pragmatisk verklighetssyn och absurd crazyhumor ofta paradoxalt förena-des i medierna. Det fungerade som försvar mot tidens strävan att fostra de unga till sansade medborgare, som Schnabls pedagogiska nit exemplifie-rar. En film som Örnungar (1944) har exempelvis med fog kallats ”en svart-vit historia om hur en cocktaildrickande och danslysten ungdom kan förvandlas till präktiga, sunda och friskt levnadsglada människor”.26
Hos Schnabl blir det tydligt hur ungdomar som problem ofta förknip-pades med en syn på den låga populärkulturen som problem. De unga sågs dock inte alltid som problem utan kunde också framträda som problem-lösare åt ett förstockat vuxensamhälle. I filmen Swing it, magistern!
(1940) och uppföljaren Magistrarna på sommarlov (1941) vändes genera-tionshierarkierna på huvudet. Där stod den unga Inga Danell (Alice Babs) och viftade mästrande med pekfingret ner mot sin komppianist musiklä-raren, för att sedan anlitas att undervisa rektorn och hans ”gubbar” i sitt genom den unga studentskans försorg alltmer modernt klingande dans-kapell. Filmerna gav ungdomen och dess populärkultur rollen som nöd-vändig samhällsförnyare. När Inga/Alice i titelmelodin ”Swing it, ma-gistern!” sjöng ”Bä bä vita lamm – nähä det är ingenting för oss!”
marke-Det unga
rades tonårens distans till det alltför barnsliga, trots att sången börjat som en saga: ”Det var en gång en skola med en lärare i sång”. Den vuxne lä-raren bjöds in till en ny livskänsla: ”Gör som vi, var glad och fri” med
”rytm och fest och ett glatt humör”. Avskedet till barndomen var ett fri-görande från lektionernas instängda ”tvång” och därmed från en alltför disciplinerad och inrutad tillvaro. Här kunde samtidigt alla klasser, kön och åldrar förenas: ”Allesammans på en gång”. Antydan om den indivi-duella och samhälleliga inledningen till en genuin ungdomstid med sin egna kultur, skild från både barndomens hjälplöshet och den traditionella vuxenhetens tristess, modifieras genast av att även de äldre kunde lockas in i denna livskänsla. Snarare än åldersmässig ungdom var det den mo-derna tidsandan som frammanades.
I sin insjungning av samma ”Swing it, magistern!” (1940) använde Lis-beth Bodin en näpen småbarnsröst, förmodligen som en retfull ironi. Det antydde att inte heller gränsen mellan barndom och ungdom ännu var rik-tigt klart markerad. Vårat Gäng som helhet hade starka inslag av barn-domslekar, snarare än de renodlat halvvuxna gäng som senare skulle för-knippas med ungdomskulturens rockmusik. 1940 kunde jazzen skildras som barnslig, men ännu sällan som den mer autonomt adolescenta kultur-yttring som rocken senare kom att bli. Kamratgruppstematiken utgjorde ett gränsfall dels mellan barndom och ungdom, dels mellan ordnat för-eningsliv och spontanare tonårsgäng. Balansen mellan de olika polerna kunde skifta.
I filmen Vårat gäng (1942) hör många teman till standardrepertoaren för ungdomsfilmer då och ända fram till våra dagar. Där finns kamrat-gemenskapen gentemot föräldrar och lärare och de ständiga förhandling-arna mellan unga och vuxna om gränserna för gängets självständiga fri-rum. Där finns kyrkan och prästerna som antingen moralens väktare eller ungdomens goda uppfostrare. Där finns den ibland övertydliga korsningen av teman som klass (Södermalm mot Östermalm), ålder/generation (ung-domsgänget mot de äldre), kön (i bägge ålderskategorierna) och land/stad (flickans familj har nyss flyttat in från landet). Pappan organisten vill att Alice ska välja kyrkokören före gänget: ”Förstår du inte hur sårande det är för mig att behöva höra att du sätter ett ytligt nöje framför en uppgift som jag trodde att du var lika tagen av som jag?” Hon svarar: ”Så är det inte alls, pappa! Man kan inte svika sina kamrater!” Ändå accepterar hon att ställa upp på hans krav men listar sig till en respit som leder till att
gäng-ets och kyrkans vägar förenas. Gänget vill ju skaffa ett eget klubbhus men det blir egentligen pastorn som segrar, även om han framställs som den som besegras av gängets charm. Han får nämligen igenom sin idé om en ”ung-domens arbetsstuga”, som gänget till sist finansierar genom en lyckad radioinsamling. En sångrad är typisk för denna glada, goda ungdomsbild:
”Vi ungdom som vill fram ha först på vårt program att uti alla slag av ’ve-der’ roa eder!” På slutet intygar gängledaren Åke Jansson: ”Jag försäkrar att vi i Vårat Gäng vill så väl, fast det inte alltid vill sig så väl för oss”. Mer socialt bekymrade romaner och filmer kunde skildra misslyckanden och sönderfall, men de mest populära berättelserna utmynnade som regel i kompromisser som symboliskt löste den moderna ungdomstidens motsä-gelser, integrerade de unga i samhället genom att erbjuda dem en vettig plats och uppgift och mildrade konflikterna genom försonande ritualer och ömsesidigt erkännande av motpartens rättmätiga behov och intressen.
Föreningsformen passade väl in i detta sammanhang. Den knöt an till folkrörelseandan och passade därför in i den socialdemokratiska folk-hemsideologin utan att behöva innebära någon politisk inriktning. Ungdo-mar i organisationer med styrelse och möten föreföll aktiva och engage-rade i former som etableengage-rade samhällsinstitutioner kunde acceptera som välordnade och kontrollerbara, medan lösare kamratgäng var betydligt mer suspekta. Klubb- och föreningsliknande verksamhet var ett stående inslag i radions ungdomsprogram under fyrtio- och femtiotalen, och där fanns såväl magasinsprogrammet ”Vi öppnar ett fönster” för föreningsan-sluten ungdom som ”Vi i våran klubb” för ”de ännu ej föreningsanslut-na”.27Och när de unga jazzspisarna bildade sina klubbar passade det ock-så in i mönstret. ”Min hobby, ja det är swing!” sjöng Lisbeth Bodin (”Min hobby”, 1941), och det som bara var en hobby var kanske inte farligare än frimärkssamlande.28 Jazzen som amatöristisk fritidsaktivitet behövde inte längre bli ett hot mot civilisationen. Sången ”Polkans vänner” (1940) kunde satiriskt vända upp och ner på den kombinerade genre- och gene-rationskonflikten och visa hur den politikhärmande föreningsverksamhe-ten kunde ges närmast godtycklig laddning: ”Ja, vi är några gubb som har bildat en klubb, / och den heter Polkans Vänner. […] Var ger man jazz och negerswingen svar på tal? / – Hos Polkans Vänner. / Vem röstar ni på nästa gång som det blir val? / – På Polkans Vänner! / Ska vi tumma på, att de gamla då – det är allra bäst ändå? / – Ja, vi tumma på, att de gamla då, det är allra bäst ändå!”
Det unga