Efter första världskriget fick först jazzgossarna och senare swingpjattarna och nalensnajdarna rubriker. Då spreds en serie ungdomsstilar över världen, med stilelement hämtade ur amerikansk populärkultur och med jazzen, dan-sandet och kläderna som symboliska scener. De svenska jazzgossarnas och jazzbönornas estetiska stilmönster och sociala klassbakgrund är ännu otill-räckligt utforskade. Gränserna mellan dem och ”dansant ungdom” i all-mänhet var flytande. Man kan knappast tala om utvecklade subkulturer, utan det handlade om mer flytande och diffusa stilmönster. I de offentliga danslokalerna kapades rötterna till deras ursprungliga sociala sammanhang och de gavs istället nya betydelser i de inhemska livssammanhangen i en pro-cess av dekontextualisering och rekontextualisering.
Sådana stilar brukar allt som oftast uppträda i parvisa konstellationer, ibland med skilda klassmässiga profiler. Kring 1940 var swingpjattar och
nalensnajdare den jazzfrälsta ungdomens bägge huvudpoler. Swingpjatten dök enligt en samtida källa upp på Stockholms gator sommaren 1941 med sitt långa nackhår och sina korta byxor, och en samtida källa menar att det mest var riktiga Stockholmskisar som ”deltogo i de pöbelaktiga och löjeväckande upplopp, vilka förekommo i detta sammanhang. ’Nalensnaj-daren’, d.v.s. ynglingen som dansar på Nationalpalatset, utgjorde vid den-na tidpunkt kisens modell och riktlinje. ’Svingpjatten’ föreföll honom gro-tesk och motbjudande. ’Svingpjatten’ representerade inte stilen.”21
Det var revy- och tidningsskribenten Erik Zetterström (alias Kar de Mumma) som i ett kåseri i Svenska Dagbladet 12/5 1941 lanserade be-greppet swingpjatt, medan nalensnajdare hade omnämnts redan något ti-digare. ”Pjatt” och ”snajdare” var lätt nedsättande termer i söderslang, och deras sammanfogning med swingen respektive danspalatset Nalen be-tonade Stockholms ungdomsmiljöer som härdar för ett stilistiskt nyska-pande som av många äldre traditionalister sågs på med förakt. Kar de Mumma bidrog också med text till ”Swingpjattarnas paradmarsch” i Blanche-Revyn 1941. ”I dag är jazz ej tidens dans / nej, pjatten dansar swing” började den och återknöt tjugo år bakåt i tiden till Karl Gerhards
”Jazzgossen” även genom att uppmana ”varje babsgosse, ruskprick och pjatt” att gå med i ”swingpjattparaden”. Därmed markerades ett stil- och generationsskifte i jazzkulturen, där nu Alice Babs och Vårat Gäng utpe-kades som swingpjattarnas idoler. Åter betonades klädsel, frisyr och all-män attityd snarare än danssteg eller musik – de återigen på Cab Callo-way anspelande nonsensraderna ”Haidiho / Dadido” var de enda direkta anspelningarna på hur swingen kunde låta.
”Kriget mellan pjatten och snajdaren är redan historia, ärofull svensk ungdomshistoria. Snajdaren som möjligen är mera svensk utan att därför vara skönare, har vunnit, men som det så ofta går har segraren dukat under för den besegrade: snajdaren har blivit pjatt! […] – Pjatten är död.
Leve pjatten!” Så skrev signaturen Kås. i Aftonbladet 19/7 1942, som även intervjuat en gammal pjatt kallad ”Butcha” som fått allt svårare att hitta kläder och som exemplifierar ”swingpjattens förfall” med hänvisning till
”en tvättäkta pjatt” som hamnat i den kriminella dynamitardgruppen
”Dimmorna”.
Osäkerhet råder i många fall om den exakta dateringen, omfattningen och betydelsen av dessa fenomen. Jazzspisaren Albert Backlund hörde för sin del först talas om swingpjattar cirka 1939: ”Långa kavajer gillade
Det unga
dom, ville se ut som jänkare.” De mest extrema fanns i Göteborg, hade han läst någonstans, och där fanns en tydlig USA-anknytning: ”Jänkare, dom där extrema pjattarna.” Men han hade ingen egentlig kontakt med dem: ”Det var väl en lite modenyck bara, det var inget mer allvar i det där.” Själv stod han då närmare nalensnajdarna, hade kortklippt hår och smalbrättad hatt med stuk. Några omfattande stilinvesteringar gjorde han inte: ”man hade inte så mycket över till kläder”, men det fick i varje fall inte vara för vida byxor – 1935–36 gällde stuprör. Han mindes att många gick till skräddare och lade ut byxorna. Där fanns en klassaspekt: ”En na-lensnajdare var väl arbetarklass, rena arbetarklassen”. Bägge stilarna före-kom på Nalen, men pjattarna höll oftare till på andra ställen: ”Dom tor-des inte vara så länge på Nalen”, konstaterade han lite stolt.
I ett radioreportage från Gröna Lund 1943 frågade reportern Manne Berggren om andra namn på ”Stockholmskillen och hans böna” och and-ra ”moderna ungdomar”. Den arton år gamle blivande bilmekanikern kom med ”pjattar och nalensnajdare”, hans sjuttonåriga flickvän som presenterat sig som kontorist bidrog med ”jönsar” och ”pojkarna med smäckarna på sig”. Alla tre underförstod att ungdomsstilarna i första hand var manliga. Fästmannen förklarade att ”det har man ju hört många gånger att man är swingpjatt, bara för hatten, för det är ju allde-les för breda brätten, säger dom. Men för min del så tycker jag att var och en ska få klä sig som han… han vill alltså, för än så länge är det ju ett fritt land här ser du.” Han hävdade också att ”swingpjatten är mera snobbig och överlägsen över en annan alltså” och med ett ”slangigt sätt.
Han går mera fram frifräsigt, som man säger.” ”– Men på lite lediga stunder så är ni swingpjatt?” frågar intervjuaren i vad som skulle ha kunnat vara en intertextuell referens till Ernst Rolf-melodin ”På lediga stunder” (1929). Frågan antydde (liksom sångtexten) att den subkultu-rella identiteten inte var någon livsavgörande heltidssyssla utan en mask att ta på vid festliga tillfällen.
I ett annat radioreportage, denna gång från Nalen 1947, fann repor-tern Hans Andersson anledning att lugna lyssnarna:
National – eller som det mera vardagligt kallas: Nalen – är ju ett omdebatterat ställe, och man menar ju att det är ett lustans och lastens tillhåll framför andra. Under den stund jag har vandrat om-kring här har jag inte märkt något av någotdera, det måste jag säga.
Vid en ytlig konfrontation med ställets publik så verkar det som om det vore en ungdom lik all annan.
Reportern frågade ett ungt par om de föredrar en jazzlåt som ”Stardust”
framför en vanlig schlager av typ ”Violer till mor”. Flickan valde förstås genast ”Stardust”, och den mer talföre pojken förtydligade sturskt: ”Om man hör en sån melodi som ’Violer till mor’ så skulle jag nästan vilja säga att den inte kan ha någon njutning att lyssna på. Jag tycker att den är av-sedd endast för… ja, vad ska jag säga: åldringar, som kan höra på den, det kan inte vara nån njutning annars.” Och att dansa efter den, det gick min-sann inte alls. Ändå visade sig båda sedan faktiskt också lyssna på klassisk musik också.
Ungdomliga subkulturer är i stort sett frånvarande i låtmaterialet, för-utom Karl Gerhards tidiga jazzgosse (1922) och Ramels ”swingpjattar och buggar” i ”Jazzen anfaller!” (1946). Tolkningen av Ramel som represen-tant för en ungdomskultur kan också vara något förhastad: det kan lika gärna läsas som en poetisk konstruktion, en fantasibild av ungdomlig ge-menskap utan någon direkt motsvarighet i en bestämd ungdomsgruppe-ring. ”Jazzgossarna” kan men behöver inte ha sett sig själva som bärare av en medveten ungdomsstil. Nalensnajdare och swingpjattar fanns visser-ligen tveklöst men lämnade nästan inga explicita spår i tidens sångtexter.