Ungdomens och ungdomlighetens betydelse skiftar alltså från tid till tid, från kontext till kontext, från genre till genre och från individ till individ.
Men om inte annat så binds de alla samman av själva ordet ”ung”, som i tidens texter gång på gång associerades till det nya. Det moderna var i svensk mellankrigstid helt enkelt ungt, och uppfattades just som sådant.
Det unga nya blev en självklar metafor – så självklar att den kunde upp-levas som helt naturlig, för vad kunde vara naturligare än att identifiera ett ungt samhälle med en ung människa?
Tidskriften Modern ungdom ville enligt sitt allra första nummer 1936 vara svensk ungdoms ”eget organ”, ”som speglar den mentalitet, den anda som behärskar just denna nya ungdom. Vår egen tids ungdom”. Den skulle göra detta ”genom optimism, framåtanda och en fast tro på det nya, det moderna i tiden” och därigenom ”tillvarata den moderna ungdomens intressen och föra dess talan i samhället”:
I dag är familjen inte hemma. Biografernas neongasreklamer, teat-rarnas färggranna affischer, danspalatsens stora svängdörrar, de tolvcylindriga bilarnas hästkrafter ha konkurrerat ut den öppna spiseln och den japanska patiencen.
I dag upplever vi en ny tid, en modern tid. Vi nutidsmänniskor ha inte längre sinne för det lugna, flegmatiska. Vi vill ha fläkt och fart över vår tillvaro. Vi ha blivit moderna människor.
Mest gäller detta naturligtvis den unga, uppväxande generatio-nen. Ungdomen av i dag upplever den nya Tidens pubertetsålder, den representerar en genombrottsgeneration. Därför är den också i många avseenden missförstådd och betraktas med skeptiska ögon av dem, som redan bära grånande hår på sina hjässor. Detta är helt naturligt. Den gamla mentaliteten och den nya, den unga är så vitt skilda från varandra, så helt olika. Därför ha de äldre många gång-er svårt att förstå oss modgång-erna, unga människor.
Här kombineras ålders- och generationskänsla i en typiskt modern livs-känsla där ungdomsfasens och samtidens öppna rörlighet flyter samman med varandra och gör ungdomen till tidens främsta företrädare. Sven Gis-vold skrev om den moderna tiden som en problemfylld övergångstid som
Det unga
tvingar den enskilde att tidigt tänka igenom frågorna och ta ståndpunkt, söka finna en fast punkt och en bestämd idé i tidens brokiga konglomerat av idéer för att runt denna bygga sin självständiga livssyn. I nästa nummer upprepade redaktionen att tidskriften skulle vara en tidning för modern ungdom, men samtidigt uppluckrades åldersbindningen: ”med modern ungdom menar vi inte den ytliga, slamsiga och illa uppfostrade ungdomen, utan den ungdom i alla åldrar, som vill tänka och handla sunt och fram-för allt modernt”. Åldern spelar ingen roll, ”bara man tänker modernt.
Och modernt måste vi tänka för att kunna vara med vår tid och följa ti-dens ström i denna upphetsade och jäktande värld.” Senare i samma tid-ning erkänns att somliga ungdomar kunde förefalla vara ”den personifie-rade likgiltigheten”, men det gäller inte generellt:
Den unga generationen har en klar och markerad livsåskådning, även om den inte i tid och otid gör reklam för sin tro på detta nå-got, som finns på djupet av de flesta unga människosjälar. Vår livs-åskådning är framtiden och världens fortsatta sunda utveckling.
Vårt liv är i viss mån en dyrkan till tekniken, till vetenskapen och dess outtömliga möjligheter. Men vi besitter också en brinnande tro på den framtida möjligheten att skapa något nytt, något bättre än det nu bestående. […] [Det] är en levande tro på framtiden, på den stora morgonrodnaden vid horisonten, som är vår livsåskådning”.
Ledaren i tidskriftens fjärde och sista nummer förordade en föryngring av riksdagen: ”Ungdomen måste släppas fram!”3 Tidskriftens aningen ro-mantiska ungdomsentusiasm hade rötter i en romantisk tradition, där hoppet om samhällsförnyelse knöts till de yngre som föreföll relativt oför-störda av civilisationens förfall. Den har flera gånger fått en renässans, ex-empelvis i sextiotalets ungdomskult.
Visserligen kunde en så romantisk-utopistisk ungdomskult nog 1936 av andra upplevas som aningen föråldrad, när en mer jordnära och rea-listisk idé om ”verklighetssynens ungdom” börjat slå igenom i kulturde-batt och politik. Liksom Sven Stolpe och Erik Blomberg tog exempelvis flera från författargruppen Fem unga avstånd från den optimistiska idea-lismen hos ungdomsgenerationen före första världskriget och betonade det primitiva, fysiskt hårda och maskinella snarare än det abstrakt och luftigt romantiska hos ungdomen. Även i partipolitiken skedde motsvarande
om-svängning. Ungdomen drogs efterhand in som förtrupp i samhällsföränd-ringens konkreta reformarbete, inte bara som vag retorisk figur.4Så kän-netecknades mellankrigstiden av vad historikern Henrik Berggren kallat
”en rörelse från en romantisk till en modernistisk ungdomsuppfattning”, med ett antiutopiskt ungdomsbegrepp som byggde på ”ett accepterande av förändring som ett normalt tillstånd för ett modernt samhälle”.5Dock förefaller det ju snarare som om detta skimmer knappast upplöstes av re-alpolitiken utan snarare kombinerades med den i förnuftstroende moder-nistiska formuleringar. Ungdomen symboliserade fortfarande modernite-tens ständiga föränderlighet. ”Ungdomen sågs – i linje med dess nya roll som social intressegrupp – som särskilt mottaglig för en alltmer accelere-rad och svårkontrolleaccelere-rad moderniseringsprocess i det svenska samhället;
för att kunna förstå denna måste man lyssna till ungdomen.”
Kopplingen mellan ungdom och modernitet förblev alltså stark under trettiotalet, vilket inte minst märks i de återkommande sammanställning-arna av ungdom, nya medier och jazz som symboliskt laddade källor till det moderna livets påstådda förfall. Sådana ”syndabocksmöten” fram-trädde i de debatter som ofta i generationstermer fördes kring swingmusik och ”dansbaneeländet”. Starka underliggande föreställningar såg ungdo-mar som annorlunda och i någon mening utanför samhället, samtidigt som de unga också var de som lättast tog till sig tidens moden och först utprovade moderna livsstilstrender – långt innan de slog igenom fullt ut bland vuxna och i exempelvis de etablerade politiska organisationerna.
Åtminstone vissa ungdomsgrupper och deras kulturella uttryck fungerade som seismografiska känslospröt för moderna tendenser, som stilistiska vindflöjlar, om än knappast nödvändigtvis som någon ledande elit i den pågående samhällsförändringen.
1941 råkar det finnas gott om talande exempel, i kölvattnet av radio-program som Vårat gäng och filmer som Swing it, magistern!. I Teater och Musik skrev en recensent: ”… och kom sedan och säg att swingmusiken inte är dagens och morgondagens musik! Peterson-Berger och Jussi Björ-ling kunna hälsa hem! […] Ungdomen är den som alltid gör revolution och med hjälp av Alice ’Babs’ har den gjort swingrevolution. Men vi betvivla att hennes konst kommer att bli befruktande för musiken”.6I ”Ho-dadia-da” (ur filmen Gatans serenad, 1941) ställdes Beethoven upp som motpol till den moderna och ungdomliga swingen, i ”Swing ändå” (ur filmen Ma-gistrarna på sommarlov, 1941) fick Wagner samma roll. Så ställdes en
Det unga
kombination av fräsch ungdom, vital modernitet och friskt kroppslig po-pulärkultur upp gentemot ett block av grå ålderdom, trött tradition och konservativ finkultur. Sådana retoriska figurer blev vanligare under swing-eran, men redan 1922 antyddes något liknande när Karl Gerhards ”jazz-gosse” fick ”vaktparadens mässingsmusik” att tystna. ”Unga sjunga ti-dens melodi / som i moll kan gå ibland” – så knöts det nya till det unga i
”Sånt hör ungdomen till” (1942): ”Men lite hat kan hålla kärleken ung / liknöjdhet gör bara dagen tung / veta vad man kan och även veta vad man vill / sådant hör vår ungdom till”.
Generationsaspekter är redan berörda i de tidigare översiktliga beskriv-ningarna av skiftena inom och mellan decennierna. Ständigt formuleras kampen mellan ideologiska eller estetiska positioner som ett uttryck för ett ungt gardes angrepp mot seniorerna, samtidigt som pretendenternas strid mot den etablerade ortodoxin utgör en avgörande drivkraft som bestäm-mer denna kulturkamps förlopp. Det var ingen slump att Fem unga tog sig just det namnet: ungdom och modernitet/modernism hörde samman. Så hade det redan länge eller kanske alltid varit, inte minst i de tidigare inflö-dena av amerikansk populärkultur. Det är en tematik som successivt till-spetsas och utbroderas i den moderna epoken, men som förmodligen utgör en seg struktur som betingas av människolivets grundvillkor. Åtminstone var det så saken oftast uppfattades, exempelvis i Boyes Astarte:
Ty den yttersta akten, den att ge värde åt tingen, den är hungerns makt. Och puberteten betyder nya organ, nya möjligheter och nya värden, eftersom den betyder ett ofantligt tillskott av hunger. Med okroppsliga armar griper den efter stjärnorna. Med skälvande ner-ver borrar den sig djupt ner i köttet och mullen. Den har makt att forma gudabilder av allt som kommer inom räckhåll och makt att kasta sig själv som offer framför fötterna på sina gudar. Den är kaos, men också nyskapelse, för många den avgörande, för många den sista.7
Kopplingen mellan ungdom och modernitet var dock inte fullt så rätlinjig som man lätt kan förledas att tro. I vår ungdomsinriktade tid söker olika författare i efterhand retuschera bilden av den tidiga jazzen i termer av just ungdomskultur, vilket inte är helt korrekt. Visst fanns det redan på tjugo-talet uttryck för att jazzpubliken sågs som ungdomligt frisk eller lika
ung-domligt osund. Men förvånansvärt många gånger betonades i sånger och pamfletter istället jazzens generationsöverskridande attraktionskraft. Jaz-zens arenor och uttryck hade onekligen vissa ungdomskulturella inslag, men långtifrån så starkt som sedan rocken. Först sent på trettiotalet, med swingpjattar, nalensnajdare och tonårsidoler som Alice Babs i filmerna och i radioprogrammen med Vårat gäng (1938–46; Alice kom med i gäng-et våren 1940), började ungdomlighgäng-eten explicit att framhävas i samband med jazzmusiken. Alice Babs blev landets första stora tonårsidol och Vecko-Revyn ordnade Alice Babs-tävlingar över hela landet.8Under åren runt 1940 kunde ungdom, jazz och modernitet presenteras som en starkt positivt laddad triad, där swingkapellet skulle ersätta både symfonin och gammalvalsen, och magistern ska läras upp till swing av sin frejdiga elev.
Där anades embryot till en generationsstrid, men den gavs genast en har-moniserande symbolisk lösning, exempelvis på slutet i Alice Babs-filmer-na, där de vuxna till sist förmåddes inse och ryckas med av ungdomens glada kraft. Liknande kompromissformationer återfanns i åtskillig annan amerikansk och svensk populärkultur både då och senare, exempelvis i fil-mer som femtiotalets Blackboard Jungle, sextiotalets The Young Ones och åttiotalets Dirty Dancing.
Många av dåtidens texter (sånger, romaner och filmer) skildrade vux-na och äldre som påfallande barnsligt lekfulla, med eftervärldens mått mätt. Samtidigt hade ännu inte några större sociala skikt något längre ungdomsmoratorium – det saknades frirum där bredare lager av tonåring-ar gavs tid, utrymme och pengtonåring-ar att utveckla egna aktiviteter och livssti-lar. Jämfört med tiden efter 1950 var därför ungdomen länge relativt mer nedtyngd, medan många vuxna kunde framstå som lekfullare än senare. I det sena trettiotalet kan tendenser i den senmoderna riktningen skönjas i länder som Sverige, på grundval av materiella förutsättningar inom kon-sumtionsekonomi, klassmässig struktur och utbildningsväsende, men först på femtiotalet blev resultaten tydliga. Även medierna hade central bety-delse för detta skifte. Men ungdomen framställdes fortfarande mest som en livsfas som alla passerar och lämnar bakom sig i nostalgiska minnen.
Då dröjde det dessutom inte länge innan rocken fick jazzen att framstå som både tidsmässigt föråldrad och förknippad med vid det laget ganska åldrade generationer.
Det unga