Max Adler uppmärksammade inte bara hundraårsdagen sedan Kants död utan även 200-årsdagen av hans födelse. År 1924 skrev Adler en arti- kel som bar rubriken Kant och sociologin. I denna artikel hävdade Adler att den kantska kunskapskritiken inte bara innefattar naturvetenskapen utan den är giltig även för socialvetenskapen. Den kritik av förnuftet som Kant formulerade måste erkännas som ett påvisande av det mänskliga medvetandets samhällelighet.
Det finns, hävdar Adler med viss emfas, ett sociologiskt innehåll i Kants kunskapskritik. Detta formulerades inte explicit av Kant och det berodde helt enkelt på att det inte fanns någon utvecklad samhällsvetenskap un- der 1700-talet. Vetenskap var för Kant liktydigt med naturvetenskap och matematik. Det var först under 1800-talet, säger Adler, som grunden för samhällsvetenskapen lades genom Karl Marx´ arbeten och dennes idéer om ett ekonomiskt församhälleligande.
Detta visar enligt Adler på storheten i Kants filosofi genom att den eta- blerar den kunskapskritiska grundvalen för vetenskapen inom dess två stora delar, naturvetenskap och samhällsvetenskap.
Det räcker dock inte bara med en läsning av Kant för att diskutera sam- spelet mellan Kant och Marx. Det har väl också framgått av det hittills sagda att det är den materialistiska historieuppfattningen som är kärnan för hur Max Adler uppfattar marxismen. Dessutom hävdar han att kärn- punkten i denna utgörs av samspelet mellan det materiella och det ideella. Det var självklart för Max Adler att det som Marx och Engels benämn- de det materiella är något annat än det materiella inom naturvetenskapen. För Marx och Engels syftar det materiella på människors ekonomiska re- lationer, dvs något materiellt som inte alls förekommer inom naturen, det materiella är, för att tala med Adler, något andligt. Såväl det materiella som det ideella ryms inom den materialistiska historieuppfattningen inom samma sfär, nämligen inom den psykiska sfären. Det ideellas avhängighet av det materiella inom den materialistiska historieuppfattningen betyder då att det rör sig om en form av psykisk relation till en annan. Detta leder till en annorlunda uppfattning om samspelet mellan basen och överbygg- naden inom den materialistiska historieuppfattningen.
Det som är centralt inom marxismen, hävdar Adler, är att den handlar om det sociala eller samhälleliga livet för människor. Samtidigt säger han lite överraskande att det sociala livet enbart kan finnas hos eller i den en- skilda människan.
Lennart Olausson
Det är inte samhället som är bärare av det sociala livet, utan det är bara den enskilda människan, visserligen bara den enskilda människa, som vi kan förstå henne idag: nämligen som en enskild individ som samtidigt är församhälleligad människa … 15
Människan är social, inte därför att hon lever i samhällen, utan därför att hon är omedelbart social i sitt självmedvetande. Det sociala finns i männ- iskan och detta uttrycks på ett talande sätt av Marx när han pratar om den församhälleligade människan. Människan har att verka inom de ramar som de mänskliga produktions- och levnadsförhållandena sätter. Adler frågar sig om det finns någon grundläggande lagbundenhet i människans psykiska natur. Hans svar är positivt, och han menar att kunskapskritiken redan har svarat jakande på denna fråga.
Den grundläggande lagbundenheten i det mänskliga livet är dess normmässighet, dvs dess inriktning mot ett översta enhetsmål. Adler slår fast att den formella allmängiltigheten hos normen är det kunskapskritis- ka uttrycket för dess sociala beskaffenhet.
Det sociala livet har en antagonistisk karaktär, vilket Kant har visat och att den medvetna riktningsgivaren för vår andliga natur, dvs idéer om sanning, sedlighet, rätt och konst, är inget annat än formerna för den sociala självbevarelsen. De medel som går genom det som gäller för allt liv över huvud taget är de ändamålsenliga handlingarna, där arbetet är det som i första hand utgör denna ändamålsenlighet.
Denna inre lagbundenhet blir genom historiens lopp till en yttre kau- salitet. Och, säger Adler, det är detta underbara band som förbinder vär- dets värld med naturnödvändigheten, dvs det innebär att nödvändighet- en i det sociala livet inte är en blind verkan utan är bestämd genom sina immanenta formella relationer att gå i en bestämd riktning.
Abstrakt så det förslår, kan man tycka. Adlers sätt att läsa Marx ger en möjlighet till tolkning av Kant som verkar ha gått många Kantläsare i vår egen samtid förbi.
Det jag har gjort i denna lilla text är att diskutera ett försök, Max Ad- lers försök, att visa på att det finns samband mellan Kant och Marx. Jag har i min tur använt mig av vissa av Adlers tolkningar av såväl Kant som Marx för att bättre förstå eller kanske snarare att öka min förståelse för vissa drag i Kants praktiska filosofi. Denna läsning har givit mig vissa in- sikter, som jag hoppats att jag åtminstone styckevis och delt har lyckats förmedla till eventuella läsare.
15 Adler, Max., Das formalpsychische in historischen Materialismus, s. 6 i Adler, Max., Marxistische Probleme, Wien 1913
Kant och historiematerialismen
Käll- och litteraturförteckning
Adler, Max, Immanuel Kant zum Gedächtnis! (1904) i Kant und der Marxis-
mus, Berlin 1925
Adler, Max, Marx als Denker, (1908) i Adler, Max, Marx und Engels als Denker,
Frankfurt am Main 1972
Adler, Max, Marxismus und Ethik, i Marxistische Probleme. Wien 1913
Adler, Max, Das formalpsychische in historischen Materialismus, i Marxistische
Probleme, Wien 1913
Adler, Max, Kant und der ewige Friede, (1924) i Kant und der Marxismus, Ber-
lin 1925
Kant, Immanuel, Idee zu einer allgemeinen Geschichte in Weltbürgerlicher Ab- sicht (1784) i Kant, Immanuel, Schriften zur Anthropologie, Geschichts- philosophie, Politik und Pädagogik, Frankfurt am Main 1972
Kant, Immanuel, Om den eviga freden (1795), Stockholm 1996
Lettevall, Rebecka, En europeisk kosmopolit, Stockholm 2001
Olausson, Lennart, Demokrati och socialism.Austromarxismen under mellan- krigstiden, Lund 1987