I dess moderna form utgör polisväsendet ett medel för statsmakten att utöva social kontroll gentemot den egna befolkningen. Genom polisen agerar statsmakten gentemot de medborgare som på något sätt ses utgöra 19 Centralpolisen i Malmö, Tjänstgöringsjournal I, 1920, DIAA:45, Malmö stadsarkiv; Centralpolisen i Malmö, Tjänstgöringsjournal II 1920, DIAA:46, Malmö stadsarkiv. 20 Hårleman, 1914, s 223; Furuhagen, 2004, s 145-148.
Stefan Nyzell
ett potentiellt samhällshot. Det handlar om avvikande, oroande, hotful- la, besvärliga eller oönskade beteenden. Det som utmärker polisen som utövare av social kontroll är dess våldsmonopol. Idag är våldsmonopolet tämligen strikt uppdelat mellan polisen och militären, där de förra har lagligt rätt att bruka våld för att säkra den inre säkerheten medan mi- litärens huvudsakliga uppgift är att skydda samhället från yttre hot. Att denna uppdelning idag kan ses som tämligen strikt har sina rötter i den höga samhälleliga konfliktnivån under mellankrigstiden då militära in- satser för att stävja inre oroligheter flera gånger lede fram till tillfällen, då dödligt våld inträffade eller var hotande nära att göra det.21 Som ett re-
sultat av mellankrigstidens våldsamma arbetsmarknadskonflikter, och då ytterst Ådalshändelserna, avskildes militären från arbetet med den inre säkerheten.22
Samtidigt hade polisen i sig i hög grad militariserats under det tidiga 1900-talet. Denna utveckling hade sin grund i två avgörande förändrings- processer. Dels ökade vid tiden kring sekelskiftet det tyska inflytandet över hur polisväsendet organiserades. Om den avgörande inspirationen för polisensorganisering hade varit den engelska modellen i mitten av 1800-talet kom detta att förskjutas mot den tyska modellen kring sekel- skiftet. Den tyska polisen hade, liksom flertalet andra länder i det konti- nentala Europa, en betydligt mer militär präglad polis, såväl i organisation 21 Ericsson & Nyzell, 2018, s 346-357.
22 Ericsson & Nyzell, 2018, s 352.
Med ridpiskan på upploppet
som i utrustning.23 I Sverige kom den uniformerade polisen en bit in på
1900-talet att beväpnas med sablar och tysk hjälm. De civilklädda i den detektiva polisen utrustades med batong och stundtals med revolver. De ridande poliserna hade sablar men även ridpiska som utgjorde en del av beväpningen. Detta kunde visserligen skilja sig något från en poliskår till en annan, eftersom polisen fortsatt var en lokal angelägenhet och det där- med fanns utrymme till olika lösningar.24 I Malmö var det till en början
den engelska modellen för uniformering och beväpning som gällde, med uniform i blått kläde samt batong och visselpipa för poliskonstaplarna.25
Med tiden ökade det tyska inflytandet för uniformering och beväpning. Den tyska hjälmen infördes 1889 och ersatte då den mössa av militär mo- dell som föregått den. Från och med 1908 bar alla poliskonstaplar även sabel istället för batong.26 Även om polissabeln inte var skarpslipad ut-
gjorde den en betydligt kraftfullare beväpning. Det var inte ovanligt med framför allt stickskador från polisens sablar under polisinsatser i sam- band med kravaller och upplopp.27
En annan orsak till den ökade militariseringen av polisen under åren kring sekelskiftet 1900 var att en större andel av polisrekryterna hade en bakgrund inom militären. Det senare var delvis ett resultat av att stats- makten eftersträvade en poliskår med denna bakgrund på samma sätt som rekryter från landsbygden var särskilt eftertraktade. Själva grund- tanken var att poliserna inte skulle ha någon självklar lojalitet med den arbetarbefolkning som de var satta att övervaka och disciplinera i tjänst- eutövningen. Under andra hälften av 1800-talet var det inte ovanligt med poliser från arbetarleden, helt enligt den engelska modellen som efter- strävade god kontakt med lokalsamhället. I ett tidigt 1900-tal där en so- cialistisk arbetarrörelse med ett revolutionärt tankegods fick ett ökat in- flytande inom arbetarbefolkningen ökade även rädslan från statsmakten. Ett polisväsende av före detta militärer, där flertalet hade bakgrund från landsbygden, var ett sätt för statsmakten att försäkra sig om en lojal po- lismakt vid revolutionshot. Kring 1920 hade det stora flertalet av Malmö- polisens konstaplar en militär bakgrund. Det senare var inte minst fallet för den beridna avdelningen vars manskap till stor del hämtades från ka- valleriet, och särskilt husarregementet som var förlagt i staden.28
23 Nyzell, 2016, s 40-42. 24 Bergman, 1990, s 82f. 25 Hårleman, 1914, s 209f. 26 Hårleman, 1914, s
27 Nyzell, 2009, s 232-235, 267; Ericsson & Brink Pinto, 2019, s 113f, 121, 156, 201; Alkarp, 2013, s 114-118.
Stefan Nyzell
Den ridande polisen hade en särskild roll i denna våldsmaktsutövning eftersom de utgjorde en viktig del av den polisiära insatsstyrkan i hän- delse av sociala oroligheter.29 Ett exempel på den ridande polisens vålds-
maktsutövning kan hämtas från de så kallade Möllevångskravallerna i slutet av november 1926. Stora demonstrationer hade uppstått i samband med en arbetskonflikt och när polisen beordrades att skingra de tusentals demonstranterna blev det konfrontativt och våldsamt. I en insändare till tidningen Arbetet beskriver exempelvis ett vittne att:
Några ynglingar hade fattat posto på trottoaren […]. Plötsligt kom en polisman ridande i trav och ropade till ynglingarna att försvin- na. Dessa skingrades som agnar i vinden utom en, som icke på några villkor kunde komma undan, emedan polismannen styrde sin häst upp på trottoaren och stängde av vägen för honom. Han fick då av polismannen ett slag med ridpiskan i hjässan, så att han avsvimmad sjönk till marken.30
En av den ridande polisens huvuduppgifter i samband med sociala oro- ligheter liknande den i Möllevången senhösten 1926 var just att skingra stora folkmassor. Den våldsmakt som de ridande poliserna därmed för- knippades med gav dem ett rykte av hårdhänthet som kan likställas med den som polisens piketstyrka har idag.
För att kunna hantera större händelser där den lokala nivån inte en- samt kunde hantera situationen fanns vidare ett reservpolissystem. Det innebar att en polismyndighet på lokal nivå vid sådant behov kunde be- gära förstärkning från andra håll i riket. Sådana situationer kunde handla om större oroligheter, men även om stora idrottsevenemang eller andra evenemang som förväntades locka stora skaror. I den reservpolisstyrka som Malmö hade att tillhandahålla ingick ett antal beridna poliser.31 Re-
servpolissystemet kom i det tidiga 1930-talet att ersättas av statspolisen, en statligt organiserad polis utspridd i de lokala polisorganisationerna som kunde användas på samma sätt som det tidigare reservpolissystemet. Både reservpolisen och statspolisen var impopulära när de inkallades för att övervaka potentiellt oroliga situationer. Eftersom de kallades in från andra delar av landet hade de ingen koppling alls till lokalsamhället och kunde bruka våldsmakt med vetskapen om att de inte behövde möta sina motståndare i andra sammanhang.32
stadsarkiv. Se även: Nyzell, 2013, s 163f; Sörensen, 1997, Hårleman, 1914, s 223, 226. 29 Hårleman, 1914, s 223.
30 Arbetet, 24/11 1926. Se även: Nyzell, 2009, s 233.
31 Håkansson & Nyström, 1994, s 21. 32 Nyzell, 2016, s 46–48.
Med ridpiskan på upploppet
Arbetsvillkoren
Det fanns gott om ridkunniga konstaplar inom Malmö poliskår i det tidi- ga 1900-talet. Av den orsaken var det inte nödvändigt för Malmöpolisen att ha en egen ridskola. En hel del av de ridande poliserna rekryterade enligt polismästare Hårlemans utsago från stadens kavalleriregemente, Kronprinsens Husarer.33 Det senare bekräftas i den av poliskammaren
förda rullan över stadens polispersonal.34 Organisatoriskt var de ridande
konstaplarna i Malmö en del av centralavdelningen. Praktiskt var dock stallarna belägna in samma byggnad som polisstationen vid Södervärn där fjärde polisvaktsdistriktet annars hade sina lokaler. De beridna po- liserna stod således under daglig tillsyn av den poliskommissarie som ansvarade för fjärde polisvaktsdistriktet, men var samtidigt tjänstelagda av centralpolisens befäl. 35
I många avseenden liknade den ridande polisens arbete den övriga ordningspolisens. En avgörande skillnad var dock antalet timmar på pa- trull. Medan konstaplarna i polisvaktsdistrikten patrullerade till fots i två fyratimmarspass varje fullgjord arbetsdag, med övrig tid i beredskap inne på polisstationen, var de ridande konstaplarnas patrullpass i normalfal- len ett tretimmarspass varje fullgjord dag.36 Utöver detta fullgjorde den
ridande avdelningens konstaplar någon av de andra arbetsuppgifter som föll på centralpolisens manskap att utföra. Det innebar således mindre tid på patrull året runt i all sorts väder och vind. Å andra sidan hade de ri- dande konstaplarna mindre praktiska möjligheter att lämna bevaknings- linjen för att ta skydd i någon inbjudande portgång, eller, vilket tydligt framgår av de många disciplinärendena, inne på någon av stadens krogar för en värmande sup.37
Angående arbetsvillkoren för den ridande polisen finns flera spår i ar- kiven. Vid särskilda tillfällen kunde långvariga kommenderingar inne- bära påfrestningar. I en promemoria från mars 1909 angående ”ridande polis framställning om fler fridagar” diskuterades den beridna polisens arbetsuppgifter i en sådan särskild situation. Bakgrunden var den långa hamnarbetarkonflikten 1908, med bland annat sprängningen av loge- mentsfartyget Amalthea som huserade strejkbrytare, som följdes av både 33 Hårleman, 1914, s 223.
34 Poliskammaren i Malmö, Rulla öfver ordinarie polispersonalen, D2A:6, Malmö stadsarkiv. Se även: Nyzell, 2013, s163f.
35 Hårleman, 1914, s 223. 36 Hårleman, 1914, s 223. 37 Nyzell, 2013, s 166–168.
Stefan Nyzell
kommunalarbetarstrejken samma år och Storstrejken 1909. En sådan långvarig situation av arbetskonflikter med återkommande och stundtals våldsamma konfrontationer, mellan framför allt strejkbrytare och strej- kande arbetare, innebar att den lokala poliskårens manskap och resurser utsattes för ökande påfrestningar.38
Från den ridande avdelningen framfördes att situationen i staden krävt förstärkt bevakning vid hamnen, på grund av hamnarbetarstrejken, samt ett ökat behov att patrulleringar nattetid. I promemorian hävdades att de ridande konstaplarna:
Utom patrullering till häst hafva de i regel tjänstgjort 4 a 5 timmar dagligen på torgen, vid ångbåtarne och vid extra kommenderingar i övrigt samt dessutom delgifvit kallelser och utfört dylika uppdrag.39
De föregående sommarmånadernas ljusa nätter hade vidare inneburit patrullering fram till tolv eller ett på natten. I sin hemställan äskade den ridande polisens personal om fridag vart nionde dygn, istället för som det i nuläget var, vart tolfte dygn. Dessutom äskade de om så kallat kyrkfritt ett visst antal söndagar.40
Vad den i arkivet befintliga promemorian visar på är att den nyligen inrättade ridande avdelningens poliskonstaplar agerade samfällt för att förbättra arbetsvillkoren. Det var en ständigt pågående dragkamp mellan poliserna och polisledningen, där de förras möjligheter att agera kollektivt kringskars av de senares länge avoga inställning till att poliser agerade för att organisera sig fackligt. Tidiga försök till facklig organisering bemöttes hårdhänt med avsked för alla inblandade. Poliserna löste detta genom att istället organisera sig i kamratföreningar. I Malmö bildades polisförening- en Kamraten 1903 och kom att driva frågor om arbetsvillkor.41
Även från polisledningen togs stundtals initiativ för att förbättra ar- betsvillkoren. I en rapport från IV polisvaktdistriktet från 1911 upp- märksammades till exempel att en genomförd förändring i det befintliga stallet medfört att de ridande poliserna inte längre hade något fungeran- de rum där de kunde förvara sina ridpersedlar.
Då det ofta inträffat att konstaplarne under regnig väderlek, ef- ter slutförd patrulltjänst, inkommit i stallet genomvåta, torde det 38 Greiff & Lundin, 2018, s 329–333, Berggren & Johansson, 2008.
39 Promemoria, ang. ridande polis framställning om fler fridagar, Poliskammaren i Malmö, Dossierer, Ridande polisens hästar 1904-1921, F2:2.
40 Promemoria, ang. ridande polis framställning om fler fridagar, Poliskammaren i Malmö, Dossierer, Ridande polisens hästar 1904-1921, F2:2.
Med ridpiskan på upploppet
vara af behofvet påkallat, att de fingo åt sig inrättat ett rum med eldstad, hvarvid de kunde upphänga sina persedlar för torkning och förvaring.42
Inte bara poliskonstaplarna utan även den anställda civila personalen i stallet beklagade sig över sin arbetssituation. I en skrivelse från början av 1909 beklagade sig även hästskötarna i den ridande polisens stall över alltför långa arbetspass och alltför få fridagar. De uppgav i skrivelsen att deras tjänsteförhållanden i bästa fall innebar tretton timmars arbetsda- gar, såväl söndagar som helgdagar. De begärde därför en fridag i veckan samt kyrkofritt var tredje söndag. För att detta skulle fungera behövdes det dock anställas en hästskötare till, eller åtminstone en stallpojke.43