I Sverige hade gymnastiken en lång historia med startpunkt i den så kall- ade Linggymnastiken vars grunder utformades av fäktmästare Pehr Hen- rik Ling (1776–1839). Ling instiftade även det Gymnastiska Centralinsti- tutet (GCI) i Stockholm år 1813. Inom den moderna idrotten betonades individens kroppsliga och mentala styrka, medan gymnastiken betonade hållning, karaktärsfasthet och kollektivet. Till en början var Linggymnas- tiken, liksom den moderna sporten, ett manlighetsprojekt, men kvinnor och flickor kom, som i andra utbildningssammanhang, att uppmanas ut- öva gymnastik för att bli goda mödrar.29
I den svenska kontexten fanns en motsättning mellan den moderna idrotten och Linggymnastiken. Medan idrottens företrädare förordade tävlingen, var företrädare för Linggymanstiken kritiska mot tävlandet. Men det fanns tävlingsgymnastik. Föreningsgymnastiken startade under andra hälften av 1800-talet och gymnastik var en av de grenar som var med i de första moderna olympiska spelen som hölls i Aten 1896.30 Vid
denna tid och under de olympiska spelens första trettio år tävlade endast män. Det var först i och med OS i Amsterdam 1928 som damer tilläts delta i gymnastik, men endast i lagtävlingen. Så var fallet även i OS 1936 i Berlin och OS 1948 i London. Det var Holland och Tyskland som tog guld i de första spelen, medan Tjeckoslovakien vann guldet 1948. Detta var särskilt anmärkningsvärteftersom en av de kvinnliga gymnasterna insjuknat i polio vid ankomsten till London och sedan hastigt dog – trots sjukhusvistelse.31
29 Eva Olofsson, 1989, 85–95; Jens Ljunggren, Kroppens bildning: Linggymnastikens manlighetsprojekt 1790–1914, Stockholm, 1999; Håkan Larsson, Iscensättningen av kön i idrott: en nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan, Stockholm 2001.
30 Jan Lindroth, Idrott för kung och fosterland: den svenska idrottens fader Viktor Balck 1844-1928, SISU idrottsböcker, Stockholm, 2007.
Flickan med facklan
Det svenska deltagandet i London var revolutionerande på många sätt i gymnastikkretsar. Mellan 1920 och 1948 bojkottade den svenska gymnastiken OS på grund av tävlingsmomentet och att det lingska sys- temet utvecklats på olika sätt i olika länder så att en rättvis bedömning inte var möjlig.32 Forskning har visat att den svenska gymnastiken utma-
nades av både tävlingsidrott och den internationella gymnastiken under 1940-talet och när Sverige återigen valde att delta var det med ett damlag. Karin berättar inte om dessa kontroverser utan om att det hon minns från sina tre OS är invigningarna:
Det jag verkligen minns från mina tre OS är invigningarna. Det är en verklig upplevelse med alla dessa idrottsmän som står utanför, innan man ska gå in, och alla pratar med alla, det är en fantastisk stämning, det är de ögonblicken när sådana som jag kan tro att det i alla fall kan existera fred i världen.
Genom att tala om samvaro och fred i OS-sammanhang anknyter Karin starkt till det som brukar talas om som spelens grundläggande värden, såsom en fredlig samexistens, en framtidstro och byggandet av en bättre värld.33
London-OS gick av stapeln 29 juli till 14 augusti, medan gymnastik- tävlingarna hölls 12–14 augusti. Karin berättar om det som kanske skulle kunna kallas elitidrottens vardag:
Tävlingarna började på morgonen klockan sju. Vi var elva trupper med åtta gymnaster i varje trupp. Man började med första grenen, sedan gjorde alla trupper första grenen och sedan gjorde alla trup- per nästa gren. Det var försöksomgång och finalomgång. Så det tog ju hela dan. Klockan halv elva på kvällen skulle vi hoppa, men de kom och sa att nu är det slut. Vi fortsätter imorgon. Svenskarna protesterade. Då körde de ut allt folk och tände vid våra redskap mitt i salen. Där vann jag hopp – det var ingen som såg det…
Hoppet gjordes på en så kallad häst med bygel. I ett av hoppen, hopp- ade hon upp och bytte hand, medan hon i det andra hoppet gjorde ett överslag. Att svenskorna hade fått hoppa när ingen såg på märktes när gymnasterna senare väntade på resultaten:
1850–1960, London 2014.
32 Olofson, 1989, s. 98; Leif Yttergren, ”Succéuppvisningen i Berlin-OS 1936 - en pyrrhusseger!: Linggymnastik, turngymnastik och tävlingsidrott i en sista maktkamp?”,
Idrott, historia och samhälle, 2019, s. 57-79.
33 https://sok.se/sok-och-den-olympiska-rorelsen/den-olympiska-rorelsen/interna- tionella-olympiska-kommitten.html 1/6 2020.
Susanna Hedenborg
…när vi väntade på resultatet så kommer det en människa sprin- gande runt arenan och ropade: Karin Lindberg. Mina kompisar sa att det är ju dig de ropar på. Jag trodde att det hade hänt något hemma, men så sa de att ni har vunnit hoppningen och det ska demonstreras. Det var ingen människa som visste att jag vunnit. Vi tävlade för oss själva. Så plockade de fram mina redskap och jag fick göra ett hopp. Det var det hela.
Förutom hopp ingick grenarna fristående gymnastik, balansbom, ringar och gruppövningar med och utan handredskap:
…det blev ju nya redskap. Vi tävlade i ett fristående program som vi gjorde själva och i svängande ringar – långa linor som svänger fram och tillbaka, underbart roligt och härligt, men farligt. Så täv- lade vi i balansgång på bommen – det är en mardröm från början till slut – och i hopp och barr.
Det svenska laget slutade fyra i lag. De vann truppfristående, medan trupprogrammet med handredskap blev bortdömt eftersom svenskor- na använde hopprep. Hopprep bedömdes nämligen då med ”fysiologiskt värde 0”. I OS 1948 tilldelades damerna inte någon medalj för individuel- la prestationer – så någon guldmedalj fick Karin aldrig motta:
Medalj fick jag inte. Jag har inte funderat på det förrän efteråt. Vi tävlade ju på riktigt i alla grenar.
De manliga gymnasterna fick medaljer både individuellt och som lag. Att man gjorde på detta sätt pekar tydligt på de skillnader som fanns mellan kvinnor och män inom tävlingsidrotten, där kvinnors prestatio- ner ansågs mindre värda. Att Karin inte funderade på hur manliga och kvinnliga gymnaster hanterades förrän efteråt kan kanske tolkas som ett uttryck för att skillnaderna inte var kontroversiella för gymnasterna själva vid den tiden. Kanske handlade det även om den, inom gymnas- tiken, historiska kontrovers om trupptävlan och individuell tävlan där den svenska gymnastiken hade förordat trupptävlan. Men att man under OS inte delade ut individuella medaljer på damsidan i gymnastiken kom att irritera Karin senare.34
Efter OS 1948 var den nästa viktiga tävlingen världsmästerskapen i Ba- sel sommaren 1950.35 Svenskorna vann oväntat VM, så oväntat så att ar-
rangörerna inte hade ordnat med den svenska nationalsången inför pris- utdelningen:
34 https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/RRX67x/90-ariga-karin-linden-varfor- far-jag-inte-os-guldet 1/6 2020.
35 Då tävlade de kvinnliga gymnasterna inte längre i ringarna. Det var en kvinnlig domare förhandlat bort dem.
Flickan med facklan
Där vann vi väldigt mycket. Det var bara sju lag med och vi vann to- talt. Jag bar fanan och vi skulle gå in högtidligt till prisutdelningen… och så kom det en gånglåt från Dalarna. De kunde inte spela svenska nationalsången för de hade väl inte drömt om att vi skulle vinna. Jag satte ned fanan och tårarna bara rann.
Var det besvikelsen över att återigen ha gått miste om att bli hyllad på rik- tigt som gjorde att tårarna rann över? Det är svårt att säga, men att Karin var besviken framgår tydligt.
Mellan de olympiska spelen deltog gymnasterna i en rad olika mäster- skap och flera turnéer där gymnastik visades upp. Den tidigare motsätt- ning mellan tävlingsgymnastiken och uppvisningsgymnastiken hindrade inte en enskild gymnast från att delta i båda aktiviteterna. Kanske var motsättningen inte heller så stark som det brukar betonas. Olofsson har i sin avhandling pekat på att kritiken mot tävlingarna snarare handlade om en misstro mot att bedömningen skulle bli rättvis.36
Under resorna var gymnasterna inkvarterade på skolor (på olika nivå- er) och ibland hos familjer. Redan innan OS hade Karin varit på turné i Tjeckoslovakien.37 Karin säger att:
Vi fick ju resa under den tiden då inga andra människor fick resa från 1947 till 1956. Så jag har aldrig varit intresserad av att resa efter det.
År 1951, fick den svenska truppen en inbjudan om att åka till Portugal. Där gjorde de uppvisningar i Lissabon och på olika platser längs den portugisiska kusten. Nästan direkt efter Portugal fick truppen ett erbju- dande om att åka till Moskva. Ett ryskt landslag hade varit på besök och visat upp sig i Sverige under 1951. När truppen kom till Moskva blev de bjudna på allt och dessutom fick de lära sig träna på nya sätt under tre veckor. Men de förlorade förlorade landskampen, berättar Karin. Att Sovjetunionen var på frammarsch inom gymnastiken märktes tyd- ligt. År 1952, OS i Helsingfors, deltog Sovjetunionen för första gången i damernas gymnastiktävling och vann där fyra av sju möjliga guldmedal- jer. Sovjetunionen kom sedan att dominera gymnastikscenen i åtta på varandra följande OS (1952–1980). Svenskorna, som låg bra till efter att ha vunnit världsmästerskapet 1950, blev sammanlagt fyra i Helsingfors. De vann visserligen guld i gruppgymnastik med handredskap.38
36 Olofsson, 1989, s. 105.
37 http://www.scif.nu/mediaarkiv/search?utf8=✓&q=karin+harwig 1/6 2020. 38 Grenen ingick endast under OS 1952 och 1956 https://www.sports-reference. com/olympics/summer/1952/GYM/womens-team-portable-apparatus.html 28/4 2020. Förutom denna gren ingick fristående, hopp, barr och bom. De kvinnliga gymnasterna
Susanna Hedenborg
Efter OS 1952 deltog Karin i den så kallade Gymnaestradan i Rotter- dam 1953. Gymnastraedan var en fortsättning på Lingiaderna, som hölls för första gången i Stockholm 1939, 100 år efter Per Henrik Lings födelse, och därefter 1949. Gymnaestradorna skilde sig från gymnastiktävling- arna i det att det här handlade om uppvisningar, vilket var i linje med vad Linggymnasterna stod för. I Rotterdam deltog en rikselittrupp på 24 gymnaster. Därefter var det VM i Rom 1954. Det svenska laget kom trea. Nästa resa gick till Amerika. De manliga gymnasterna hade varit bjud- na på turné till Amerika redan 1954, men året därpå, 1955, inbjöds både de manliga och kvinnliga gymnasterna på en tvåmånadersturné under hösten. Turnén påbörjades och avslutades i New York. Därifrån reste gymnasterna norrut och gjorde 50–60 uppvisningar. Turnén i Amerika avslutades mycket olyckligt för Karin. Efter sista uppvisningen blev Karin påkörd av en bil.
Så avslutades det med en trafikolycka för min del. Vi hade haft upp- visningen … jag gick med fanan och så kom det en bil som körde rätt in i folkgruppen och jag studsade iväg. Jag hamnade på sjukhus där vi var 50 stycken som låg i en sal… Jag låg där en månad.
Karin hade fått ”ena skinkan avslagen” och skadat bäckenet allvarligt. Ef- ter det första sjukhuset kom hon till en svenskfödd läkare som bland an- nat skulle ta hand om hennes rehabilitering. Redan på sjukhuset hade läkarna talat om att hon kunde förvänta sig att sitta i rullstol resten av livet, men genom träning kunde hon så småningom ta sig ur sängen och gå igen. Ett stort bekymmer var att gymnasterna varit oförsäkrade un- der resan. Hon fick visserligen en båtbiljett av Gymnastikförbundet, men denna kunde hon inte använda eftersom hon inte kunde stå och gå till- räckligt bra. Istället blev hon föremål för några svensk-amerikanska fa- miljers godhet som samlade ihop biljetten till henne, vilket hon inte alls kände sig inte bekväm med.
Rehabiliteringen gick bra. Karin kom tillbaka till Sverige i april 1956, och kunde gå igen i juni. Det var under denna sommar som hon fick uppdraget att springa in med OS-facklan på Stockholms stadion under Ryttarolympiaden.39 Hon var dessutom med i SM det året och i novem-
ber var det dags för OS i Melbourne. Sverige fick silver i gruppgymnastik tävlade inte längre i ringarna. Det var en kvinnlig domare förhandlat bort dem.
39 Susanna Hedenborg, ”Enkelt fältgrått och amasoner i topp: Ryttarolympiaden 1956 analyserad ur genus- och klassperspektiv”, Idrott, historia och samhälle, 2008, s. 69–91;
Susanna Hedenborg, ”Unknown Soldiers and Very Pretty Ladies: Challenges to the So- cial Order of Sports in Post-War Sweden”, Sport in History, 29:4, 2009, s. 601.
Flickan med facklan
med handredskap och en individuell bronsmedalj i hopp. Efter OS i Mel- bourne slutade Karin att tävla.