Den växande distansen mellan makten och folket liksom tendenser till begynnande organisering av den nya arbetarklassen, bidrog under 1800-talet till att maktens män var rädda för okontrollerade folkmassor. De såg folkmassan som en farlig klass, som inte bara var svår att kontroll- era, utan var kriminell och upprorisk. Polisväsendets framväxt i Västeu- ropa under den första hälften av 1800-talet kan ses som ett resultat av den sortens rädsla.13
Rädslan fick den konservative franske socialpsykologen Gustave Le Bon att skriva boken Massans psykologi (1895, svensk översättning 1912), 10 Bachtin 1986, s 15-16, 21-22, 221
11 Peter Burke, Folklig kultur i Europa 1500-1800. Malmö 1983; Bachtin 1986 12 Åke Abrahamsson, Ljus och frihet till näringsfång. Om tidningsväsendet, arbetarrö-
relsen och det sociala medvetandets ekologi – exemplet Stockholm 1838-1869. Stockholm
1990, särskilt s 54-57, 332-35, 345, 359
13 Louis Chevalier, Laboring Classes and Dangerous Classes in Paris During the First
Half of the Nineteenth Century. New York 1973; Richard Cobb, The Police and the Peo- ple. French Popular Protest 1789-1820. Oxford 1972; Gareth Stedman Jones, Language of Class. Studies in English Working Class History 1832-1982. London 1983, s 189-91; Bir-
git Petersson, Den ’farliga’ underklassen. Studier i fattigdom och brottslighet i 1800-talets
Sverige. Umeå 1983, s 1, 56, 267-68; även Björn Horgby, Den disciplinerade arbetaren. Brottslighet och social förändring i Norrköping 1850-1910. Stockholm 1986, s 97-99 och
där anförd litteratur. Även i USA hade upploppen stor betydelse för den nya polisens intåg på 1850-talet i de största städerna, James F Richardson, Urban Police in the United States. Port Washington, NY 1974, s 25-26.
Massornas teater
där han utan några nämnvärda empiriska belägg funderade över mas- sans karaktär och kollektiva psykologi, eftersom de stora oorganiserade folkmassor, som agerade som politiska aktörer vid revolutioner och an- dra icke-organiserade kollektiva manifestationer, kunde utgöra hot mot samhället och dess organisation. Hans slutsats var att massan inte age- rade medvetet och rationellt, utan känslomässigt. Därför fungerade den inte samhällsbyggande; den kunde enbart förstöra existerande strukturer. Dessutom tänkte inte massan långsiktigt utan levde i ögonblicket. För Le Bon var det svårt att förklara varför individer ”rycktes med” av massan och utförde handlingar som de inte skulle ha begått individuellt eller om de riskerade att identifieras. Enligt tidens konservativa tankefi- gur såg han samhället organiskt som en kropp som borde styras av eliten. Men folkmassan var svårstyrd. Som en del av denna agerade individen som en fisk i ett fiskstim, en ”kollektiv själ”, som styrdes av yttre stimuli. I massan blev individen namn- och ansiktslös. Dessutom uppfattade sig individen inte heller vara individuellt ansvarig för sitt handlande. Le Bon menade att massan till sin natur var konservativ och inte revolutionär. Den vill återupprätta den samhälleliga balansen, ”den goda ordningen”, som hade störts. På grund av sin lättrörlighet kunde den dock utnyttjas för revolutionära syften. Det stora problemet för Le Bon och andra kon- servativa tänkare var därför att karismatiska ledare som Napoleon kunde använda massan för sina syften.14
Sådana konservativa föreställningar om massan ifrågasattes så små- ningom både teoretiskt och empiriskt. De historiematerialistiskt påver- kade historikerna George Rudé och E P Thompson skulle utifrån kultu- ranalytiska perspektiv och empiriska undersökningar diskutera massans komplexa handlingsmönster. De ansåg att massans handlande var mer rationellt och målinriktat än vad Le Bon föreställde sig. I likhet med Le Bon menade Thompson att 1700-talets folkmassa framför allt strävade efter att återetablera den goda ordningen, trots att handlandet var en del av tidens klasskamp. Thompson underströk också att massans individer försökte vara anonyma. Var de medlemmar i en organisation var de lätta att peka ut och riskerade att bestraffas.
Även den historiska kriminologin började under den tidiga efterkrigstiden undersöka kollektivt våld – särskilt under 1800-talet och den första delen av 1900-talet. Slutsatser av undersökningar av upplopp, rasistiska attacker på afroamerikaner (vigilantism) och massors handlan- de i samband med arbetaroroligheter och mer revolutionära situationer, 14 Gustave Le Bon, Massornas psykologi. Stockholm 1912
Björn Horgby
var att upprörda folkmassor agerade mot bestämda mål och att handlan- det därför var mer eller mindre rationellt och målinriktat.15
I anslutning till de båda senare forskningsinriktningarna hävdar den franska socialhistorikern Arlette Farge, utifrån empiriska studier av det sociala livet i 1700-talets Paris, att uppfattningen om legitimitet var cen- tralt både för makten och massan, vilken inte bara såg sig som offer utan ansåg sig besitta kollektiva rättigheter. Hon påpekar att massan kunde förena glädje och ilska i sitt handlande. Dessutom utmärktes den inte en- bart av sitt kollektiva våld, utan också av att den var en central aktör inom ramen för den hegemoniska maktpraktiken på den offentliga scenen. Liksom under Ludvig XIVs tid bjöds den in för att delta i tidens offent- liga kyrkliga och politiska ritualer, som helgfirande, kungaintåg, kunga- bröllop och begravningar. Vid de vanliga processionerna kantades gatan av stora folkmassor som besåg skådespelet. Genom att delta i kungamak- tens och kyrkans offentliga manifestationer förenades folkmassan med makten. Enligt Farge fungerade gatan som kollektiv scen. Här utfördes offentliga avrättningar; här utspelade sig marknader och festivaler; och här roade sig folkmassan med lek, skådespel, gräl och slagsmål.16
Farge lyfter fram hur makten iscensatte de offentliga skådespelen – till exempel de offentliga bestraffningarna. Verkställandet av straffen var en del av gatans dagliga skådespel, liksom marknadsförsäljningen, grälen utanför krogarna eller när folk hämtade vatten ur brunnar.17 Hegemonin
stördes vid upplopp och andra våldsamma protester, då makten förlorade 15 E P Thompson, The Making of the English Working Class. New York 1964, s 65-72;
Thompson 1983; George Rudé, The Crowd in History. A Study of Popular Disturbances in France and England, 1730-1848. London 1995; jfr Hans Medick “Plebeian Culture in the
Transition to Capitalism”, Raphael Samuel & Gareth Stedman Jones eds, Culture, Ideolo- gy and Politics. Essays for Eric Hobsbawm. London 1982, s 88-96, som polemiserar mot
Thompsons syn på 1700-talets massa som rebellisk men samtidigt konservativ.
Om kollektivt våld, se John Stevenson, “Social Control and the Prevention of Riots in England, 1789-1829”, A P Donajgrodzki ed, Social Control in Nineteenth Century Britain.
London 1977, s 27-45; Charles Tilly, The Politics of Collective Violence. Cambridge 2003; Ar- lette Farge, Livets sköra tråd. Våld, makt och solidaritet i 1700-talets Paris. Stockholm 1989, s 273; Hugh Davis Graham & Ted Robert Gurr samt Richard Maxwell Brown, Violence in
America. Historical and Comparative Perspectives. New York 1969, s 1-3 resp s 38-39.
16 Farge 1989, s 185-88; jfr Herbert S Gutman, Work, Culture, and Society in Industri-
alizing America. Essays in American Working-Class and Social History. New York 1976, s
36-41, 56, 59; Bryan D Palmer, A Culture in Conflict. Skilled Workers and Industrial Capi-
talism in Hamilton, Ontario, 1860-1914. Montreal 1979.
17 Farge 1989, s 191-92. I England upphörde de offentliga avrättningarna år 1868. Mark- nader och andra uttryck för massornas otyglade festande upphörde ungefär vid samma tid. I stället formaliserades och strukturerades festandet, Stedman Jones 1983, s 195.
Massornas teater
kontrollen över folkmassan. Förutsättningarna för kontroll försvårades då av att massan handlade impulsivt och känslomässigt, även när kraven var sakliga och förnuftiga. Så var det ofta i samband med arbetarorolig- heter, som blottlade trots och missnöje.18
De studier jag hittills har berört rör framför allt tiden från och med 1700-talet fram till den första hälften av 1900-talet i Frankrike, Stor- britannien och USA – det vill säga under övergången till den tidiga in- dustrikapitalismen. Under denna tid förändrades folkmassans karaktär från att vara en förindustriell odefinierad folklig massa till att bli en mer industriell massa dominerad av arbetarklassen. Dessutom går det att skönja en tilltagande organisering av protesterna. Detta bör ha påverkat massornas teater.