I samband med ett av Hjälpkommitténs sammanträden framförde Prins Carl sin tacksamhet ”för de åtgärder, som redan vidtagits med anledning av sändningarna av Kärleksgåvor till Ryssland och Tyskland”.55 Tecken
som dessa kan tolkas som viktiga immateriella gengåvor. Kanske var de än viktigare med tanke på vad som hände ute på fältet, i lägren. I Tidskrift 53 Krigsarkivet, Anna Linders arkiv, Vol. 1: Instruktioner från Svenska Röda Korset, brev till Anna Linder från ”Abteilung Ekatarinburg”, 18/8 1917.
54 Krigsarkivet, Anna Linders arkiv, Vol. 1: Instruktioner från Svenska Röda Korset, brevkopia från Petrograd, 21/12 1917.
55 Riksarkivet, Svenska Röda Korsets arkiv, Hjälpkommitté för krigsfångar, Vol. 1, Pro- tokoll, 19/10 1915.
En gränslöst svensk moral?
för frivillig sjukvård i krig publicerades också tecken på reciprocitet, som i denna hälsning från Röda Korset i Ungern.
Vid slutet av det gångna krigsåret och i det vi sammanfatta våra minnen, fylla vi en av de behagligaste plikter genom att till för- eningssystern framföra vår djupa tacksamhet och vår hjärtligas- te och uppriktigaste erkänsla för den exempellöst ömma omsorg, som likt försynen ägnats våra olyckliga landsmän, krigsfångarna. Mottag också våra tacksägelser för det varma mottagandet av våra delegerade och för att ni så opartiskt fört konferensen till ett gott slut! Måtte Gud välsigna Sverige och de statsmän som med vishet styra dess öden! Må himlen beskydda det Svenska Röda Korset, som så brinnande arbetar för mänskligheten!56
I ett annat nummer publicerades ett lika emotionellt tacksamhetstele- gram. De hemvändande österrikisk-ungerska och tyska soldaterna hade blivit ”överhopade med sympatibevis, kärleksgåvor och uppmärksamhe- ter av alla slag i en sådan mängd, att vi äro ur stånd att till varje särskild person framföra vårt innerliga tack”. Därför ville man att tidskriften skulle framföra ett hjärtligt tack till regementsläkaren Harald Sundberg, Kapten O.E. Hallberger och majoren greve Schwerin, men också till ”befolkning- en i Örebro, Hallsberg, Motala och särskilt Nässjö, där vi på ett utomor- dentligt sätt blev mottagna av talrika kamrater i den svenska hären och kära landsmän”.57 Det känslomässiga innehållet i sådana tacksamhets-
tecken är påtagligt och understryker återigen känslornas betydelse i det humanitära arbetet. Det finns rikligt med liknande exempel i tidskriften, som här: ”De tyska och österrikiska invaliderna betona alltjämt, att de aldrig hade väntat att mottagas i Sverige på ett sådant sätt, och man måste erkänna, att svenskarne göra allt vad de kunna för de tyska och österri- kiska invalider, som färdas genom deras vackra land”.58 Här förtjänar det
att påminnas om att tidskriften gavs ut av Svenska Röda Korset och den sannolikt ville forma en särskild emotionell repertoar kring det humani- tära arbetet. Genom att publicera artiklar med fokus på tacksamhetens tecken bekräftades banden mellan givare och mottagare samtidigt som organisationen kunde göra anspråk på en särskild moralisk position. Det var emellertid inte enbart i Svenska Röda Korsets officiella publikatio- ner som berättelser om immateriella tacksamhetstecken kom till uttryck. I Svenska Dagbladet, för att nämna ett exempel, informerades läsaren 56 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig, nr 2 1916, s. 18.
57 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig, nr 5 1916, s. 30.
Johan A. Lundin & Fredrik Nilsson
om att ”stämningen var god” bland de invalida fångarna när de trans- porterades genom landet och ”med glada viftningar och tillrop hälsade de människoskarorna, då dessa kastade cigarrettaskar och konfekt öfver barriären”.59
Viljan att söka efter bekräftelse på banden mellan givare och mottagare innebar också ett sökande efter tacksamhetens tecken på krigsfångarnas kroppar.
Åsynen af dem var obarmhärtigt sorglig. Öfverallt unga män, för alltid beröfvade möjligheten att bli friska […] Märkvärdig var den glädje, som behärskade den sorgliga samlingen. Ögonen lyste af fröjd öfver att nalkas hemlandet.60
Genom att ögonen tycktes spegla deras tacksamma själ kom även tårar att bli betydelsefulla tecken, som när de under transporten genom Sverige fick höra musik från hemlandet: ”Främlingarnas ögon tåras då hemlan- dets toner ljuda”.61 I en svår situation blev tårar hårdvaluta i det humani-
tära arbetets emotionella praktiker: Gråten framstod som ett tecken på tacksamhet, men också som en bekräftelse på att arbetet bar frukt. Även 59 Svenska Dagbladet, 14/8 1915.
60 Svenska Dagbladet, 14/8 1915.
61 Norrskensflamman, 18/8 1915.
Bild 3: Personal från Röda Korset vinkar farväl till sårade krigsfångar ombord på pråmar på väg från Haparanda.Fotograf Maria Amalia Green, Järnvägsmuseet.
En gränslöst svensk moral?
ljudlandskapet som omgav arbetet tycktes bekräfta att den tid och kraft som investerades i det humanitära arbetets moraliska ekonomi inte var bortkastad: ”När det långa tåget satte sig i gång, brusade åter hurraropen och ännu så länge man skymtande ljuset från tågets vagnar, hördes brus- et av hurraropen från de olyckliga främlingarna, som på detta sätt gåvo luft åt sin tacksamhet”.62 Samma ljud hördes även på andra platser under
transporten. När ett av skeppen som användes för att föra krigsfångarna från Tyskland till Sverige närmade sig hamn så ljöd det ”mäktiga ljudet av en avlägsen stormflod, hurra , hurra, hurra” från de ”de utväxlade fångar- na som hälsa Sverige (sic) och svenskarna på detta sätt”.63
Ljudlandskapet omfattade även sång och musik. En kontingent på un- gefär 170 tyska och österrikisk-ungerska krigsinvalider visade en ”sällsynt tilltalande uppmärksamhet gentemot Sverige” när de lämnade Trelleborg ombord på Æolos: ”Då invaliderna samlats på akterdäck stämde de näm- ligen unisont och med oklanderligt svenska uttal upp i svenska Kungs- sången. Samtliga soldaterna stodo med blottade huvuden under det de lämnade denna säregna sånghyllning åt Sverige”. Som en möjligtvis för- beredd reaktion stod den ”svenska militären, befäl och soldater på kajen” i stram givakt.64 Det kan tyckas märkligt att invaliderna kunde Kungs-
sången, men enligt berättelsen hade de fått chokladkakor i Hallsberg. På omslagspappret stod det ”Ur svenska hjärtans djup”. Detta hade väckt in- validernas nyfikenhet och de hade sedan lärt sig sången: ”Därpå övades sången under hela nedfärden med liv och lust och stolta och glada kunde de så vid avfärden härifrån bringa Sverige och dess konung en hyllning av vackraste slag”. På detta sätt tycktes föreställningen om en särskilt god svensk moral bekräftas.
Avslutning
Sveriges självbild som en moralisk stormakt tog form under första världs- kriget och det humanitära arbete som organiserades av Svenska Röda Korset. Som påpekats så saknas det emellertid kunskap om de emotion- ella praktiker som gjorde det humanitära arbetet möjligt, vilket är an- märkningsvärt eftersom det humanitära arbetets moraliska laddning genomsyras av känslor. Syftet med denna artikel var därför att, med ut- gångspunkt i ett performativt perspektiv på känslor och moral, under- söka på vilka sätt moral uttrycktes och förhandlades genom emotionella 62 Aftonbladet, 13/8 1915.
63 Aftonbladet, 13/8 1915.
Johan A. Lundin & Fredrik Nilsson
praktiker. De emotionella praktikerna undersöktes med särskilt fokus på hur Svenska Röda Korset mobiliserade för det humanitära arbetet samt på frågor om gåvor och gengåvor. Vi kan konstatera att Svenska Röda Korsets humanitära arbete färgades av ambivalens (som också fanns i det omgivande samhället): Det fanns en genuin vilja att hjälpa den be- hövande Andre, men också en rädsla för att denne skulle sprida smitt- samma sjukdomar under transporterna genom landet. Därför blev det humanitära arbetet en balansgång med intention att visa upp att Sverige och Röda korset tog moraliskt ansvar för såväl det internationella sam- fundet som den egna nationen. I detta sammanhang var det viktigt att skapa en särskild stämning kring det humanitära arbetet och samtidigt förankra den humanitära insatsen runt om i det egna landet. Därvidlag var invalidtågen och de emotionella praktiker som omgärdade trans- porterna av stor betydelse. I organisationens interna och externa kommu- nikation (p.m. och brev respektive tidskriften) betonades allvarsamt lugn och trygghet, men också säkerhet och kanske rent av modernitet (som i fallen med fartygen). Dagstidningarnas reportage bidrog också till att skapa en särskild stämning kring det humanitära arbetet, men då adde- rades känslor såsom spänning, nyfikenhet och fasa. Det känslolandskap som omgav invalidtransporterna var därmed polyfont och rädslan inför den potentiellt smittspridande krigsfången tycktes hamna i bakgrunden. Polyfonin bidrog sannolikt till att mobilisera inför det humanitära arbe- tet, vilket i sin tur gjorde det möjligt för Svenska Röda Korset att (å orga- nisationens och nationens vägnar) göra anspråk på en moralisk position. Kärleksgåvorna omgavs på ett liknande sätt av ambivalenta känslor som riskerade att underminera organisationens moraliska position. Gåvan var impregnerad av förväntningar om reciprocitet, vilket i en del fall ledde till besvikelser, frustration och kanske ilska. I synnerhet när mottagaren (krigsfången) inte visade prov på tacksamhet eller rent av förvandla- de gåvan till ett själlöst ting på en marknad. Sådana känslor uttrycktes emellertid huvudsakligen i organisationens interna kommunikation. I Svenska Röda Korsets externa kommunikation betonades istället motta- garens tacksamhet, vilket i sin tur bekräftade organisationens moraliska position. Oftast var det immateriella gengåvor såsom sång och hurra-rop som lyftes fram som tecken på tacksamhet. Men den kanske viktigaste bekräftelsen var mottagarens tårar som tycktes förstärka bilden av giva- rens – Svenska Röda Korsets – rena, innerliga moral. Därmed inte sagt att den svenska moralen var särskilt god eller gränslös. I denna artikel har vi snarare visat hur idén om en särskild svensk moral förhandlades genom polyfona emotionella praktiker.
En gränslöst svensk moral?