I februari 1843 bjöd magistrat och borgerskapets äldste in Norrköpings välbärgade borgare och adel till att fira Karl XIV Johans 25åriga regering. Bland annat avtäckte man ett konstverk – en obelisk – och ordnades en stor bal. Efter att ha besett obelisken, lyssnat på musiken, hurrat ett antal gånger för kungen och sjungit en patriotisk sång lämnade balens gäster den offentliga scenen, för att i stället äta, dricka och dansa i stadshuset. Kvar lämnade de en stor del av stadens övriga befolkning, som trängdes för att få en skymt av obelisken och festligheterna. Folkmassan hurrade, lekte och stojade. Den ändrade leveropet för kungen till ”Leve Carl Jans- son i fyrkanten!” och drog på så sätt karnevaliskt ned kungamakten till det folkliga gycklets nivå.
En ung friherre fick skrattarna med sig, när han gycklade och gjorde upptåg tillsammans med några anställda från faderns gods. En statkarl var klädd i en blommig nattrock och en röd rökmössa. Det är möjligt att han symboliserade en hanrej och det är också möjligt att den röda möss- san var en upprorisk signal. Snart förändrades emellertid stämningsläget. Folkmassan började kasta sten och krossa fönster i stadshuset och när- liggande hus. Ett rykte att stadskassan tömts för att bekosta festen låg till grund för missnöjet.
Nästa kväll fortsatte festligheterna med en musikalisk soiré på teatern – dit borgerskapet var inbjudet. Åter samlades en folkmassa för att på sitt sätt delta i festligheterna. Även denna dag förenades glädjeyttringar med ilska och våld. En folkmassa marscherade runt obelisken, hurrade och skrek. Några män trängde in i stadshuset och åstadkom materiell förstörelse. Folkmassan tågade härefter runt i staden skrek, hurrade och sjöng. Dessutom krossade den gatlyktor och fönster i borgerskapets bo- Palmer 1979, s 38-39, 63-66; även Bachtin 1986, s 221, 241
Björn Horgby
städer. Inte minst stadsfiskalen råkade illa ut. Massan hotade borgmästa- ren och andra borgare, som försökte stävja oroligheterna. Dörrarna till teatern sprängdes och en folkmassa trängde in i lokalerna, körde ut pu- bliken och slog sönder bänkar, instrument och rev ner dekor.
Missnöjet vändes till en karnevalsliknande fest när arbetarbefolkning- en utifrån sina föreställningar om den moraliska ekonomin markera- de sin makt och skrämde herrarna. Den borgerliga kulturen skändades symboliskt när teatern förstördes och när stadshuset och ett stort antal borgarhem utsattes för stenkastning och fönsterkrossning. Det fanns ett missnöje redan när festen planerades, men upploppet var knappast ett resultat av en planerad aktion. Den första kvällen var folkmassan blan- dad. Nästa kväll var den något mindre och dominerades förmodligen av manliga arbetare.
I det kollektiva handlandet spelade gycklet stor roll som specificerad maktkritik. När massan tillfälligt tog över makten använde den också hot, en del slag, men framför allt mycket våld mot egendom. Detta fung- erade som visuell signal och kombinerades med akustiska signaler i form av hurrarop och ”rå” musik. Dessa signaler var både viktiga för att hålla samman och organisera massan och för att signalera till makten att det inte var läge att störa den folkliga festen.23
Matprotester
Matprotesten var den vanliga kollektiva iscensättningen under 1800-ta- let. Denna följde ofta liknande scenarier. 1855 och 1867 inträffade sådana matprotester i Norrköping. Båda aktioner legitimerades av den moraliska ekonomin och behovet av att återetablera den goda ordningen.
Den svenska matexporten under Krimkriget bidrog till drastiskt ste- grade matpriser. År 1855 skapade detta omfattande protester. Gross- handlarna mötte bönderna vid tullarna och köpte systematiskt upp så mycket som möjligt av böndernas varor – både spannmål och kött. Utanför handelsmännens bostäder pågick dag efter dag demonstrationer. Faktoriarbetarna vid Motala mekaniska verkstad beslutade att uppvakta magistratens främste representant borgmästaren med kravet att magis- traten skulle ingripa genom att förbjuda handlarna att köpa upp matvaror vid tullarna och stoppa exporten. Därför gick faktoriarbetarna i samlad trupp till borgmästaren.
Massornas teater
Det visade sig vara otillräckligt. Torgpriserna sjönk endast något och demonstrationerna fortsatte kvällarna därpå. Det verkar som om de- monstrationerna utanför handlarnas bostäder blev allt mer hotfulla. Fle- ra handlare utsattes för hot. Arbetarna vid Motala verkstad samlades en kväll utanför verkstaden, ordnade sig i led och marscherade in till staden där de mötte arbetarna vid Malcolms mekaniska verkstad och en del an- dra fabriksarbetare. När borgmästaren kom fram till demonstranterna krävde han att demonstrationen skulle upplösas, men i stället anslöt sig successivt alltfler. Utan någon bestämd plan gick folkmassan härefter från handlare till handlare skrämde dem, hurrade och ställde krav som ”Bättre pris på rågen!” och ”Sluta att köpa upp maten!”. När borgmästaren krävde att folkmassan skulle gå hem möttes han av stoj och hurrarop.
Som förväntat pekade polisen ut ledare och syndabockar, vilka fick stränga domar. I massans protester fanns drag av planering och organise- ring – särskilt av faktoriarbetarna vid ett par maskinverkstäder, men det organiserade draget försvagades snart. Folkmassan bestod företrädesvis av manliga arbetare, kvinnor och barn. Det är också påfallande att det förekom flera olika sorts känsloyttringar samtidigt. Folkmassan var arg och frustrerad, men det förekom glädjeyttringar och stolta kommentarer som trotsigt visade att folkmassan för ett kort tag tog över makten. Även nu spelade gycklet roll i det kollektiva handlandet.24
Tolv år senare drabbades Sverige av missväxt. Hösten 1867 steg spann- målspriserna dag för dag. Jordbrukets problem skapade en lågkonjunktur med arbetslöshet och sänkta löner. Det fanns alltså flera skäl till att fö- reställningar om den moraliska ekonomin skulle få arbetarbefolkningen att reagera. Följden av detta var en rad brödupplopp i en rad större och mindre städer och dessa följde det scenario jag skisserar ovan.25
I Norrköping började det med anonyma brev, ryktesspridning på kro- gar och arbetsplatser. Sedan samlades en stor folkmassa kl 9 en kväll på Nya torget för att gå till borgmästaren, klaga över de höga spannmåls- priserna och begära hans hjälp. För att undvika upptäckt släckte deltaga- re gaslyktorna. Även nu tog arbetarna vid Motala verkstad kommandot. Folkmassan skanderade, buade och hurrade. Stadsfiskalen försökte för- hindra upploppet, men blev misshandlad. När folkmassan mötte borg- mästaren blev stämningen alltmer uppskruvad och borgmästaren blev allt värre åsatt. Folkmassan gick vidare till flera handlare, hotade dem och 24 Horgby 1989, s 76-82
25 Upploppen behandlas särskilt av Rolf Karlbom, Hungerupplopp och strejker 1793-
Björn Horgby
krossade fönsterrutor. Slutligen gick stadssoldater med bajonettförsedda gevär till attack och skingrade massan. Upploppet fortsatte nästa kväll med mer stenkastning, hot mot spannmålshandlare och försök av polis och stadsmilitär att stoppa folkmassan.
Även den här gången följde hårda bestraffningar. Liksom 1855 be- stod folkmassan av en blandning av manliga faktori- och fabriksarbetare, kvinnor och barn. 1855 använde man först övertalning och sedan hot. 1867 var folkmassan mer desperat och använde utöver muntliga hot ge- nast de traditionella våldsinslagen i form av fönsterutslagning och lykt- krossning samt en mindre mängd fysiskt våld, för att förstärka kraven.26
Scenariot innebar att man först gick till borgmästaren för att denne i god patriarkalisk ordning skulle återställa den goda ordningen. När han inte kunde utföra vad som förväntades av honom var det legitimt att vän- da sig mot syndabockarna. Den råa musiken var även nu en viktig akus- tisk signal för deltagarna, men var också en del av massans hotfulla age- rande och sätt att för tillfället ta över makten över gatan.27
Potatiskravallerna 1917
Vid de tidigare kollektiva protesterna var arbetarklassen inte organiserad. Den fackliga och politiska organiseringen från och med 1880-talet föränd- rade förutsättningarna för liknande typer av kollektivt handlande. Detta påverkade potatiskravallerna år 1917. Runt om i landet uppstod potatiskra- valler den kalla våren 1917. Då tog potatisen slut i många arbetarhem, vil- ket ledde till ransonering och svält. Samtidigt hade så kallade gulaschbaro- ner berikat sig genom att exportera livsmedel till de krigförande länderna.28
1917 års matupplopp i Norrköping följde tre scenarier. Det första var kvinnodominerade direkta och spontanistiska strejker och demonstra- tioner som följde ett likartat mönster. Antingen samlades deltagarna på fabriksgården eller utanför fabrikens grindar, där de beslutade sig för att demonstrera, eller så stod de i samma paltbrödskö och fattade demon- strationsbeslutet där. Sedan gick de till en gemensam samlingsplats där de valde en delegation som förde fram demonstranternas krav till borg- mästaren. Fackföreningsrörelsens ledare försökte styra dessa aktioner 26 Horgby 1989, s 82-98
27 Jfr Karlbom 1967
28 Håkan Blomqvist, Potatisrevolutionen och kvinnoupploppet på Södermalm 1917. Ett
Massornas teater
som pågick under två veckor. Det bidrog förmodligen till att kvinnorna valde att förhandla och inte använde direkta hot. Med undantag av en kvinnodemonstration gick det lugnt till. Även den började lugnt, men sedan tog de upprörda känslorna över hos en del av demonstranter- na. Dessa planerade under demonstrationen plundringarna. Det andra scenariot utfördes av män och hade de kvinnliga aktionerna som mall, men passerade utom vid ett tillfälle inte lagens gränser. Männen ställde mer typiskt ”manliga” krav på högre lön och liknande.
Det tredje scenariot som inbegrep plundringar av bagerier, ett slak- teri och potatisinventeringar tog vid där den kvinnligt dominerade demonstrationen slutade. Plundrarna var betydligt färre än demon- stranterna. Flertalet deltagare var antingen unga textilarbeterskor eller utfattiga, medelålders hemmafruar.
Det första och det andra scenariot inbegrep i viss mån hot som ledde till att bönder och butikspersonal delade ut matvaror till demonstran- terna, men i övrigt präglades handlandet av arbetarrörelsens organise- rade och formaliserade handlande. I likhet med de tidiga matprotester- na gick demonstrationstågen först till samhällets makthavande, innan demonstranterna tog saken i egna händer och gick vidare till matbuti- kerna. Vid den demonstration som övergick i plundring utsågs under- handlingsdelegationer vid ett par av aktionerna. Vid ett tillfälle tala- de en delegation först med en bondhustru innan deltagarna med våld trängde in och ”inventerade” förråden. Ett intressant inslag är också vad som uppfattades vara legitimt. När ett par kvinnor, som kallades ”tattare”, stal fläsk pekades de ut av andra deltagare för polisen. Det var i viss mån acceptabelt att ta ett par liter potatis, men inte att stjäla fläsk. Flera av potatisinventerarna krävde dessutom att få betala för potatisen, men det fick de inte. Här förekom i viss utsträckning ”rå” musik i form av skrik, skrän och högljudda krav på mat. Däremot utfördes inga sym- boliska protester, som fönsterkrossning eller liknande.29
Sammanfattningsvis avsatte arbetarrörelsens organisering spår i det kollektiva handlandet. Det ledde till strukturerade demonstrationer, förhandlingsdelegationer och bestämda krav. När dessa metoder inte räckte till övergick en mindre del av demonstranterna till att plundra. Sett ur ett längre historiskt perspektiv går det att se en förändring från oorganiserad massa som agerade utan plan, till en tidig organisering där fabriksarbetare handlade kollektivt genom att först uppvakta borg- mästaren, innan massan använde andra metoder, till att slutligen arbe- 29 Björn Horgby, Egensinne och skötsamhet. Arbetarkulturen i Norrköping 1850-1940. Stockholm 1993, kapitel 10
Björn Horgby
tarrörelsen satte sin prägel på demonstrationsformer, men att denna till sist inte kunde kontrollera de mest desperata deltagarna.30
Arbetarprotester
Den patriarkaliska maktordningen präglade även arbetarnas tidiga spon- tana, kollektiva aktioner. 1890 gick kvinnliga väverskor vid Norrköpings Bomullsväfveri AB i strejk när de fick sänkta ackord. Då gick de ut på fa- briksgården för att markera sitt missnöje och komma till tals med arbets- ledningen. När företagsledningen nekade till att återställa den tidigare ordningen gick de ut i strejk – en strejk som så småningom organiserades av Norrköpings Arbetarklubb. Tidigare strejker hade följt samma möns- ter – först gå till chefen och sedan lägga ned arbetet. Den fackliga orga- niseringen medförde att de spontana strejkerna så småningom upphörde och ersattes av fackföreningsledda aktioner.31
1890 inleddes också en annan tradition – Första maj-demonstration- erna. Dessa stora massaktioner gick oftast fredligt till. 1908 uppstod bråk i Norrköping mellan ungsocialister och polis om ett standar. Då reagerade folkmassan mot polisens brutalitet, vilket ledde till slagsmål.32
Demonstrationerna karaktäriserades i allmänhet av en långt gången or- ganisering med bestämda krav och ett ordnat disciplinerat tåg.
Massornas teater uppstod däremot vid en del protestaktioner när strejkbrytare användes. Åkarpslagen från 1899 innebar att man inte fick hindra ”arbetsvilliga”, det vill säga strejkbrytare, från att arbeta vid arbets- platser där arbetarna strejkade eller var lockoutade. Det hindrade inte att folkmassor återkommande skymfade och protesterade mot strejkbry- tarna. 1904 gick spårvagnsförarna vid den nyanlagda spårvägen i Norr- köping ut i strejk. Tre förare arbetade kvar och förstärktes av en grupp strejkbrytare. Längs rälsen samlades demonstrerande folkmassor som hurrade, häcklade och skymfade strejkbrytarna. Pojkar kastade sten på spårvagnarna och rå musik förekom. Dessutom misshandlades strejkbry- tare utanför arbetet. Under en månad förekom denna sorts myllrande protester, där demonstranter vägrade att rätta sig efter polisens order.33
30 Horgby 1989, s 62-98 och 1993, kapitel 10
31 Ingemar Johansson, Strejken som vapen. Fackföreningar och strejker i Norrköping
1870-1910. Stockholm 1982, s 44
32 Horgby 1989, s 195-98; jfr Magnus Olofsson, Kravallen som kom bort. Berättelsen om 1902 års rösträttskravaller i socialdemokratisk historieskrivning”, Mats Greiff & Roger Johansson red, I ständig rörelse – mellan arbete, kultur och didaktik. En vänbok till Lars
Berggren. Malmö 2016, s 80-88
Massornas teater
Nästa stora konflikt som upprörde arbetarbefolkningen pågick under ett drygt år från och april 1907. Då gick hamnarbetarna i strejk. Åter in- kallades strejkbrytare – denna gång först från England. Särskilt de engel- ska strejkbrytarna utmärkte sig genom oregerligt beteende, men fick stöd av polisen och samhällets maktapparat. Arbetarbefolkningen reagerade med avsky, vilket resulterade i demonstrationer, gräl och otaliga slagsmål. En arbetare fick stryk för att han köpte den konservativa tidningen Norr- köpings Tidningar, som stödde strejkbrytarna. Strejkande och strejkbry- tare slogs återkommande – särskilt i närheten av krogar och ölstugor vid hamnen. Och domstolen använde Åkarpslagen.34
Med protesterna mot strejkbrytare utvecklades en ny typ av scenario som främst bestod av mer eller mindre oorganiserade demonstrationer mot strejkbrytarna, när de var på väg till eller från arbetet. Massornas te- ater inkluderade även återkommande slagsmål och verbala attacker. Den här sortens scenario ledde i Malmö vidare till attentatet mot strejkbrytar- fartyget Amalthea 1908 och så småningom indirekt även till de dödande skotten i Ådalen 1931. Den senare händelsen visade att det inte bara var den myllrande folkmassan som använde våld utan också samhällets makt- apparat.35