Det hör väl inte direkt till vanligheterna att göra Kant till samhällsvetare, även om det under efterkrigstiden har funnits många samhällsvetare och filosofer som har hämtat inspiration från Kants texter, jag nöjer mig med att nämna Rawls och Habermas.
Först några ord om Kants filosofi. Som bekant delade han upp sin filo- sofi i en teoretisk del och en praktisk, han gjorde det bland annat utifrån sin kritik av det rena förnuftet och av det praktiska förnuftet. Förutom denna grundläggande indelning skrev Kant också en tredje kritik, Kritik av omdömeskraften, där han diskuterade den estetiska omdömeskraften och den teleologiska. I det sistnämnda området innefattades en diskus- sion av ändamålsförklaringar. Vanligtvis räknas inte samhällsvetenska- pen in i det område som den teoretiska filosofin täcker, inom dess fält ryms i första hand naturvetenskapen. Ja, inte ens hela den, då biologin inte hör hemma inom ramen för den typ av kausala förklaringar som vi i första hand förknippar med Newtons mekanik. Inom Kants praktiska filosofi ryms också två delar, dels etiken som uttalar sig om det onda och goda och dels den pragmatiska delen. I den sistnämnda delen ingår Kants antropologi liksom hans historiefilosofi och mer politiska traktater. Eti- ken ses som det kategoriska imperativets domän.
Vad är det då som Adler uppmärksammar hos Kant? Han hänvisar till Kants artikel Idéer om en allmän historia utifrån världsmedborgerligt syfte. Kant inleder denna skrift på följande sätt:
Det som man utifrån ett metafysiskt syfte kan göra sig ett be- grepp om är viljans frihet: fenomenen är de samma, de mänskliga
handlingarna, liksom varje annan naturbegivenhet, är bestämda genom allmänna naturlagar. 7
Låt mig sortera upp denna mening. Den första delen utgör kärnan i Kants etik, nämligen att viljan är fri. Detta är inget som kan begripas utifrån nå- gon empiri utan det är genom förnuftet som Kant menar sig ha nått fram till detta. Men, och det är bland annat detta som Adler tar fasta på, männ- iskans handlingar som fenomen är underkastade allmänna naturlagar. Kant hoppas att om man studerar den mänskliga viljans frihet så kan man upptäcka någon form av regelbundenhet hos människans handling- 7 Kant, I., Idee zu einer allgemeinen Geschichte in Weltbürgerlich Absicht, (1784) s 33
i Kant, I., Schriften zur Anthropologie, Geschichtsphilosophie, Politik und Pädagogik, 1977 Suhrkampf tachenbuch, Wissenschaft (De texter som inte finns översatta till svenska har jag gjort egna översättningar av.)
Lennart Olausson
ar som fenomen. Även om det gäller för den enskilde att hennes hand- lingar ses som regellösa utifrån sett, framträder ett mönster när man ser till hela mänsklighetens handlingar, nämligen en ständigt fortgående ut- veckling. Kant vill med sin skrift ge vissa ledtrådar till en historia som följer en bestämd plan hos naturen.
Det är här, bland annat, som Adler finner paralleller till den materialis- tiska historieuppfattningen.
Ett likartat resonemang från Kants sida möter vi i skriften Om den evi- ga freden. Där finner vi följande:
Det som borgar för att den eviga freden en gång kommer att bli verklighet är ytterst den stora konstnärinnan naturen själv (natura
daedala rerum). Ty i dennas rent mekaniska utveckling framträ- der en målmedveten inriktning på att människorna skall nå ett tillstånd av samförstånd. 8
Kant byggde i båda de här nämnda skrifterna upp sitt resonemang utifrån ett antal satser, som han sedan explikerade i sin text. En grundläggande tes i hans historiefilosofi är att varje varelse på denna jord utvecklar sina naturanlag fullständigt och ändamålsenligt. Detta gäller även människan, men hon skiljer sig från djuren däri att det då inte rör sig om den enskilde individen, som det gäller för djuren, utan om hela mänskligheten. Den avgörande skillnaden mellan människa och djur är att människan har ett förnuft, vilket gör det möjligt för henne att överskrida sina instinkter. Men förnuftet måste utvecklas och för att detta skall ske krävs ständiga försök att göra saker och ting -- trial and error skulle vi väl säga idag -- liksom att man som individ måste bli undervisad av andra människor. Detta tar tid vilket är förklaringen till att varje individ inte kan eller hin- ner utveckla sitt förnuft fullt ut, det tar helt enkelt för lång tid i relation till den tid som är utmätt för varje enskild människa.
Kant fortsätter sitt historiefilosofiska arbete med att hävda att naturen velat att människan skall utveckla sitt förnuft, fritt från instinkter. Utveck- lingen kan, menar Kant, förefalla gåtfull men det är tack vare sitt förnuft som människan kan utvecklas. Varje individ är dödlig medan människo- släktet är odödligt. Därför kan utvecklingen av mänsklighetens anlag ske fullständigt, men det tar som sagt sin lilla tid.
Det är dock den fjärde tesen hos Kant som Adler gärna uppehåller sig vid. Låt mig återigen citera Kant:
Det medel, som naturen betjänar sig av, för att bringa till stånd utvecklingen av alla hennes anlag, är själva antagonismen i sam-
Kant och historiematerialismen
hället, såvitt att denna dock till slut blir orsaken till en lagbunden ordning. Jag förstår här med antagonism människornas osällskap- liga sällskaplighet; dvs själva böjelsen till att träda in i samhället,
vilket dock är förbundet med ett genomgående motstånd, som ständigt hotar att dra isär detta samhälle. Anlaget till detta ligger uppenbarligen i den mänskliga naturen. Människan har en böjelse till att församhälleliga sig; eftersom hon i ett sådant tillstånd kän-
ner sig mer som människa, dvs utvecklar sina naturanlag.9
Men inte nog med detta, människan har en tendens att isolera sig, efter- som hon i sig påträffar den osällskapliga tendensen, vilket i sin tur bety- der att hon vill se till att allt inriktas efter hennes vilja. När man försöker göra detta träffar man på motstånd, ett motstånd som man samtidigt själv också bjuder andra om man påtvingas något. Människan försöker genom habegär, ärobegär och maktbegär skaffa sig en ställning bland sina med- människor. Detta innebär samtidigt att de första stegen ut ur den råa kul- turen tas och vidare att alla talanger utvecklas hos människan. Här inne- fattas också utvecklingen av hennes smak och hon lär sig under resans gång ett tänkesätt som gör det möjligt för henne att kunna göra moraliska skillnader. På så sätt kan man omvandla samhället till en moralisk helhet. Kant sammanfattar sin tes som att människan vill endräkt medan na- turen vill tvedräkt, dvs se till att konflikterna odlas.
Hur ska man kunna uppnå det goda samhället om historien ser ut på detta sätt? Det största problemet för människosläktet är att uppnå ett (med)borgerligt samhälle, som förvaltas genom en allmän rätt. Det är nödvändigt att utveckla ett samhälle där friheten står under yttre lagar. Den främsta uppgiften för mänskligheten blir då att inrätta en rättvis bor- gerlig författning.
Det känns lite konstigt att översätta bürgerlich´ med borgerlig´. Ordet bürgerlich har mer konnotationer som vetter mot medborgerlig än mot det som vi idag lägger i ordet borgerlig. Utvecklingen under 18- och 1900-talen har förändrat samhällsstrukturen i grunden, vilket också av- speglas i hur vi talar om samhället, antingen som det var då eller som det framträder nu. Varför Kant lägger så stor vikt vid författningen blir klarare om man undersöker hans stora arbete om rätten. I ett arbete som publicerades 1793, Sedernas metafysik, använde Kant halva sitt omfångs- rika arbete åt att diskutera rätten. Den andra halvan ägnades moraliska problem och en utredning om en dygdeetik.
Men även om Kant talar väl om den rättvisa författningen fortsätter han sjunga osällskaplighetens lov. Det är den som formar all konst och 9 Kant, I., Idee zu einer allgemeinen Geschichte in Weltbürgerlicher Absicht, s. 392 i a.a.
Lennart Olausson
kultur. Det är en svår uppgift som mänskligheten står inför, menar Kant. Han hävdar att människan måste ha en herre, en som kan bryta den egna viljan och tvinga henne att lyda en allmängiltig vilja. Den herre som Kant efterlyser är mänskligheten själv. Det förhåller sig så att var och en alltid missbrukar sin frihet om hon inte har någon över sig och som i enlighe- ten med lagarna kan bruka våld. Detta betyder att det högsta överhuvu- det måste vara en människa.
Människan har genom historiens gång blivit civiliserad och kultiverad. Men, säger Kant, hon har ännu inte lyckats bli moraliserad. Detta är nästa stora steg för mänskligheten.
Max Adler lyfter därtill fram en annan text av Kant, Den eviga freden,10
vilken han menar på ett tydligt sätt hör hemma i Kants praktiska filosofi. Det finns flera skäl för detta. För det första bygger budskapet i skriften på Kants tanke att man aldrig får behandla andra människor enbart som medel utan man måste alltid också behandla dem som mål i sig. För det andra utgår Kant från idén om ändamålens rike. Båda idéerna kräver för sitt genomförande att alla människor ingår i ett folkförbund, ett förbund som utesluter krig. Men inte nog med detta, skriften utgör samtidigt, en- ligt Adler, en del av Kants teoretiska filosofi, nämligen genom den histo- rieuppfattning som han visar upp i denna skrift.
Påståendet kan förefalla förbryllande till en början. Adler argumenterar för sin ståndpunkt på så vis att kärnan i Kants historieuppfattning är att denne betraktar historien som en utvecklingsprocess, en utveckling som leder till en allt större samhällelig ordning och därtill till större frihet. Detta är en utveckling som inte har sin grund i förnuftet eller i moralen.
Adler skriver:
Det är grälens och stridens krafter, egoismen, kortfattat den osäll- skaplighet, som Kant benämner det, som är det som mest är det som rör människorna framåt. 11
Kant har visat hur varje form av osällskaplighet är förbunden med former av sällskaplighet, säger Adler, men föredrar själv att benämna sällskap- ligheten för ett församhälleligande. Den osällskapliga sällskapligheten är en antagonism som verkar under alla historiska skeenden. Och det är en antagonism som Marx sedan grundlagt sociologiskt. Människan är en varelse, enligt Kant, som inte tål sina medmänniskor men samtidigt inte kan vara utan dem.
10 För den som är intresserad av detta arbete av Kant finns en utmärkt studie av densamma som sätter i denna text i ett idéhistoriskt sammanhang och också undersöker dess verkningshistoria, se Lettevall, Rebecka, En europeisk kosmopolit. Stockholm 2001
Kant och historiematerialismen
Den eviga freden, säger Adler, kan ses som ett nyktert övervägande över den samhälleliga kausala utvecklingen. För Kant rörde det sig i för- sta hand inte om att en moralisk förbättring av människan skulle leda till den eviga freden, utan snarare om att visa hur man kan nyttja männ- iskans natur så att hon sätter sig själv under tvångslagar, för att på så vis uppnå den eviga freden.
Det kan kanske tyckas märkligt att hävda att den osällskapliga säll- skapligheten hör hemma inom den teoretiska filosofins domäner, vilket Adler gör. Men jag tror att det finns en god tanke bakom, som åtminsto- ne för mig har gjort Kants hänvisningar till naturen som verkande kraft i historien begripligare.
Kant hävdar i Den eviga freden att naturen kommer människan till hjälp för att nå den eviga freden, om den inte gjort det skulle den mänsk- liga viljan varit vanmäktig. Människan har till uppgift att ge staten en god organisation. Men hon behöver inte vara god för att vara en god med- borgare. Kant är känd för att ha konstaterat att man även med ett folk av djävlar kan upprätta en god stat.
Det gäller att organisera en grupp av förnuftiga varelser, som för sin överlevnad kräver allmänna lagar, på ett sådant sätt, även om var och en i hemlighet strävar efter att undandra sig själv från dessa la- gar, individernas offentliga uppförande blir sådant, att det inte spe-
lar någon roll om de har dessa elakartade tankar, dvs baktankarna tar ut varandra. Detta problem måste vara möjligt att lösa eftersom det inte innefattar en moralisk förbättring av människorna.12
Därefter fortsätter Kant med att säga följande:
Vad som åsyftas är endast att skaffa sig kunskap om hur naturens mekanism skall appliceras på den motsättning, som ligger i männ- iskornas fientliga sinnelag, tvingar dem att underordna sig tvångs- lagar. 13
Förnuftet kan, enligt Kant, ta denna naturmekanism i sin tjänst med syfte att rätten skall få det utrymme som krävs. Den goda författningen kom- mer inte till genom människornas moral utan tvärtom är det människor- nas moral som skapas genom författningen. Den borgerliga författningen, republikansk till sin karaktär, är garanten för en utveckling mot fredligare tider. Adler tolkar Kant som att det som Kant benämner republikansk författning är det samma som en demokratisk sådan. En tolkning som är tvivelaktig, bland annat med tanke på Kants negativa uppfattning om de- 12 Kant, I., Om den eviga freden, s. 80
Lennart Olausson
mokrati. Det som också är lite uppseendeväckande är att Kant inte lägger någon större vikt vid att människorna förbättras i moraliskt hänseende. Men för att reda ut innebörden i detta krävs större utrymme än vad som står till förfogande här.
Max Adler avviker från den vanliga läsningen av Kants historiesyn liksom genom sin tolkning av budskapet i Den eviga freden, därigenom att han ser den som en del av den teoretiska filosofins område och inte enbart som en del i den praktiska filosofin. Standardläsningen är att de båda här nämnda skrifterna ingår i Kants praktiska filosofi och kan sägas utgöra en del av hans antropologi.
Det är kanske begripligt utifrån ovanstående kortfattade genomgång av Kants historiesyn att Max Adler kunde finna vissa anknytningspunk- ter mellan Kant och Marx. En central utgångspunkt för Max Adlers för- ståelse av Kants filosofi var att dennes filosofi grundar allt vetande på erfarenheten. Kant visar hur det är möjligt genom att han påvisar att all erfarenhet förutsätter ett system av begrepp och åskådningsformer, dvs de tolv kategorierna och åskådningsformerna tid och rum. Den viktiga frågan för Kant för den teoretiska filosofins vidkommande var: Vad kan jag veta? Den motsvarande frågan inom den praktiska filosofins område var: Vad bör jag göra? Det är inom den praktiska filosofins område som görandet, viljandet och handlandet betraktas.
I en artikel, skriven 1904 till hundraårsdagen av Kants död, med ti- teln Till minne av Immanuel Kant! Påpekar Adler att för Kant var det inte individens medvetande som var utgångspunkten, i stället var det viljan, som betraktas som central för varje viljesubjekt. Viljans allmänna lagbundenhet kan bara framträda som ett böra i människors liv. Det finns ingen utomjordisk makt som styr, utan det rör sig enbart om mänskligt viljande. Kant hade en idé om en allmän lagstiftning för viljan, hävdar Adler, och menar att Kants idé innebar att man utifrån en inre och yttre fullkomlig statsförfattning, skulle kunna uppnå det enda tillståndet i vil- ken människan kan lyckats utveckla alla sina anlag. 14 Den inre statsför-
fattningen i detta sammanhang syftar säkerligen på Kants etik.
14 Adler, M., Immanuel Kant zum Gedächtnis,(1904) s. 75 i Adler, Max., Kant und der Marxismus, Berlin 1925
Kant och historiematerialismen