Röda korset initierades, till skillnad från de stora folkrörelserna i sin sam- tid, uppifrån. Rörelsen hade etablerats i Sverige år 1865 med prins Oscar som ordförande och hade även fortsättningsvis starka kopplingar till det svenska kungahuset.12 Ledningen kom under decennier till stor del bestå
av personer ur adeln, höga militärer och män ur den ekonomiska eliten. Till en början var medlemskadern förhållandevis liten, men med första världskrigets utbrott växte organisationen genom ett ökat antal lokala av- delningar och föreningar.13
När kriget bröt ut sommaren 1914 stod Sverige utanför. Redan dagen efter krigsutbrottet mobiliserade Röda Korsets lokalavdelningar med syfte att samla in sjukvårdsutrustning som skulle användas för att hjälpa sårade i fält.14 Under hösten bildades en särskild hjälpkommitté för krigsfångar
och snart distribuerade Svenska Röda Korset fullastade tåg med så kall- ade Libesgaben – kärleksgåvor och brev – från anhöriga i Tyskland och Österrike-Ungern till anförvanter i rysk fångenskap. 1915 slöts även ett särskilt avtal som innebar att Sverige skulle handha utväxlingen av krigs- invalider i fångenskap vid östfronten. Med början 12 augusti 1915 för- des tyska, österrikiska och ungerska krigsinvalider över gränsen vid Tor- neå-Haparanda och deras ryska motsvarigheter skeppades från Sassnitz till Trelleborg. Sedan gick resan med tåg genom hela Sverige från Trel- leborg till Haparanda och vice versa. Transportkostnaderna betalades av respektive hemland.15 För de förberedande åtgärderna hade den tyska och
ryska staten förskottsvis erlagt 100 000 kronor vardera. Därefter kosta- de varje tåg 9 000 kr.16 Under de kommande åren passerade drygt 63 000
krigsinvalider genom landet. Ofta slöt människoskaror upp vid de station- er som tågen stannade till vid och dessutom rapporterade såväl svensk som internationell press om insatsen. Arrangemanget blev därmed en rit- ual som väckte känslor och en manifestation av den humanitära nation- en: Svenska Röda Korset verkade, som kommer att framgå i de följande 12 Sten Söderberg, Svenska röda korset 1865-1965: de första 100 åren, Sv. litteratur, Stockholm, 1965, s. 172 f.
13 Söderberg 1965, s. 179. 14 Söderberg 1965, s. 193.
15 Annette Forsén, ”Transporten av invalidiserade krigsfångar genom Sverige under första världskriget”, Oona Ilmolahti & Sinikka Selin (red.) Rohkea kynä - Syntymäpä- iväkirja Maria Lähteenmäelle 9.6.2017 toimittaneet, Turenki 2017.
16 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig. Utgiven av Drottning Sophias förening och Svenska Röda Korset, 1915, nr 4, 1915.
Johan A. Lundin & Fredrik Nilsson
avsnitten, aktivt för att skapa en särskild stämning kring det humanitära arbetet i syfte att mobilisera och att göra anspråk på en moralisk position.
Ambivalenta känslor och emotionella repertoarer
Transporterna av krigsfångar på svenskt territorium saknade ingalunda kritiker. Krigsfången omgavs nämligen av ambivalenta känslor; han ut- gjorde både en potentiell smittspridare och en utsatt främling i behov av hjälp. För att minska riskerna för smittspridning etablerades särskilda besiktningsbyråer i Sassnitz respektive Torneå. I interna instruktioner och p.m. framgår det att arbetet på dessa byråer skulle ledas av svenska läkare och svensk personal.17 Tyska respektive ryska myndigheter hade
dessutom förbundit sig att inte utväxla fångar som ”kunde misstänkas medföra smittosam sjukdom” och att endast utväxla sådana som hade blivit vaccinerade mot smittkoppor under de senaste fem åren. Det fanns även en överenskommelse som innebar att Sverige kunde avbryta arbetet om ”farsot (kolera, böldpest eller dylikt) skulle visa större för oss farlig ut- bredning”.18 Frågan om smittspridning och arbetet vid nationens gräns-
er var sålunda ett laddat tema, vilket inte ska överraska. Gränslandskap och gränspassager utgör en drivbädd för ambivalenta känslor19, genom
att gränsen mellan innanför–utanför, Vi–Dom, sätts i spel där. Här finns det anledning att påminna om att gränser är porösa och att de därmed är föremål för konstant stabiliseringsarbete.20 I ovan citerade till synes knas-
tertorra p.m. pågick ett sådant gränsarbete och målet var sannolikt att skapa lugn bland organisationens medlemmar. Om oron eller rädslan för den behövande Andre tilläts växa skulle Röda Korsets humanitära arbete försvåras. I förlängningen kunde rent av organisationens möjligheter att göra anspråk på en moralisk position undermineras; att framstå som ett moraliskt föredöme vore omöjligt om nationens hälsa riskerades.21 Vi
17 Krigsarkivet, Anna Linders arkiv, Vol. 1: Instruktioner från Svenska Röda Korset, P.M. 5/7 1915 ”angående ifrågasatt utväxling i Sverige av invalida och sårade krigsfångar”. 18 Krigsarkivet, Anna Linders arkiv, Vol. 1: Instruktioner från Svenska Röda Korset, P.M. 5/7 1915 ”angående ifrågasatt utväxling i Sverige av invalida och sårade krigsfångar”. 19 jfr Orvar Löfgren ”Nationella arenor”, Ehn, Billy, Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar (red.): Försvenskningen av Sverige. Det nationellas förvandlingar, Stockholm 1993; Fred-
rik Nilsson, ”Öresund Plaza. Om konsten att passera”, Löfgren, Orvar & Nilsson, Fredrik (red.): Regionauterna – Öresundsbron från vision till vardag, Göteborg 2010.
20 Chris Rumford, Cosmopolitan Borders, Basingstoke 2014, s. 69.
21 Sarah Ahmed påpekar att vi förväntas visa ”rätt” sinnesstämning för att få ett erkän- nande som moraliskt subjekt, 2014, s. 17, vilket här motsvaras av lugn.
En gränslöst svensk moral?
knyter här an till historikern Monique Scheer som i flera studier intresse- rat sig för känslor. Scheer menar att emotionella praktiker i en del fall kan studeras som mer eller mindre medvetna strategier som används i syfte att skapa ett särskilt stämningsläge. Emotionella praktiker är, annorlunda uttryckt, en slags “emotional management” som omfattar inlärning och vidmakthållande av emotionella repertoarer (vilket samtidigt innebär att vissa känslor definieras som oönskade eller problematiska).22 Betraktat ur
detta perspektiv var det viktigt för Svenska Röda Korset att på olika sätt skapa ett känslolandskap som attraherade istället för att skrämma bort människor och skapa avstånd. Denna målsättning är också närvarande organisationens externa kommunikation.
Tidskrift för frivillig sjukvård i krig gavs ut av Svenska Röda Korset och hade som målsättning att mobilisera inför det humanitära arbetet. I ett nummer konstaterades att transporten av invaliderna hade ”på ett er- kännansvärt sätt organiserats av Svenska Röda Korset” tillsammans med andra myndigheter. Det berömvärda arbetet gavs ytterligare tyngd ge- nom att texten underströk att sårade krigsfångar undersöktes av ”svens- ka läkare” i såväl Sassnitz som Torneå i syfte att hindra ”smittosamma sjukdomars införande i vårt land”.23 Svenska Röda Korset signalerade
22 Scheer, s. 209.
23 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig, 1915, nr 4, s. 7-8.
Bild 2: Krigsinvalider i Haparanda på väg till tågen som ska föra dem till Trel- leborg. Fotograf Maria Amalia Green, Järnvägsmuseet.
Johan A. Lundin & Fredrik Nilsson
ett nyktert allvar inför uppdraget och genom den lugna, trygga stäm- ning som förmedlades kunde organisationen träda fram som ansvarsta- gande aktör. I detta avseende blev även ögonvittnesrapporter från fältet betydelsebärande. Claes Carlström hade verkat som besiktningsläkare i Sassnitz. I en artikel noterade han oron för smittspridning i Sverige, men slog samtidigt fast att få fall hade upptäckts vid besiktningen i Sassnitz: ”Endast i tvänne fall har misstanken visat sig vara grundad; det var i båda fallen tyfoid sjukdom; naturligtvis vägrades transport. I de andra fallen, liksom i allmänhet vid varje transport, förelåg full visshet, att all smitto- fara var utesluten, innan transport medgavs”.24 Utspel som dessa ska allt-
så också förstås som ett emotionellt arbete riktat till läsaren; faran hade avvärjts, gränsen hade försvarats, och därmed kunde läsaren känna sig lugn, men kanske också stolt över organisationen.
Interna dokument såsom p.m. och instruktioner nådde knappast utan- för organisationen som sådan, men tidskriften hade troligtvis en vidare läsekrets och bidrog därmed till ett större genomslag för det humanitära arbetet. I detta avseende ska inte heller dagstidningarnas stämningsfyllda reportage underskattas. När den första invalidutväxlingen skulle genom- föras i Haparanda var det, som det verkar, ett noga iscensatt skådespel som skulle tala till befolkningens känslor. Invaliderna fördes med pråmar från Torneå till Haparanda.25 När pråmarna anlände väntade, enligt Svenska
Dagbladet, stora människomassor på hamnplanen för att ”iakttaga det, minst sagdt, uppskakande skådespelet”. När pråmarna hade lagt till vid kajen ”syntes invaliderna stappla i land”. Stapplandet följde en närmast rit- uell ordning: ”I täten för den stora skaran invalider gick dr. Harald Sund- berg och vid järnvägsvagnarna bildade Röda korssystrarna spaljé”.26 Även
Norrskensflamman rapporterade från händelsen:
Tiden är nu inne och vi begiva oss av till hamnen, där redan sto- ra människomassor stå i spänd men tyst väntan på de mänsk- liga spillrorna från slagfälten […] Så blir det rörelse bland i åskådarmassorna. Den första transportångaren, med Röda Korsets flagga i topp, blir synlig ute på älven och strax därefter angöres bryggan. Spänningen bland åskådarna når sin kulmen då de olyckligas tåg börjar röra på sig och under en hemsk tystnad släpa sig sakta framåt på kryckor och käppar.27
24 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig, 1915, nr 6, s. 3.
25 I Haparanda väntade fyra speciellt inrättade sjukhuståg som vardera bestod av 15 vagnar med plats för 250 sårade. Ombord fanns läkare, sjuksköterskor och annan personal. 26 Svenska Dagbladet, 14/8 1915.
En gränslöst svensk moral?
Om den första utväxlingen var noga regisserad så förefaller Svenska Röda Korset ha lyckats; publiken genomströmmades av starka känslor. Orga- nisationens humanitära arbete väckte spänd nyfikenhet, men också fasa: ”Den fasansfullaste synen, som grep åskådarna och åstadkom rörelse, till- kännagiven genom ett dovt sorl, var en ung tysk officer som saknade både armar och ben.”28 För somliga tog andra känslor överhanden: ”Åsynen
af de passerande invaliderna framkallade hejdlös gråt bland kvinnorna i åskådarmassan, och det djupaste deltagande uttalades.”29 I Aftonbladet
uttrycktes dessutom en förhoppning om att de svenska känslorna – om de uttrycktes på rätt sätt – skulle lindra invalidernas smärta.
Av alla dem, som skola samlas vid de olika stationerna i Sverige för att möjligen få se en skymt av de hemvändande invaliderna, är det väl icke någon, som kan sätta sig in i vad dessa olyckliga känna inom sig, då de lämnade fiendelandet, lidandets, sorgernas och smärtornas land bakom sig. Här i Sverige mötas de av solsken och värme […] Må det deltagande, hela det svenska folket känner för krigets offer, vilken nation de än tillhöra, kännas av dem likt en värmande solstråle, som lyser upp det dystra mörker, som det bittra minnet av fångenskapens och smärtans långa månader kas- tat över deras liv.30
Genom reportage som dessa etablerades en särskild emotionell repertoar kring Svenska Röda Korsets humanitära arbete. I interna p.m. och Tid- skrift för frivillig sjukvård i krig träder som framgått ett mer stillsamt känsloarbete fram.31 Men samtidigt var känslorepertoarerna sammanlän-
kade: De visade att Sverige och svenskarna var moraliska subjekt. Denna moral kunde också, som vi ska visa härnäst, frambesvärjas på andra sätt.
Renlighet och moral
Som framgått försökte Svenska Röda Korset inskärpa ett lugn inför en svår och utmanande uppgift. För att återigen knyta an till Monique Scheer: “Emotional practices in this sense are manipulations of body and mind to evoke feelings where there are none, to focus diffuse arousals and give them an intelligible shape, or to change or remove emotions already 28 Norrskensflamman, 14/8 1915.
29 Svenska Dagbladet, 14/8 1915.
30 Aftonbladet, 13/8 1915.
31 Olikheten ska inte överraska eftersom genren sätter gränser för hur känslor kommer till uttryck, Scheer, s. 212.
Johan A. Lundin & Fredrik Nilsson
there”.32 Denna emotionella styrning omfattade också transporterna ge-
nom landet.
Transporterna skulle ske från Sassnitz via Trelleborg, Örebro, Krylbo, Karungi och Haparanda till Torneå.33 Tågresan utgjorde ett riskmoment
eftersom de potentiellt smittbärande krigsfångarna befann sig innanför den svenska gränsen. För att hantera denna risk, som kunde äventyra det humanitära arbetets moraliska laddning, blev materiella detaljer betydel- sebärande element i berättelserna om transporterna. Tågresan beskrevs i en del fall ingående i Tidskrift för frivillig sjukvård i krig och det betona- des bland annat att: ”Stor renlighet är rådande på invalidtåget” och tågets ”hygieniska inrättningar […] äro förträffliga”.34 Frågan om hur organisa-
tionen säkerställde renlighet och därmed undvek smittspridning lyftes även fram genom att fokusera på vad som skedde i Trelleborg respektive Haparanda. Väl framme i Trelleborg tilläts nämligen krigsfångarna inte sätta sina fötter på svensk mark. Målet var att minimera kontakten med det omgivande samhället.
På en bred landgång av trä fördes de sjuka från fartyget direkt in i tåget […] ingen invalid beträder svensk mark i Trälleborg, utan var och en måste passera den ovannämnda landgången. För att förhindra beröring mellan befolkning och invalider är området kring invalidtåget avspärrat av militärer […] Efter ankomsten till Haparanda blevo invaliderna över en trälandgång genast förda till färdigliggande lasarettsfärjor.35
I Haparanda fördes dessutom krigsfångar från de ryska lägren direkt till en avlusningsanstalt som ”är så inrättad att beröringen mellan icke av- lusade och avlusade synes utesluten”. Anstalten var i sig något att känna stolthet över: Den fyllde ”de fordringar man måste ställa på en ändamål- senligt inrättad desinfektionsanstalt av denna art”.36 På ett liknande sätt
beskrevs resorna över Östersjön. I Tidskrift för frivillig sjukvård i krig betonades att fartygen Birger Jarl och Æolus, som användes för transport- en över Östersjön, var Sveabolagets ”största och mest snabbgående pa- ssagerarfartyg”.37 Fartygen materialiserade en svensk vilja att hjälpa, men
32 Scheer, s. 209.
33 På rutten skulle särskilda hjälpstationer upprättas där svårt sjuka eller smittbärande krigsfångar skulle få vård, Krigsarkivet, Anna Linders arkiv, Vol. 1: Instruktioner från Svenska Röda Korset, P.M. ”angående ifrågasatt utväxling i Sverige av invalida och sårade krigsfångar”, 5/7 1915.
34 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig, nr 2 1917, s. 2.
35 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig, nr 2 1917, s. 2.
36 Tidskrift för frivillig sjukvård i krig, nr 2 1917, s. 2-3.
En gränslöst svensk moral?
också modernitet, renlighet och hygien. I en redogörelse för en transport framgår det att överfarten med Æolus hade varit besvärlig på grund av blåst och sjösjuka.
För att icke förorena hytterna och däcket på det bekvämt och hy- gieniskt inredda lasarettsfartyget allt för mycket, erhöllo invalider- na praktiska papperspåsar, avsedda för uppkastningar, vilka påsar efter begagnandet uppsamlades och kastades över bord. Härige- nom och tack vare en förträfflig ventilation var det möjligt att hålla lasarettsrummen rena och förse dem med frisk luft.38
Genom att med betoning beskriva skeppet som bekvämt och hygieniskt, samt genom att fästa vikt vid detaljer såsom påsarna, manade skribenten fram en särskild stämning kring den humanitära insatsen; Sverige var ett föredöme med kapacitet att agera humanitärt, utan risk för smittsprid- ning. I de kommande avsnitten ska frågan om det humanitära arbetets emotionella praktiker utvecklas genom ett fokus på de så kallade kärleks- gåvorna.