Kommunen Enskilda
a
b
c
d
Figur 2. Beskrivning av relationer mellan aktörer som kunde ge upphov till utförandeproblemet
I centrum för problematiken återfanns relationen mellan enskilda och kommunen (c), utan att detta föregicks av någon direkt proble-matik i relationen mellan externa aktörer och enskilda (b). En central aspekt av utförandeproblemet var att ansvarsgränsen kunde komma att förändras genom att kommunerna prioriterade på olika sätt mel-lan och inom olika verksamheter.
Utförandeproblemet tar fasta på att kommunen istället var den aktör som hade ett ansvar och eventuellt kunde vara den som inte kunde leverera de tjänster som man var skyldiga att göra. Kraven på kom-munerna från enskilda kan också betraktas som ordinära eller själv-klart legitima till skillnad från ansvarsproblemet där det inte var helt självklart att det var kommunernas ansvar att leverera tjänster som el- och telebolagen normalt ansvarar för. Det var således inga ”extra-ordinära” krav som enskilda kunde ställa på kommunerna i detta fall och likheterna mellan den externa aktörens roll i ansvarsproble-met och kommunernas roll i utförandeprobleansvarsproble-met var stora. Som sagt var ansvaret för att utföra en uppsättning uppgifter (som exempelvis skolundervisning och äldreomsorg) i stort sett givet från början då
detta reglerades i lagstiftning som exempelvis socialtjänstlagen och skollagen. (c)
Frågan för kommunerna var hur man skulle kunna leverera dessa tjänster när en händelse inträffade och när man åtminstone inled-ningsvis inte hade fullständig information om vad som hade inträffat och vad det hade fått för konsekvenser för den kommunala verk-samheten. Kommunerna hade inte fullständig information om vad som inträffat eller vilka problemen var och man visste inte heller vad som behövde göras för att åtgärda problemen. För att få information om vad som hade inträffat och vilka konsekvenser det skulle kunna få måste kommunen samverka, inom kommunen (d) eftersom in-formation om händelsens konsekvenser i det givna läget och även senare var lokaliserad i olika delar av kommunen. Information om till exempel vilka äldreboenden som saknade el och vad det fått för konsekvenser för klienter och anställda i verksamheten fanns fram-förallt inom socialförvaltningen och personal som befann sig ute på ett äldreboende. Det var också framförallt socialförvaltningen som bäst kunde bedöma vilka konsekvenser ett längre elavbrott kunde komma att få för klienterna.
Däremot var det andra delar av kommunen som hade information eller kunskap om när elen kunde tänkas komma tillbaka eftersom de hade ansvar för frågor som rörde el- och energi, som till exempel tekniska kontoret eller ett kommunalt energibolag. Det var vidare vanligen dessa som hade kontakter med externa aktörer i form av privata elbolag etc. Samverkan horisontellt mellan olika förvaltning-ar och enheter vförvaltning-ar således nödvändigt, liksom samverkan vertikalt inom olika förvaltningar också för att få information om vad som inträffat, konsekvenser för klienter samt hur varaktiga dessa konse-kvenser kunde tänkas bli.
Dessutom kunde samverkan mellan kommunen och externa aktörer behövas för att få information om vad som hade inträffat och vilka konsekvenser det skulle kunna komma att få. (a) En del av den kom-munala verksamheten kunde vara beroende av information om el-bortfall som exempelvis hemtjänsten eftersom verksamhetens
klien-ter och anställda inom verksamheten var beroende av att det fanns elström i klientens hem. Utan el, vatten, värme och telekommunika-tion fanns det risk att klienterna kunde hamna i fara då de inte kun-de larma eller sköta sina normala sysslor. Eventuellt kunkun-de kun-det vara olämpligt att klienten då bodde kvar i sitt hem alternativt att den service som lämnades var tvungen att anpassas till dessa omstän-digheter. Beroende på om kommunen kunde få fram information om elbortfallet överhuvudtaget (hade klienten el eller inte) och progno-ser för de som saknade el (hur länge skulle klienten vara utan el) så var det mer eller mindre problematiskt att bedriva verksamheten – men möjligheten att få fram information var avhängig samverkan med den externa aktören som levererar el till klienten.
Således bestod detta problem av att kommunen saknade fullständig information om vad som inträffat. För att få fram information om vad som inträffat och vad detta skulle kunna få för konsekvenser för klienten så krävdes samverkan mellan kommunens olika delar samt mellan kommunen och externa aktörer. Alla aktörer hade olika typer av information eller kunskap som behövde sammanföras för att in-formationen skulle bli så komplett och användbar som möjligt så att den kunde ligga till grund för handling och åtgärder.
Problemet med att vidta åtgärder var att de resurser som krävdes för att åtgärda alla problem och behov som identifierats inte räckte till. Samtidigt kunde de resurser som fanns vara lokaliserade i olika de-lar av kommunen. Det innebar att kommunen var tvungen att priori-tera mellan verksamheter. Exempelvis kunde det saknas tillräckligt med reservkraft i kommunens egen verksamhet för att strömsätta alla de verksamheter som behövde få reservkraft installerad. Då kunde kommunen prioritera en verksamhet som viktigare än andra verksamheter. Skolverksamheten fick exempelvis inledningsvis inte reservkraft medan äldreomsorgsverksamheten fick det. Vidare kun-de prioriteringar inom olika verksamheter också göras. Vissa äldre-boenden får reservkraft före andra. Det är i dessa prioriteringsdis-kussioner som frågan om ansvar kom upp även om ansvaret på för-hand var givet i lagstiftningen. (c) Ansvaret för att utföra en uppgift som kommunen var skyldig att utföra kunde prioriteras högre än
ansvaret för att utföra en annan uppgift som kommunen likväl var skyldig att utföra. Det innebar att kommunen i sina prioriteringar valde vart ansvarsgränsen skulle gå eller hur den skulle bestämmas i form av prioriteringar dels mellan olika typer av uppgifter eller verksamheter (äldreomsorg – barnomsorg) och dels inom olika verk-samheter (äldreboende x eller äldreboende y).
För att faktiskt installera reservkraften utifrån de prioriteringar som gjordes så måste dessa förmedlas mellan olika delar av kommunen. Socialförvaltningen i en kommun prioriterade exempelvis mellan olika verksamheter utifrån information om elbortfallet och tillgången till resurser. Dessa prioriteringar måste i sin tur förmedlas till teknis-ka kontoret eller det kommunala energibolaget som hade kunsteknis-kap och kompetens att installera reservkraften. I alla led med priorite-ringar och faktiska åtgärder krävdes det med andra ord samverkan mellan kommunens olika delar. (d)
Precis som när det gäller ansvarsproblemet så handlade utförande-problemet i grunden om att bestämma ansvarsgränser (här genom att prioritera) samt om den samverkan som krävdes både inom kom-munen och med externa aktörer för att lösa de problem som uppstod till följd av händelsen.
Utförandeproblemet visade sig också främst i två olika typer av frå-gor. Det gällde för det första frågan hur kommunen skulle kunna leva upp till sitt ansvar att informera enskilda om avbrott, föränd-ringar eller särskilda åtgärder i sin verksamhet till följd av händel-sen. För det andra handlade det om att faktiskt leverera de tjänster eller den service som kommunen hade ansvar för att leverera utifrån lagstiftningen. Dessa frågor var något olikartade. Framförallt måste den verksamhet som kommunen bedrev när det gällde information till enskilda avspegla den verksamhet som faktiskt utfördes av kommunen. I det fall att verksamheten (exempelvis skolundervis-ning) inte kunde bedrivas av kommunen så behövde enskilda få information om att detta. För enkelhetens skull behandlas frågan om att leverera tjänster först och därefter frågan om att informera en-skilda i det följande.