• No results found

Samverkan mellan kommunens olika delar i Östra kom- kom-munen

När reservkraft skulle kopplas in på olika platser i kommunen var det även i den Östra kommunen, enligt säkerhetssamordnaren, nöd-vändigt med prioriteringar utifrån någon form av kartläggning av behoven:

…och där fick vi återigen göra kartläggning, titta på i vilket område har vi stört behov, vi kan ju inte bara köra ut, bara för att dom ringer och säger att vi vill ha ett till våran by, så är det ju inte säkert man behöver köra till den byn, det kanske finns en annan by som behöver mycket mer, men då måste vi ju analysera det först, titta på vad är det för befolkning, har man barnfa-miljer, har man äldre människor där som inte klarar sig, ja då gör vi be-dömningen att vi kör ett reservkraft dit.

Detta krävde att man kunde få information från elbolagen, men ock-så att information från den kommunala organisationens olika delar kunde sammanföras:

…då samlade vi ihop oss också fick ju var och en prata som sina områden, vi lyssnade på skolan, för då hade skolan plockat in sina information…ja men vi har ingen ström i den skolan, där fungerar det, där vet vi inte, också försökte vi då utifrån den bilden, jaha där vet vi ungefär, där kan vi låta vara och sedan så var ju då elsidan hur långt visste man där och hur långt visste […] det egna elbolaget, socialtjänsten då har ju dom en egen grupp som dom jobbar med då, då stämmer dom ju av, har dom fått in informa-tion från alla sina områden, då lyssnar man ju där då så att det var utifrån respektive verksamhet som man lyssnade in (Säkerhetssamordnare)

En särskild grupp, med representanter för tekniska kontoret, kom-munens elbolag samt komkom-munens säkerhetssamordnare, utsågs för att ta fram underlag för prioriteringar. Även i detta fall tycks sam-ordningen inom kommunen ha fungerat relativt väl. Information delades genom att man gav rapporter från olika verksamheter på krisledningsgruppens möten.

Sammanfattning

Både i den Östra och Västra kommunen var problemen likartade kring uppgifter som gällde att ta på sig ett ansvar för att informera el- och telebolagens kunder samt att faktiskt leverera el- och tele-kommunikationer till enskilda alternativt att mildra konsekvenserna för enskilda till följd av el- och telebortfallet. Detta hade sin grund i att en extern aktör (elbolaget) inte levererade el eller information om driftsstörningar till sina kunder (b). I båda fallen blev det också tyd-ligt att kraven då riktades på kommunen att träda in för att vidta åtgärder. Båda kommunerna blev tvungna att bestämma en ansvars-gräns vilket avspeglades i de diskussioner som fördes och exemplifi-erades i intervjupersonernas utsagor samt i dokument. (c)

I stort sett valde kommunerna att vidta likartade åtgärder som att öppna värmestugor och hygienutrymmen, låna ut elverk och gasol-värmare samt att installera reservkraft på vissa platser i kommunen. Ansvarsgränsen kan därmed tyckas ha bestämts relativt likartat i de båda kommunerna, men det fanns väsentliga skillnader. Skillnader-na var att Östra kommunen tycks ha sett det som mer självklart att det var kommunens ansvar att gå in med åtgärder för att mildra konsekvenserna för enskilda. Kommunen såg det som en naturlig åtgärd att kartlägga samt själva kontakta eller besöka alla kommun-invånare över en viss ålder och barnfamiljer med barn under tre år. Detta även om också den Västra kommunen gjorde vissa insatser för att ha koll på läget bland enskilda, ofta med hjälp av andra aktörer som exempelvis kyrkan. I något fall erbjöd Östra kommunen också mer direkt hjälp istället för ”hjälp till att hjälpa sig själv” genom att enskilda till reducerat pris kunde äta på kommunens äldreboenden, vilket inte erbjöds i den Västra kommunen. Vidare hade den Västra kommunen en något tydligare linje när det gällde värmestugorna som skulle drivas i högre grad av frivilliga krafter som kyrkor och andra församlingar medan detta i högre grad sköttes av kommunens egna verksamheter i den Östra kommunen. Även om skillnaderna inte ska överdrivas så tycks den Västra kommunen ha varit något mer restriktiv när det gällde att utföra uppgifter som normalt inte är

deras ansvar. I några fall samordnade Västra kommunen istället andra aktörer som kunde utföra uppgifterna, exempelvis kyrkan. Skillnaden är tydligast när det gällde frågan om kommunerna skulle ta på sig ansvar för att informera enskilda om elbortfallet. Den Östra kommunen tog på sig detta ansvar medan den Västra kommunen inte tog på sig uppgiften då man ansåg att det fanns risk för att man kunde gå ut med felaktig information vilket kunde ”skada förtroen-det för katastrofarbetet”.

Det praktiska arbetet i de båda kommunerna när det gällde samver-kan med externa aktörer (a) såg något olikartat ut där den Västra kommunen skaffade sig en kontaktperson på lokal nivå som också var sanktionerad av Sydkraft men lyckades inte med detta när det gäller motsvarande kontaktperson från telebolagen. Den andra kommunen använde sig istället av mer specifika och inofficiella kon-takter med el- och telebolag och sammanställde själva information om el- och telebortfall. Båda kommunerna var beroende av samver-kan med externa aktörer, i detta fall elbolaget, för att få tillstånd att gå in i deras nät och installera reservkraft men också för att få infor-mation om var avbrotten fanns och prognoser om när elen skulle komma tillbaka. Det sistnämnda utgjorde ett problem för kommu-nerna då det visade sig vara svårt att få korrekt information från elbolagen, vilket kunde leda till att felaktiga eller onödiga åtgärder vidtogs. För den Östra kommunen innebar det också att det fanns en risk att man vidareförmedlade felaktiga uppgifter och prognoser om när elen skulle komma tillbaka, detta tycks dock inte ha betraktats som ett så pass allvarligt problem att man valde att inte utföra upp-giften. Samverkan mellan kommunernas olika delar (d) såg också relativt likartad ut där det handlade om att sammanföra information och göra prioriteringar, vilket skedde i kommunernas respektive krisledningsgrupper.

4. Krishantering i Västra och Östra

kommunen – utförandeproblemet

I detta kapitel beskrivs utförandeproblemet. Detta problemområde skiljde sig från ansvarsproblemet genom att det inte rådde någon tvekan om att kommunen var den aktör som skulle utföra vissa uppgifter även om det kunde vara svårt för kommunen att utföra dem under rådande förutsättningar.