Slutligen relaterade också befintlig lagstiftning till kommunens an-svar. I stor utsträckning kunde kommunens ansvar relateras till be-fintlig lagstiftning som angav hur långt kommunens åtaganden sträckte sig. Detta gäller exempelvis kommunallagen, men också annan speciallagstiftning som socialtjänstlagen. Under översväm-ningarna 2004 så definierade exempelvis inte kommunen tömning av enskildas källare som räddningstjänst. (Västra kommunen, dagboks-anteckningar s. 26, 2004-07-13 kl. 13.15, Västra kommunen, utvärde-ring 2007-04-26) Under stormen Gudrun görs referenser till social-tjänstlagens sistahandsansvar.
Även om det tycks ha funnits flera olika faktorer som påverkade diskussionen kring ansvarsgränsen så var den egentliga lösningen på problemet att helt enkelt komma överens inom kommunen och att fatta ett beslut om var gränsen gick och vilka uppgifter man av-såg att utföra.
I den Västra kommunen hänvisades bland annat till de regler som gäller under normala omständigheter och att det ytterst var den verksamhet som ansvarade för en fråga som också fattade beslut om var gränsen gick, men att detta också samordnades i krislednings-gruppen:
…det här är ju ingen speciell, alltså samhällets lagstiftning den gäller ju i dom här lägena också. Man fortsätter ju egentligen och jobba på som van-ligt, med dom vanliga reglerna och dom vanliga verksamheterna, allting måste bara gå fortare och man måste anstränga sig mer och sådana saker. Det är ju respektive nämnd som har det yttersta ansvaret, om vi nu säger för folks väl och ve att man har mat och värme och sådana saker, det är ju då medborgarnämnden på individ och familje, det är ju omsorgsnämnden när det gäller de äldre och handikappade, som har det ansvaret, sedan att man sen träffas i den här gruppen och bestämmer vad man ska göra, men det är ju inte så att det är någon annan som tar över deras verksamhet för dom är fortfarande ansvariga ytterst, det är ju där man utkräver det politiska an-svaret. Så att det är ju, fortfarande dom som har dom avgörandena helt en-kelt. (Planeringschef)
Som tidigare visats fanns det dock en rad olika faktorer som kan tänkas påverka hur diskussionerna såg ut kring dessa avgöranden.
Östra kommunen – hur långt ska man gå?
Utöver att ta hand om sin egen verksamhet som exempelvis äldre-vården så genomförde den Östra kommunen också en inventering av:
…målgruppen 75 år och äldre samt familjer som hade barn under tre år och som inte var kända av socialförvaltningen och vilka insatser dessa personer var i behov av under denna kristid. Ett antal ytterligare personer blev aktu-ella hos oss under denna tid. (Östra kommunen ”Utvärderingsenkät stor-men Gudrun” s. 3)
Det var kommunens hemtjänstpersonal som fick genomföra den uppsökande verksamheten med grund i inventeringen. Detta ansvar för kommuninvånarna sågs också som självklart, enligt säkerhets-samordnaren i kommunen:
…det var inga konstigheter utan man förstod ju det på en gång att, kom-munens ansvar är ju att ha koll på detta, kommuninvånarna, vilka är det som behöver hjälp och hur hittar vi dom som behöver hjälp, ja, det är ju ge-nom våra egna register ige-nom då socialtjänsten, det blev aldrig någon dis-kussion kring detta, utan det blev så naturligt att det är den uppgiften kommunen har då, att nå dom här människorna, för det är ju dom man vill värna om, jag menar räddningstjänsten i vanliga fall, har ju koll på det så
fort någon behöver hjälp utifrån det, eller socialtjänsten har ju också koll, men plötsligt så kunde vi ju inte lita på dom systemen längre, för att vi kunde inte se dom och vi visste att vi inte kunde få kontakt med dom och då var vi ju tvungna att hitta nya vägar för det här, men att det var våra primära uppgift, det var liksom ingen diskussion utan det var så självklart på något vis.
Att ha ett ”tillsynsansvar” för medborgarna var därmed självklart utifrån att detta kunde relateras till räddningstjänstens och social-tjänstens normala ansvar för enskilda i kommunen och grunden för inventeringen var att enskilda inte kunde nå kommunen genom de larmsystem som normalt fanns för de enskilda att kontakta kommu-nen. I den Östra kommunen påpekades att det kunde finnas olika uppfattningar om var gränsen gick mellan olika tjänstemän eller politiker i den kommunala organisationen, men enighet tycks ha nåtts och om så inte skulle ha skett så innebar det att chefen för kris-ledningen helt enkelt skulle ha fattat ett beslut:
…men visst...finns det alltid en diskussion om att lägga sig på rätt nivå. Där kanske en del tyckte att vi borde ligga lite högre och en del tyckte vi borde ligga lite lägre, men till slut så enades man om en viss nivå, det här är ju ett mänskligt drag egentligen, jag tror att vi tänker och funderar lite olika, men jag uppfattade ändå att det fanns en diskussion och sedan kom vi fram till en enighet och skulle vi inte kommit fram till en enighet så var det ju fak-tiskt chefen för krisledningen som kunde fatta ett beslut, men jag tror inte vid något tillfälle att det behövdes att chefen då fattade ett beslut över hu-vudet på övriga…vi hade ändå, det fungerade så bra ändå. (Personalchef)
Det var i krisledningsgruppen som dessa beslut fattades om vart gränsen gick, enligt säkerhetssamordnaren, och därefter var uppgif-ten helt enkelt att gå ut med information om detta till enskilda:
Ja avgänsningarna, nej det är bara att man är överens i krisledningsgrup-pen, det är ju…man tar ju upp det till beslut där, det här gör vi, det här gör vi inte, det här kan vi inte göra, det här har vi inte resurser till, det här får de göra si sedan, det är ju dom besluten man tar där uppe på den nivån då, har man väl tagit det så går man bara ut med den informationen. Ska ni ha ma-terial får ni hämta det där och där och ska ni ha ytterligare så kommer det senare eller det här gör vi, det här gör vi inte, ut med information hela ti-den.
Beroende på hur gränserna definierades så vidtog också kommunen en rad olika åtgärder för att underlätta situationen för drabbade en-skilda. Även Östra kommunen lånade ut elverk och gasolvärmare till enskilda där räddningstjänsten stod för utlämning och i vissa fall driftshjälp.
Även om kommunen fick många telefonsamtal från kommuninvåna-re som frågade om bland annat elförsörjningen så mötte kommunen också elbolagens syn på vart ansvaret låg:
…där blev ju en stor frustration för att vi fick ju som svar från elsidan, första gången vid Gudrun då, så var man ju tydlig och sade att det här är ett kommunalt ansvar att ta hand om kommuninvånarna, det ingår i social-tjänstlagen, det ligger inte på oss, det där får ni sköta och det blev man ju väldigt frustrerad från kommunledningens sida och tycker att…dom tyckte ju absolut att både el och telesidan hade ett ansvar för sina kunder också […] men till börja med så var det ju lite nonchalans här då, att en storm kom var ju inte deras fel, det är det ju visserligen inte, men det finns ju ett ansvar som kommunsidan tycker att de här bolagen också har för dom människor som drabbas och inte att det är kommunen som ska ha. Alltså, det yttersta ansvaret kommer kommunen aldrig ifrån…(Säkerhetssamordnare)
Kommunens ansvar fanns med andra ord i dessa situationer, men handlade om ett ”yttersta” ansvar för enskilda utifrån socialtjänstla-gen, vilket inte var det samma som att man hade det fulla ansvaret för enskilda, utan att även el- och telebolagen hade ett ansvar för sina kunder.
Kommunen erbjöd bland annat värmestugor i skolor och idrottshal-lar där även möjligheter till övernattning fanns. Äldre evakuerades även till kommunens äldreboenden. Möjlighet att äta lunch till en ringa kostnad samt att tvätta fanns på äldreboenden. I vissa fall kunde också evakueringslägenheter erbjudas till drabbade, dock bara när andra möjligheter uttömts:
[chefen för socialtjänsten, egen anm.] ansvarar för fördelningen av dessa lä-genheter. I första hand måste dock andra alternativ sökas, tex bland släkt och vänner. (Krisledningsgruppens minnesanteckningar, Östra kommunen 2005-01-11)
Ansvaret för enskilda blev därmed kommunens först när andra möj-ligheter till evakuering hade uttömts. Vid evakuering av drabbade så kvarstod också ansvar hos den enskilda för dennes fastighet, och vid ett krisledningsgruppsmöte 2005-01-14 antecknades:
Enligt väderprognosen för helgen kan det bli lokalt -10 grader. Det är viktigt att de som är evakuerade har tillsyn av sina fastigheter. Efter diskussion enades man om att det inte är kommunens ansvar, vad vi kan göra är att in-formera via tex. radion.
Detta kan också relateras till att kommunen, enligt sin utvärdering av stormen Gudrun trots allt hade en inriktning som innebar att:
Folket i möjligaste mån ska stanna kvar i sina fastigheter, detta p.g.a att för-hindra brott samt utkylning av fastigheter.
Det tycks också ha funnits ett behov av att föra ut ett budskap om att den enskilda hade ett ansvar för sig själva även i situationer som en naturkatastrof. Vid ett möte i en by på landsbygden fördes detta fram av räddningstjänsten där man också påpekade att enskilda bör hjälpa varandra, enligt krisledningsgruppens protokoll från den 26 januari:
Information lämnades också från räddningstjänsten om att den enskilde faktiskt har ett eget ansvar för sig, sin familj och sin fastighet m.m. Lokala nätverk är mycket viktiga, dvs att man hjälper varandra i en sådan här spe-ciell situation
Samtidigt beskrev säkerhetssamordnaren att sådana initiativ där enskilda hjälpte varandra också förekom och att kommunen i sin uppsökande verksamhet, med grund i kartläggningen av invånare över 70 år och barnfamiljer med barn under tre år, också fann att många av de drabbade redan hade haft besök av grannar:
…så visade det ju sig att det har ju grannarna gjort med automatik också, så jag menar i ett område även om det var långt mellan husen så gick ju gran-narna till varandra för att bara kolla – mår du bra? Har du vad du behöver? Är det någonting vi kan hjälpa till med? Alltså i dom här händelserna så blir det så självklart att man hjälper varandra, så att när väl kommunen kom, så hade ju grannarna redan varit där, så många sade ju det att, så här mycket
besök har jag aldrig haft som efter en storm, och det var både från grannar och ifrån då kommunens personal
Ett annat exempel var också att stadshotellet i Östra kommunen erbjöd gratis logi till drabbade vilket också nyttjades av invånare i kommunen, samt att privatpersoner hörde av sig till kommunen och erbjöd rum till drabbade. (Östra kommunen, lokaltidning 2005-01-14, Krisledningsgruppen minnesanteckningar, Östra kommunen 2005-01-14)
I ett senare skede beslutade sig också kommunen att i praktiken hjälpa till med de leveranser av el som elbolagen normalt sett står för. Förutom att man som tidigare nämnt lånade ut elverk och gasol-värmare så erbjöd kommunens elbolag sig att hjälpa Sydkraft med att bygga upp deras lågspänningsnät. (Krisledningsgruppen min-nesanteckningar 2005-01-24) Vidare satte man också igång ett arbete med att koppla in reservkraft på Sydkrafts nät för att strömsätta byar eller delar av byar. (Krisledningsgruppen minnesanteckningar, Östra kommunen 2005-01-13 – 2005-01-26)