Aktiviteter i närnaturen

Vistas barnen i närnaturen och vad gör de där? De flesta av föräldrarna uppgav att de själva vistades ett par gånger i veckan i närnaturen under det senaste året. Även om barnen inte följer med varje gång dit så tycks de ändå följa med relativt ofta. En majoritet av den handfull föräldrar som svarade på enkäten i Kista uppger att deras barn aldrig vistas utan vuxet sällskap i närnaturen. Först och främst associerar barnen aktiviteter vid Järvafältet med skoltid – till exempel klasspromenaden på tisdagar och torsdagar eller pulkaåkning. Undantaget från detta är några av pojkarna som berättar att de cyklat i skogen

och har kojor där. En koja som de visar upp är belägen högt upp i en gran. Ett motiv till den klassgemensamma promenaden på Järvafältet är att läraren upptäckte att barnen inte orkade gå särskilt långt under promenaden i innerstaden. Ett annat viktigt syfte med promenader och friluftsdagar är att visa barnen att skogen inte är farlig. Promenaderna ger också möjligheten till att tala om bland annat allemansrätten. Vidare handlar det om att lära känna platser i sin omgivning; ”för att just lära sig hitta; ’aha finns det hästar här’, och så kan vi titta på det. Det finns mycket att uppleva och då kanske de blir tryggare”. Läraren i Kista menar att barnen i klassen inte är vana vid att vistas i naturen och det är mycket frågor kring djur och lukter. De har även viss undervisning förlagd vid Järvafältet, mest biologi och matte.

För att få igång diskussioner kring platser i naturen visades bilder på olika naturmiljöer. En grupp av flickor associerade bilden på en granskog med klasspromenaden på Järvafältet. Det gick trögt att utveckla samtalet och svaren var dröjande. Som nämnts uppger Sofia de inte brukar vara i skogen så mycket för att det är tråkigt. Hon är hellre hemma och spelar data, och de andra instämmer försiktigt att de också tycker bäst om detta. Bland pojkarna är det Merdi och Sami som uppger att de tycker klasspromenaden är rolig medan de övriga i gruppen tycker ”sådär”. Sami önskar att vara i skogen oftare. Han berättar om att vissa stökiga elever får vara ute i skogen i en särskild grupp. Detta vill han också göra och uttrycker fascination över snokar som han har sett. Här ges ett exempel på föreställningen om naturkontakten som uppfostrande och välgörande för barn som inte sköter sig i klassrummet.

I Kista är det framförallt två flickor som påtalar att de brukar följa med föräldrarna ut i skogen eller på Järvafältet. På frågan om barnen tycker bäst om att vara inomhus eller utomhus, svarar några flickor försiktigt inomhus. Detta berättade Saba:

”Jag tycker både och (inomhus och utomhus), min familj gillar naturen och skogen mycket och jag med. På sommaren brukar jag, min mamma och syster plocka blåbär och hallon. Det brukar vara hallon i Tensta, vi brukar promenera i skogen och plocka.”

Hon tycker att det är bra i Kista för att man kan vara ute och leka med kompisar. Hennes favoritplats är lekplatsen intill Järvafältet. Saba är också den som tydligast uttrycker att hon uppskattar den klassgemensamma promenaden på Järvafältet. Även Jamilia som ingick i samma intervjugrupp uppskattar naturen. Hon nämner bland annat att hon ofta har cyklat till runstenen³⁵ som finns vid Järvafältet.

35 Runstenen är från mitten av 1000-talet. På den står det skrivet att Björn låtit resa stenen till minne av sin bror. ”Gud bevare hans ande och Guds moder” (Stockholm Kommunstyrelsen 1973).

Jamilia ”Jag älskar att vara ute i naturen varje kväll, jag brukar inte göra det varje natt, men jag tycker om att göra det. Gå ut i naturen och skogen på kvällen, jag tycker det är vackert.”

Andra aktiviteter i närnatur som barnen berättar om är picnic och grillning tillsammans med föräldrarna vid en bevarad gammal gård intill Järvafältet. Sami berättar att han varit där många gånger med sin familj och Noria beskrev hur hennes familj hade samlats och haft – ”jätteroligt”.

I Härlanda förknippade barnen aktiviteter i närnaturen i första hand med fritiden, kompisar och i viss mån föräldrarna, och inte så mycket med skola eller andra organiserade aktiviteter. Läraren i Härlanda bekräftar detta och menar att syftet med friluftsdagar är att främja sammanhållning och samarbete över årskursen, snarare än att lära känna naturen. Barnen är väl bekanta med närnaturen i området även utanför skolans friluftsdagar. Detta tar sig uttryck i att barnen vid roliga timmen nästan uteslutande väljer aktiviteter utomhus, många gånger i närnaturen. Även vid tillfällen då läraren egentligen tycker att det är för kallt. Det berättas också om att intresset ”smittar” av sig på de barn som inte har samma naturvana med sig hemifrån.

Att barnen vistats i naturen avspeglas också i den goda lokalkännedomen som både flickorna och pojkarna uppvisade under observationerna. De hade namn på platser och de berättade hur dessa förändrats. När vi kom fram till en plats som några flickor ville visa upp, höll personal från kommunen precis på att röja ringbarkade granar. De blev besvikna över att inte kunna visa upp sitt lekställe och de berättade om gläntan som förut varit där mellan de högresta granar som nu låg uppstyckade på backen.

Flertalet föräldrar i Härlanda uppgav också att barnen hade vistats i närliggande grönområden oftare på egen hand än tillsammans med föräldrarna. Andelsmässigt fler föräldrar i Härlanda jämfört med föräldrarna i Kista instämde i påståendet att de uppmuntrade sina barn att vistas i närnaturen. En svårighet i tolkningen av dessa svar rör vad som föräldrarna avser med Järvafältet respektive Delsjöområdet. Uppfattas exempelvis lek i skogsbrynet som vistelse i naturområdets begynnelse eller som vistelse i bostadsområdets utkant?

Barnen i Härlanda förmedlar upplevelser av aktiviteter med föräldrarna i närnaturen så som skidturer och promenader. Till exempel berättar Evelina inlevelsefullt om sin upplevelse av att åka långfärdskidor. Då berättelsen dyker upp i samband med en fråga om aktiviteter i Delsjöområdet har händelsen förmodligen utspelat sig där.

Evelina ”Det mysigt att åka skidor i skogen och granarna är helt vita. Ibland kan man åka ut på ett långt fält där det finns sjunklera och sånt, där kan man också gå på ett par brädor och

där finns det levande köttätande växter som äter små kryp och ormar och så. Det står på en skylt. Jag tog en pinne och körde ned den i leran och den kom ända ner.”

Sammanfattningsvis förknippar Kistabarnen aktiviteter i närnaturen med skolan medan barnen i Härlanda snarare förknippar det med fritid och familje-aktiviteter.